Knip!
Jag kommer att vara galet nervös.
Ni håller väl tummarna för att vi får mer än ett 1:a pris imorgon!?
Berörd
Jag fick ett mail...
Tårarna trillar ned för mina kinder,
Jag är rörd.
Tack KP!
Panikångest
Jag ligger i sängen med täcket virat runt min kropp. Jag skakar.
Hjärtat bultar i bröstet och jag kramar kudden hårt.
Jag önskar att smärtan kunde försvinna.
Det gör den inte.
Illamåendet ger sig till känna och jag måste snart kräkas. Hjärtat bultar så att det värker i bröstet. Paniken växer.
Desperat vänder och vrider jag på mig. Jag försöker få Ångesten att försvinna.
Förgäves. Han håller mig i ett fast grepp och vägra släppa taget.
Bröstet värker, klumpen i halsen växer och skakningarna blir allt våldsammare.
Tårar rullar i strida strömmar ned för kiderna.
Mina inre organ gör uppror.
Ingen panikångestattack. S n ä l l a !
Snälla, låt mig slippa, ber jag tyst för mig själv.
Den brutala svarta Ångesten vägrar ge vika och det stormar allt hårdare. En panikångeststorm.
En storm jag inte rår på.
Innan jag släpar mig till toaletten för att kräkas lyckas jag ringa min mamma och be om hjälp.
Med huvudet i toalettstolen och fingrarna i halsen försöker jag lätta på trycket. Det är trångt i halsen och jag hulkar.
Ska det vara så jävla svårt att kräkas.
Gång på gång stoppar jag fingrarna i halsen.
Det ska gå. Bara jag får spy känns allt bättre.
Det är inte sant.
Hjärtat bultar inte längre i bröstet, hjärtat hamrar. Hårt och brutalt. Precis som om det besinningslöst försöker slå sig ut ur min kropp.
Med armbågarna på toalettringen och huvudet begravt i händerna snyftar jag högt och försöker andas något så när normalt.
Det är omöjligt när hjärtat hamrar, tårarna rinner och den onda klumpen i halsen förflyttar sig upp och ned, i takt med den ansträngda andningen.
Jag sliter tag i håret på mitt huvud. Jag drar. Det gör ont, men det hjälper föga. Det som Ångesten gör med mig, gör ondare.
Jag gnuggar fingertopparna hårt i tinningen, tar ett nytt tag och sliter igen.
Det ska göra ont.
Kroppen prioriterar smärta.
Jag vill få kroppen att känna fysisk smärta. Precis som att fysisk smärta är bättre än psykisk.
Jag lyckas inte.
Efter åtskilliga minuter av förtvivlan sjunker jag slappt ihop på toalettgolvet.
Jag skakar fortfarande men andas lugnare. Jag gråter och med kinden mot det kalla golvet blir håret vått.
J knackar på toalettdörren och öppnar försiktigt.
Jag tar ingen notis om det.
Frågor som hur är det, vad har hänt och kan jag göra något, är omöjliga för mig att besvara. Världen utanför ångestbubblan existerar inte.
Det ringer på dörren och pappa stiger in.
J och han utbyter några ord innan han transproterar mig ut till bilen.
Mamma väntar hemma med te och skorpor.
Det första jag gör när jag kommer till mitt barndomshem är att besöka toaletten igen.
Det hjälper lika lite som sist.
Jag är otillräcklig.
Hjärtat bultar i bröstet och jag kramar kudden hårt.
Jag önskar att smärtan kunde försvinna.
Det gör den inte.
Illamåendet ger sig till känna och jag måste snart kräkas. Hjärtat bultar så att det värker i bröstet. Paniken växer.
Desperat vänder och vrider jag på mig. Jag försöker få Ångesten att försvinna.
Förgäves. Han håller mig i ett fast grepp och vägra släppa taget.
Bröstet värker, klumpen i halsen växer och skakningarna blir allt våldsammare.
Tårar rullar i strida strömmar ned för kiderna.
Mina inre organ gör uppror.
Ingen panikångestattack. S n ä l l a !
Snälla, låt mig slippa, ber jag tyst för mig själv.
Den brutala svarta Ångesten vägrar ge vika och det stormar allt hårdare. En panikångeststorm.
En storm jag inte rår på.
Innan jag släpar mig till toaletten för att kräkas lyckas jag ringa min mamma och be om hjälp.
Med huvudet i toalettstolen och fingrarna i halsen försöker jag lätta på trycket. Det är trångt i halsen och jag hulkar.
Ska det vara så jävla svårt att kräkas.
Gång på gång stoppar jag fingrarna i halsen.
Det ska gå. Bara jag får spy känns allt bättre.
Det är inte sant.
Hjärtat bultar inte längre i bröstet, hjärtat hamrar. Hårt och brutalt. Precis som om det besinningslöst försöker slå sig ut ur min kropp.
Med armbågarna på toalettringen och huvudet begravt i händerna snyftar jag högt och försöker andas något så när normalt.
Det är omöjligt när hjärtat hamrar, tårarna rinner och den onda klumpen i halsen förflyttar sig upp och ned, i takt med den ansträngda andningen.
Jag sliter tag i håret på mitt huvud. Jag drar. Det gör ont, men det hjälper föga. Det som Ångesten gör med mig, gör ondare.
Jag gnuggar fingertopparna hårt i tinningen, tar ett nytt tag och sliter igen.
Det ska göra ont.
Kroppen prioriterar smärta.
Jag vill få kroppen att känna fysisk smärta. Precis som att fysisk smärta är bättre än psykisk.
Jag lyckas inte.
Efter åtskilliga minuter av förtvivlan sjunker jag slappt ihop på toalettgolvet.
Jag skakar fortfarande men andas lugnare. Jag gråter och med kinden mot det kalla golvet blir håret vått.
J knackar på toalettdörren och öppnar försiktigt.
Jag tar ingen notis om det.
Frågor som hur är det, vad har hänt och kan jag göra något, är omöjliga för mig att besvara. Världen utanför ångestbubblan existerar inte.
Det ringer på dörren och pappa stiger in.
J och han utbyter några ord innan han transproterar mig ut till bilen.
Mamma väntar hemma med te och skorpor.
Det första jag gör när jag kommer till mitt barndomshem är att besöka toaletten igen.
Det hjälper lika lite som sist.
Jag är otillräcklig.
Anropa sjöräddningen
Den veka fega tönten försöker ändra inställning. Sånt är svårt.
*
Blogginsperationen lyser med sin frånvaro.
Igen.
Huvudvärken håller mig i handen om dagarna, mitt skepp är nära att sjunka. Jag behöver peppo.
*
Blogginsperationen lyser med sin frånvaro.
Igen.
Huvudvärken håller mig i handen om dagarna, mitt skepp är nära att sjunka. Jag behöver peppo.
Nu är jag inte från Sverige längre
Ibland kommer jag från Sverige.
Oftast inte.
Jag är född här, mina föräldrar är svensk-svenskar, men folk tror mig inte, då jag säger att jag inte har något utländskt påbrå.
Jag har varit blond sen i midsomras, och jag har varit svensk sedan dess.
Idag var det dax att besöka syrran på salongen för en förändringssession. Det blev liiiite mörkare än jag hade tänkt mig. Typ...svart. Så nu är utlänningen E tillbaka. Hon med de mörkbruna ögonen och det mörka håret.
J skrattar och säger att jag ser ut som en sofisktikerad svartrockare, med mitt mörka hår och bleka hy, men jag är skitsnygg.
Ehh....
Jag trivs hur som helst i mörkt hår, men va fan, jag behöver lite solbränna så jag slipper se ut som ett lik!
Oftast inte.
Jag är född här, mina föräldrar är svensk-svenskar, men folk tror mig inte, då jag säger att jag inte har något utländskt påbrå.
Jag har varit blond sen i midsomras, och jag har varit svensk sedan dess.
Idag var det dax att besöka syrran på salongen för en förändringssession. Det blev liiiite mörkare än jag hade tänkt mig. Typ...svart. Så nu är utlänningen E tillbaka. Hon med de mörkbruna ögonen och det mörka håret.
J skrattar och säger att jag ser ut som en sofisktikerad svartrockare, med mitt mörka hår och bleka hy, men jag är skitsnygg.
Ehh....
Jag trivs hur som helst i mörkt hår, men va fan, jag behöver lite solbränna så jag slipper se ut som ett lik!
En vek, feg tönt
Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu.
Intresserad, inte intresserad?
Desperat? Kärlekskrank? Uppmärksamhetsabstinens? Sexuellt frustrerad?
Ehh? Jag vet inte. Ja, ja, ja, ja!
Jag skäms faktiskt över mina tankar. Hur jag resonerar kring det här. Det tillhör inte vanligheterna. Jag står alltid för mina känslor och åsikter och skiter i vad andra tycker och tänker, men vad nu?
Jag är så irriterad på mig själv för att jag över huvudtaget ger dessa störda tankar näring. För det är störda tankar. När man sätter sin egen vilja i andra hand, på grund av vad andra kanske, eventuellt tycker.
Det är dårskap av högsta kaliber!! Jag sysslar inte med sånt.
Inte i vanliga fall.
Nu gör jag det.
Vad hände? Hur blev det så?
Halva jag vill trotsa idiotin, medan andra halvan, vill trippa runt på tå och vara så där vek, feg och töntig. Den trotsiga sidan vill bevisa att jag fullkomligt skiter i omvärldens åsikter, medan den dåraktiga sidan insisterar på att andras tyck och tänk, faktiskt är värt mer än mitt.
Jag har aldrig gjort det förut, jag vill aldrig göra det igen.
De säger så klokt, att en gång är ingen gång, låt mig då gå min egen väg och slippa vanvettet.
Intresserad, inte intresserad?
Desperat? Kärlekskrank? Uppmärksamhetsabstinens? Sexuellt frustrerad?
Ehh? Jag vet inte. Ja, ja, ja, ja!
Jag skäms faktiskt över mina tankar. Hur jag resonerar kring det här. Det tillhör inte vanligheterna. Jag står alltid för mina känslor och åsikter och skiter i vad andra tycker och tänker, men vad nu?
Jag är så irriterad på mig själv för att jag över huvudtaget ger dessa störda tankar näring. För det är störda tankar. När man sätter sin egen vilja i andra hand, på grund av vad andra kanske, eventuellt tycker.
Det är dårskap av högsta kaliber!! Jag sysslar inte med sånt.
Inte i vanliga fall.
Nu gör jag det.
Vad hände? Hur blev det så?
Halva jag vill trotsa idiotin, medan andra halvan, vill trippa runt på tå och vara så där vek, feg och töntig. Den trotsiga sidan vill bevisa att jag fullkomligt skiter i omvärldens åsikter, medan den dåraktiga sidan insisterar på att andras tyck och tänk, faktiskt är värt mer än mitt.
Jag har aldrig gjort det förut, jag vill aldrig göra det igen.
De säger så klokt, att en gång är ingen gång, låt mig då gå min egen väg och slippa vanvettet.
Från sjuk - till frisk - till sjuk
Åttahundranio dagars sammanhängande sjukskrivning är över på fredag, för att låta ytterligare sex dagars sjukskrivning ta över.
Bästa vännen S skjutsade mig till sjukhuset i morse, besöket tog längre tid än jag väntat mig. Men det var det värt. Läkaren gratulerade mig. Nu har du ju en hörselgång E!
Återbesök om en vecka.
Jag tackade och kände mig lite glad. Jag är påväg att bli frisk. Jippi! Dock kommer inte hörseln att vara riktigt återställd förrän om tre månader. T R E M Å N A D E R !
Hon förklarar att det tar lång tid för kroppen att återhämta sig efter såndana här allvarliga infektioner.
SKIT! Jag som hatar att höra dåligt!
Va?
Förlåt nu hörde jag inte?
Vad sa du?
Äsch, det var inget.
Så är det alltid.
Kärleksabstinensen, tvåsamhetsabstinens, ja kalla det vad du vill, den är total!
Bästa vännen S skjutsade mig till sjukhuset i morse, besöket tog längre tid än jag väntat mig. Men det var det värt. Läkaren gratulerade mig. Nu har du ju en hörselgång E!
Återbesök om en vecka.
Jag tackade och kände mig lite glad. Jag är påväg att bli frisk. Jippi! Dock kommer inte hörseln att vara riktigt återställd förrän om tre månader. T R E M Å N A D E R !
Hon förklarar att det tar lång tid för kroppen att återhämta sig efter såndana här allvarliga infektioner.
SKIT! Jag som hatar att höra dåligt!
Va?
Förlåt nu hörde jag inte?
Vad sa du?
Äsch, det var inget.
Så är det alltid.
Kärleksabstinensen, tvåsamhetsabstinens, ja kalla det vad du vill, den är total!
Trissvinst!
Jag har mycket funderingar på att låsa min blogg, eller försvinna, för att sedan dyka upp någon annanstans. Jag känner mig inte längre bekväm, jag vet inte längre vad jag kan och inte kan skriva. Vilka läser?
Kontrollfreaken dök plötsligt upp och gjorde mig nervös!
Cybervärlden är enorm, men med endaste litet klick kan man hamna på min sida. Läsa allt om mitt liv.
Jag blottar mina innersta känslor. Dessutom har jag lagt ut en och annan bild på mig själv, vilket var min första bloggregel. INGA BILDER på mig, mer än presentationsbilden.
Det känns som om jag har vunnit på triss. Jag är hemma igen. Utskriven från inspärrningsenheten.
Inte frisk, men glad.
Faktum är att jag fick komma hem redan igår. Dock har jag varit helt utpumpad av alla intryck. Helt sjukt vad man tappar efter bara en vecka. Kan bero på den härliga medicineringen också. Nu när jag börjar trappa ner får jag väl abstinens.,,,
Igår kväll åt jag och J middag med Mr Big och kollade på film.
Trevligt.
Under inspärrningsvistelsen:
Warning for crocs and hippos
2007-08-18 22:37
2007-08-18 22:37
J släntrade in här på salen vid halv fyra. En röd kasse i varje hand. AFRIKAKORT!
Eftermidagen har bestått i besök, besök och åter besök. Som mest satt vi sju stycken här inne samtidigt i mitt lilla illaluktande rum.
Älsklingsvännen C hade med sig en present. En underbart doftande badbomb. Att vädra ur stanken ur detta rum går ju inte. Det här var nästa metod att beprövas.
Funkar hyffsat.
Mor och far var här med lite fika och bästa vännen S hade trisslotter och resetidningar i bagaget. Tjugofem kronor rikare blev jag.
Nu ikväll har jag slagit ihjäl tiden med Afrikakorten och dagboken från den tiden. Skratt och gråt om vartannat.
Att resa är verkligen glädje. När jag ser bilderna förstår jag knappt att jag har varit på alla dessa ställen och upplevt allt det där. Men det har jag. Och det är jag ruskigt glad för.
Tack för alla goa kommentarer. Ni bloggisar är GULD!
Å vet ni. Nu har mitt vänstra öra också börjat värka.
Please God. Give me a break!
Idag gråter jag stora krockodiltårar
Idag gråter jag stora krockodiltårar. Jag vill inte vara här och ha ont mer.
Fan va orättvist allt är!
Fan va orättvist allt är!
Att mobilblogga suger!
Att mobilblogga suger!
Vad mer kan man säga när man har knappat fjorton inlägg och inget blir publicerat!?
Jag vill hem!
NU!
Vad mer kan man säga när man har knappat fjorton inlägg och inget blir publicerat!?
Jag vill hem!
NU!
Här bor jag nu
Här bor jag nu. I en sjukhussal som luktar gammalt piss.
Min öroninflammation är allvarlig. Jag får antibiotika genom dropp och knaprar morfin för brinnande livet.
När ska jag slippa motvinden och njuta av medvinden?
Som det känns nu....ALDRIG
Självmord
Jag är arg på Döden, han tar mina vänner med sig någon annanstans. Mitt hjärta är krossat -ännu en gång.
Jag träffade henne för några veckor sedan. Hon va så glad. Det gick bra i skolan och hennes fosterhemsplacerade barn skulle få flytta hem. Hon hade äntligen lämnat sin kille, som klådde henne gul och blå, i tid och otid.
Som den kvinnan kämpat! Från sitt första andetag på jorden, till det sista.
Mina tårar forsar ner för kinderna och droppar ihärdigt ner på mitt bröst. Den rosa klänningen blir våt.
Jag undrar stilla om jag kunnat göra något för att förhindra det som hände.
Med en gång sätter Ångesten igång och kastar skit på mig. Jag borde ha ringt. Jag borde ha skrivit till henne på msn. Jag borde ha sett till att vi träffats och fikat.
Jag borde...
Jag kunde ha gjort allt det där. Kanske hade det gjort skillnad. Kanske inte. Om jag hade ringt henne samma dag hon tog beslutet, kanske utgången blivit en annan.
Nu gjorde jag inte det.
Då blev det så här.
Uppmärksamhetsabstinens
Min SO-lärare i högstadiet sa alltid "Jaha ja, välkommen till klagomuren, är det någon mer som har några klagomål. Jahaja" på sin finlandssvenska. Jag skulle behöva klagomuren nu.
Tårarna rullar strida strömmar ner för mina kinder. Jag kan knappt röra mina käkar. Det gör ont. I örat. IGEN.
Kände av det lite i morse men fick för mig att det var en ilsken finne i örat som försökte göra sig "hörd". Ignorerade smärtan. Som vanligt när jag verkligen har ont. Det ständiga resonemanget -det går säkert över snart.
Vid femtiden på eftermiddagen idag började det verkligen värka i örat. Gnällade lite till kollegorna och ringde så klart mamma. Mamma sa att jag borde ringa hälsocentralen men jag envisades med att det snart går över.
Nu sitter jag här och kan knappt röra mig för att jag har så ont. Ge mig 10 ml heminevrin så jag kan sova. NU!
Livet är så orättvist! Det var ju inte alls länge sedan jag hade ont i örat sist. Det var heller inte länge sedan jag käkade pennicillin pga öroninflammation. Fan Gud, vad har du emot mig!?
Jag trodde att beundraren, Honom, hade glömt mig nu. Jag har ju varit så sval. Svarat på hans meddelanden, javisst, men inte mer än så.
När han börjat tystna, får jag stora paniken och världens uppmärksamhetsabstinens. Hallå!!! Har du glömt mig? Gillade du inte mig? Hoho.
Det är bäst jag avfyrar ett meddelande. Bara för att påminna honom om att jag fortfarande existerar. Han svarar. Och visst minns han mig.
Samma sak igen. Han är på. Jag är sval.
Jag säger att jag snart hoppar i ån om jag inte slipper öronvärken snart.
Han säger att jag ska undvika stenarna.
Va, vill du träffa mig igen, undrar jag retsamt.
Det vill han, om han får.
Klart han får. Men hur menar han att vi ska träffas?
Vill han bli min kompis? Vill han knulla? Vill han något seriöst?
Vad vill jag?
Jag vill fortfarande bara ha någon som smeker min arm innan jag ska sova. Och kanske smeker min kind.
Eller vill jag något annat?
En sak vet jag i alla fall. JAG VILL INTE HA ONT I ÖRAT
Cencur
Äsch.
Det blev delete för hela slanten.
Kort summering: ensam, fuktigt, saknad.
Ibland önskar jag att jag inte var jag. Vore jag någon annan så vore allt förmodligen så mkt enklare....säääääkert.
Husmor kokar sylt, festar och tittar på Afrikakort
Den här helgen har försvunnit i ett rasande tempo. Det har varit jobb, jobb och lite festligheter. Gävle Cityfest har ju som bekant gått av stapeln för femtonde året i rad. Det innebär; fulla tonåringar, fulla femtio plusare, langos, slagsmål, skräp och fåniga marknadsstånd.
Jag har inte varit särskilt delaktig i stadsfestandet. Jag tycker att det är trevligt att något händer, men mer än så är det faktiskt inte.
Max några timmar är spenderade i city den senaste veckan. Torsdag kväll offrade jag 40 spänn för en strömmingsbörjare, fredagkväll offrade jag en femtiolapp på en langos och åkte några gratiskaruseller och igår blev det fredagsrepris. Med andra ord ännu en langos.
De tio gratisbiljetterna till nöjesfältet hade varken jag eller J lust att spendera. Magen gjorde ju jordens uppror efter den feta langosen.
J uppmanade mig att slänga biljetterna, men det har jag inte hjärta till. Jag tittade mig omkring efter någon som såg sjukt åksugen ut. Vid biljettkassan stod två grabbar med sina respektive. Ja, grabbar och grabbar, de var kanske strax över tjugofem.
Jag knallade helt sonika fram till den ena killen och frågade om han ville ha tio gratisbiljetter.
Han och killkompisen såg förbluffade på mig. Tjejerna blängde förvånat på mig.
K: Vad vill du ha för de då, frågade den ena killen.
Han var rätt söt, så jag log och förklarade att han fick dem.
K: Menar du att vi får, alltså f å r de här? Vi kan alltså åka tio karuseller?
E: Ja.
K: Men oj, tack
Han avfyrade ett jätteleende och gav mig en kram. Den andra killen gjorde lika.
Tjejerna blängde fortfarande på mig. Blickarna var inte ett dugg trevliga.
Det minsta man kan begära är väl ändå ett leende och ett eventuellt tack? Men icke. Jag hängde tack och lov inte upp mig på det. Jag kände mig bara så belåten över att killarna blev så glada.
Med andra ord Blingbling, det finns en del människor med omtanke utan baktanke. Jag, till exempel =)
Tidigare på kvällen hade vi tillbringat i föräldrarnas villa. Systerystern med sambo hade sin födelsedagsfest där. Gott om folk slöt upp och det var riktigt trevligt stundtals. Gott krubb och schysst bål. Lite trist är dock att Stockholmarna hängde i sitt gäng och vi Gävlebor hängde i vårt. Sånt nöter på mig.
Sikla spenderade kvällen och natten, hemma hos min faster och Rodeshian Ridgebacken Leo. Jag oroade mig en del för hur det skulle gå, men imorse när jag hämtade mitt lilla knyte fick hon bara lovord från hela familjen. Hon hade skött sig sååå bra.
Hjärtat slog ett extra slag. Hon är inte särskilt förtjust i att lämna mig. En meshund kan man säga. Piper och drygar när jag lämnar bort henne. Men inte hos fastern. Med andra ord blir det där hon får vara nästa gång jag behöver hundvakt.
Innan jag begav mig hemåt igen tog vi oss en tur i skogen. Den stora svampskogen. Shit va mycket kantareller det finns nu alltså.
Så förutom hundvakt och en trevlig skogspromenad fick jag en hel påse med skogens guld.
Jag har blivit riktigt huslig.
Plockat kantisar och blåbär. I går morse gjorde jag till och med blåbärssylt.
När jag läser PapaMacs Afrikaskildringar blir jag alldeles lyrisk.
Jösses vad jag saknar resandet! Jag bara måste härmas lite och lägga upp ett par bilder på "mina" massajer.
Känner du igen dem, Papamac? ;)
Jag har inte varit särskilt delaktig i stadsfestandet. Jag tycker att det är trevligt att något händer, men mer än så är det faktiskt inte.
Max några timmar är spenderade i city den senaste veckan. Torsdag kväll offrade jag 40 spänn för en strömmingsbörjare, fredagkväll offrade jag en femtiolapp på en langos och åkte några gratiskaruseller och igår blev det fredagsrepris. Med andra ord ännu en langos.
De tio gratisbiljetterna till nöjesfältet hade varken jag eller J lust att spendera. Magen gjorde ju jordens uppror efter den feta langosen.
J uppmanade mig att slänga biljetterna, men det har jag inte hjärta till. Jag tittade mig omkring efter någon som såg sjukt åksugen ut. Vid biljettkassan stod två grabbar med sina respektive. Ja, grabbar och grabbar, de var kanske strax över tjugofem.
Jag knallade helt sonika fram till den ena killen och frågade om han ville ha tio gratisbiljetter.
Han och killkompisen såg förbluffade på mig. Tjejerna blängde förvånat på mig.
K: Vad vill du ha för de då, frågade den ena killen.
Han var rätt söt, så jag log och förklarade att han fick dem.
K: Menar du att vi får, alltså f å r de här? Vi kan alltså åka tio karuseller?
E: Ja.
K: Men oj, tack
Han avfyrade ett jätteleende och gav mig en kram. Den andra killen gjorde lika.
Tjejerna blängde fortfarande på mig. Blickarna var inte ett dugg trevliga.
Det minsta man kan begära är väl ändå ett leende och ett eventuellt tack? Men icke. Jag hängde tack och lov inte upp mig på det. Jag kände mig bara så belåten över att killarna blev så glada.
Med andra ord Blingbling, det finns en del människor med omtanke utan baktanke. Jag, till exempel =)
Tidigare på kvällen hade vi tillbringat i föräldrarnas villa. Systerystern med sambo hade sin födelsedagsfest där. Gott om folk slöt upp och det var riktigt trevligt stundtals. Gott krubb och schysst bål. Lite trist är dock att Stockholmarna hängde i sitt gäng och vi Gävlebor hängde i vårt. Sånt nöter på mig.
Sikla spenderade kvällen och natten, hemma hos min faster och Rodeshian Ridgebacken Leo. Jag oroade mig en del för hur det skulle gå, men imorse när jag hämtade mitt lilla knyte fick hon bara lovord från hela familjen. Hon hade skött sig sååå bra.
Hjärtat slog ett extra slag. Hon är inte särskilt förtjust i att lämna mig. En meshund kan man säga. Piper och drygar när jag lämnar bort henne. Men inte hos fastern. Med andra ord blir det där hon får vara nästa gång jag behöver hundvakt.
Innan jag begav mig hemåt igen tog vi oss en tur i skogen. Den stora svampskogen. Shit va mycket kantareller det finns nu alltså.
Så förutom hundvakt och en trevlig skogspromenad fick jag en hel påse med skogens guld.
Jag har blivit riktigt huslig.
Plockat kantisar och blåbär. I går morse gjorde jag till och med blåbärssylt.
När jag läser PapaMacs Afrikaskildringar blir jag alldeles lyrisk.
Jösses vad jag saknar resandet! Jag bara måste härmas lite och lägga upp ett par bilder på "mina" massajer.
Känner du igen dem, Papamac? ;)
Bilddagbok
När bloggen blir en bilddagbok, då är bloggens tider över.
Sjunger min blogg på sista versen nu?
Sjunger min blogg på sista versen nu?
Kärt barn har många namn
Jag har så många smeknamn att jag knappt håller reda på dem själv. Det beror säkert på att jag hittar på smeknamn till alla andra runt omkring mig. Jag lever i en smeknamnsvärld.
Namn som Mr Green, Wolverine, J osv används inte bara här på bloggen utan även i vardagen.
Just smeknmanet J förvirrar många i min bekanskapskrets, eftersom så många har ett namn som börjar på J. Det slutar ofta med att två, tre personer svara JA! i kör. Här på bloggen finns bara en J, min samboende stöttepelare i svårigheternas vardag.
Mina smeknamnsfavoriter är helt klart Drogen och Pärlan.
Anledningen till att dessa benämningar faller mig i smaken, vet jag faktiskt inte. En teori skulle ju kunna vara att det är personer som jag tycker väldigt mycket om, som har tillägnat dessa namn till mig.
KP, min kära vän dietisten, började kalla mig för Drogen för en hel hög med år sedan. Hon flyttade från hemstaden Gävle för att söka lyckan i studentstaden.
Under dietistens första tid på annan ort var jag stöttepelare nummer ett. Hon mådde dåligt och ville ge upp, medan jag tyckte att hon skulle kämpa på liiiiiite till. Vi spenderade timtal i telefonen och jag tömde mitt förråd på positiva glosor.
En dag sa hon till mig i telefonen: "E, du är precis som en drog. När man en
gång har fått smaken av dig på tungan, vill man bara ha mer. Du är beroendeframkallande"
Namnet Pärlan har inte direkt någon historia. Jag kan egentligen inte identifiera mig med en pärla heller. Jag är ju inte direkt vacker.
Kanske tycker jag om det, för att jag har en önskan, att någon gång i framtiden se ut som en pärla...
Har ni några smeknamn?
Namn som Mr Green, Wolverine, J osv används inte bara här på bloggen utan även i vardagen.
Just smeknmanet J förvirrar många i min bekanskapskrets, eftersom så många har ett namn som börjar på J. Det slutar ofta med att två, tre personer svara JA! i kör. Här på bloggen finns bara en J, min samboende stöttepelare i svårigheternas vardag.
Mina smeknamnsfavoriter är helt klart Drogen och Pärlan.
Anledningen till att dessa benämningar faller mig i smaken, vet jag faktiskt inte. En teori skulle ju kunna vara att det är personer som jag tycker väldigt mycket om, som har tillägnat dessa namn till mig.
KP, min kära vän dietisten, började kalla mig för Drogen för en hel hög med år sedan. Hon flyttade från hemstaden Gävle för att söka lyckan i studentstaden.
Under dietistens första tid på annan ort var jag stöttepelare nummer ett. Hon mådde dåligt och ville ge upp, medan jag tyckte att hon skulle kämpa på liiiiiite till. Vi spenderade timtal i telefonen och jag tömde mitt förråd på positiva glosor.
En dag sa hon till mig i telefonen: "E, du är precis som en drog. När man en
gång har fått smaken av dig på tungan, vill man bara ha mer. Du är beroendeframkallande"Namnet Pärlan har inte direkt någon historia. Jag kan egentligen inte identifiera mig med en pärla heller. Jag är ju inte direkt vacker.
Kanske tycker jag om det, för att jag har en önskan, att någon gång i framtiden se ut som en pärla...
Har ni några smeknamn?
Bloggsvacka
Jag är i en bloggsvacka. Det känns tråkigt.
Lite roligare är att mina nya, rosa kollegor, tränar på samma gym som jag. I och med det blir gymmet både rosa och rött.
Idag är jag ledig. Det betyder utflykt till stugan. Sol, bad, hundsim samt njutning på bryggan.
Lite roligare är att mina nya, rosa kollegor, tränar på samma gym som jag. I och med det blir gymmet både rosa och rött.
Idag är jag ledig. Det betyder utflykt till stugan. Sol, bad, hundsim samt njutning på bryggan.
BIR
Det blir utställning i början på september.
Träning, träning och åter träning.
Det blir agility i höst också.
Samma sak där.
Träning, träning och åter träning!
Sikla drygt 9 månader
Bäst i rasen med hederspris
Träning, träning och åter träning.
Det blir agility i höst också.
Samma sak där.
Träning, träning och åter träning!
Sikla drygt 9 månader
Bäst i rasen med hederspris
Singö
Klumpen i halsen vägrade försvinna, så bilresan dit, gick i tårarnas tecken. Väl där, försökte jag se det positiva med livet men det var svårt. Jag tror till och med att jag mådde ännu sämre av att jag redan mådde dåligt -om ni förstår vad jag menar.
Singö var lika fantastiskt som vanligt. Den varma solen log mot oss, vi åt god mat och drack schyssta drinkar. 75 personer var bjudna på festen i år. Sanslöst, vilket kalas!! Och vilken slutsumma notan måste ha hamnat på!! (All inclusive as usual).
04:30, morgonen mot söndag försökte jag mobilblogga. Då jag tagit en paus från festen och tittade på soluppgången från klipporna.
En och annan drink gjorde att det blev för svårt att lyckas.
Söndagen gick i solandets tecken. Stranden full av loja partyprinsar och prinsessor. I och med det spottade även mitt mående upp sig några hål. Allt kändes lite lättare och lite positivare.
På hemvägen körde jag ner bilen i diket, då jag fick möte på den smala skogsvägen. Typiskt mig. Storasystern blev lite halvputt när de fick kliva ur och putta på för att vi skulle kunna fortsätta vår hemresa.
Själv skrattade jag gott och förklarade att jag inte trodde att diket var så djupt. Resterande tid av resan spenderade hon med hjärtat i halsgropen -tydligen kör jag väldigt opålitligt (jag förstår INTE vad hon menar).
Arbetsdagen idag har lunkat på i sakta mak.
Inte särskilt mycket folk och inte särskilt mycket att göra. Värmebölja, för att beskriva det lite försynt.
Det är tur att jag jobbar med så underbara människor. De är verkligen medicin för själen att gå till jobbet.
Singö var lika fantastiskt som vanligt. Den varma solen log mot oss, vi åt god mat och drack schyssta drinkar. 75 personer var bjudna på festen i år. Sanslöst, vilket kalas!! Och vilken slutsumma notan måste ha hamnat på!! (All inclusive as usual).
04:30, morgonen mot söndag försökte jag mobilblogga. Då jag tagit en paus från festen och tittade på soluppgången från klipporna.
En och annan drink gjorde att det blev för svårt att lyckas.
Söndagen gick i solandets tecken. Stranden full av loja partyprinsar och prinsessor. I och med det spottade även mitt mående upp sig några hål. Allt kändes lite lättare och lite positivare.
På hemvägen körde jag ner bilen i diket, då jag fick möte på den smala skogsvägen. Typiskt mig. Storasystern blev lite halvputt när de fick kliva ur och putta på för att vi skulle kunna fortsätta vår hemresa.
Själv skrattade jag gott och förklarade att jag inte trodde att diket var så djupt. Resterande tid av resan spenderade hon med hjärtat i halsgropen -tydligen kör jag väldigt opålitligt (jag förstår INTE vad hon menar).
Arbetsdagen idag har lunkat på i sakta mak.
Inte särskilt mycket folk och inte särskilt mycket att göra. Värmebölja, för att beskriva det lite försynt.
Det är tur att jag jobbar med så underbara människor. De är verkligen medicin för själen att gå till jobbet.
Mitt jobb är ROSA!
Rätt eller fel
Dagen idag har varit en tung dag. En skittung dag!
Jag gick hem redan vid fyra, då, nära sammanbrott.
Det känns fel att gå hem för tidigt. Men samtidigt är detta min arbetsträning. Jag kanske inte MÅSTE pressa mig till max för att se vad som händer. Det vet jag ju redan.
Nu har jag sovit några timmar men känner mig fortfarande lägre än havsbotten.
Jag hoppas för allt i världen att människorna på Singö kan lätta upp min gråa inställning till livet.
Jag gick hem redan vid fyra, då, nära sammanbrott.
Det känns fel att gå hem för tidigt. Men samtidigt är detta min arbetsträning. Jag kanske inte MÅSTE pressa mig till max för att se vad som händer. Det vet jag ju redan.
Nu har jag sovit några timmar men känner mig fortfarande lägre än havsbotten.
Jag hoppas för allt i världen att människorna på Singö kan lätta upp min gråa inställning till livet.
En bockbrännare
Jag var uppe med tuppen i morse. Klockan sju skulle jag träffa en gammal jobbarkompis för morgonpromenad. Hos henne.
Det är så jäkla skönt att promenera tidigt på mornarna. Det är en speciell känsla, en speciell värme och ett speciellt lugn.
Vi traskade på friskt och rätt som det var gick vi förbi ett ställe med några parkerade bilar. Jag kände igen en av bilarna och kom snart på att Mr Green jobbar ju där.
Smakade lite på namnet. Mr Green. Jag kom snart underfund med att han inte är något för mig. Precis som jag tidigare kommit fram till.
När promenaden var promenerad, frukosten var äten och tidningen var läst, slog Deppot klorna i mig och krävde att jag skulle gå och lägga mig igen.
Svag som jag är gjorde jag som Deppot ville och blev snart ett med detta förbaskade väsen.
Jag snoozade väckarklockan gång på gång men förmådde inte att kliva ur sängen. Klockan blev tio, halv elva, kvart i elva...Jag började jobba elva.
Avfyrade ett sms till min kollega och meddelade min sena ankomst. När kyrkklockorna slog elva masade jag mig ur sängen. Hoppade i kläderna och tryckte gaspedalen i botten. Jag körde nog om varenda bil på motorvägen.
En halvtimme sen, stod jag där på jobbet. Blek och deprimerad som få.
Jag fattar inte varför alla toppar följs av en djup dal.
Om allt bara känns så där kanonbra en dag, så kan man sätta sin vänstra stortå på att dagen efter kommer bli en tung upplevelse. Det slår, ta mig fan, aldrig fel!!!
Valparna på jobbet gav mig hjärtklappning idag. Jag hade inte särskilt långt till tårarna de gånger jag var ut och rastade dem. Känslosvall som heter duga.
Det känns tomt med bara en hund hemma (Evita är ju med sina puppisar) så jag lånade hem världens gosigaste schnauzertjej över natten. Skönt med lite extra värme och kärlek i sängen!
J har haft folk här i kväll. Jag tog en tvåtimmarspromenad för att slippa vara trevlig. Det gick åt pipan. De gick inte förrän alldeles nyss.
Fulla människor är jobbigt när man inte är på topp.
Fick dock reda på vem som brände Gävles julbock år 2000. Det var lite, jag ska väl inte säga kul, men kanske lite roande ändå. Fan, folk är helt från vettet.
Det bara är så.
Jag borde ha lagt mig för länge sedan.
Imorgon är det jobb och sen är det en all inclusive, på SIngö i helgen. Den årliga sommarfesten går av stapeln.
Jag vill känna mig peppad och förväntansfull. Just nu känns det bara jobbigt. Jag hoppas att mitt tomrum fylls av massor med nya, spännande och positiva upplevelser.
Intriger och jäkelskap har jag fått nog av.
Det känns som om allt jag skrivit bara blev en enda röra.
Mina inlägg har inte alls blivit särskilt läsvärda den senaste tiden.
Kram på er alla, hur som helst!
Det är så jäkla skönt att promenera tidigt på mornarna. Det är en speciell känsla, en speciell värme och ett speciellt lugn.
Vi traskade på friskt och rätt som det var gick vi förbi ett ställe med några parkerade bilar. Jag kände igen en av bilarna och kom snart på att Mr Green jobbar ju där.
Smakade lite på namnet. Mr Green. Jag kom snart underfund med att han inte är något för mig. Precis som jag tidigare kommit fram till.
När promenaden var promenerad, frukosten var äten och tidningen var läst, slog Deppot klorna i mig och krävde att jag skulle gå och lägga mig igen.
Svag som jag är gjorde jag som Deppot ville och blev snart ett med detta förbaskade väsen.
Jag snoozade väckarklockan gång på gång men förmådde inte att kliva ur sängen. Klockan blev tio, halv elva, kvart i elva...Jag började jobba elva.
Avfyrade ett sms till min kollega och meddelade min sena ankomst. När kyrkklockorna slog elva masade jag mig ur sängen. Hoppade i kläderna och tryckte gaspedalen i botten. Jag körde nog om varenda bil på motorvägen.
En halvtimme sen, stod jag där på jobbet. Blek och deprimerad som få.
Jag fattar inte varför alla toppar följs av en djup dal.
Om allt bara känns så där kanonbra en dag, så kan man sätta sin vänstra stortå på att dagen efter kommer bli en tung upplevelse. Det slår, ta mig fan, aldrig fel!!!
Valparna på jobbet gav mig hjärtklappning idag. Jag hade inte särskilt långt till tårarna de gånger jag var ut och rastade dem. Känslosvall som heter duga.
Det känns tomt med bara en hund hemma (Evita är ju med sina puppisar) så jag lånade hem världens gosigaste schnauzertjej över natten. Skönt med lite extra värme och kärlek i sängen!
J har haft folk här i kväll. Jag tog en tvåtimmarspromenad för att slippa vara trevlig. Det gick åt pipan. De gick inte förrän alldeles nyss.
Fulla människor är jobbigt när man inte är på topp.
Fick dock reda på vem som brände Gävles julbock år 2000. Det var lite, jag ska väl inte säga kul, men kanske lite roande ändå. Fan, folk är helt från vettet.
Det bara är så.
Jag borde ha lagt mig för länge sedan.
Imorgon är det jobb och sen är det en all inclusive, på SIngö i helgen. Den årliga sommarfesten går av stapeln.
Jag vill känna mig peppad och förväntansfull. Just nu känns det bara jobbigt. Jag hoppas att mitt tomrum fylls av massor med nya, spännande och positiva upplevelser.
Intriger och jäkelskap har jag fått nog av.
Det känns som om allt jag skrivit bara blev en enda röra.
Mina inlägg har inte alls blivit särskilt läsvärda den senaste tiden.
Kram på er alla, hur som helst!
Just nu är allt så...
...tomt
Jag är en torsk
De behöver bara titta på mig med sina små mörka ögon, för att jag ska vara såld. De säljer sina små kroppar genom att bara finnas till.
Inte en människa kan gå förbi oberörd. Sötnosarna framkallar varma leenden och ömhet. Kärlek.
Trimmet är fullt med valpar. Galet söta valpar.
De två pudelvalparna och tre små dvärgschnauzervappisar. Alla fem är sex veckor nu. Jag blir helt sjuk när jag vilar ögonen på dem. Jag tar upp dem och när de sitter i min hand och slickar mig på näsan, lovar jag att de ska få följa med mig hem. Allihopa.
Jag bara ljuger. Jag ljuger dem rakt i ansiktet, dessa små underbara fenomen.
Jag vet att jag får ta hem både en pudel och en schnauzer om jag vill. Men gosh. Jag måste vara realist här.
Jag har ingen aning om hur mitt liver ser ut i framtiden. Jag vill ju ut och resa. En hund kan jag med säkerhet lämpa av hos mamma och pappa, men två eller tre...nja, tveksamt.
Dessutom ska en vovve aktiveras. Blir nästkommande hund, lika överaktiv som Sikla, kommer jag definitivt att få problem.
Jag släpper ner de små liven i valphagen igen och suckar tungt.
Det blir fler hundar i mitt hushåll i ett senare skede.
Inte en människa kan gå förbi oberörd. Sötnosarna framkallar varma leenden och ömhet. Kärlek.
Trimmet är fullt med valpar. Galet söta valpar.
De två pudelvalparna och tre små dvärgschnauzervappisar. Alla fem är sex veckor nu. Jag blir helt sjuk när jag vilar ögonen på dem. Jag tar upp dem och när de sitter i min hand och slickar mig på näsan, lovar jag att de ska få följa med mig hem. Allihopa.
Jag bara ljuger. Jag ljuger dem rakt i ansiktet, dessa små underbara fenomen.
Jag vet att jag får ta hem både en pudel och en schnauzer om jag vill. Men gosh. Jag måste vara realist här.
Jag har ingen aning om hur mitt liver ser ut i framtiden. Jag vill ju ut och resa. En hund kan jag med säkerhet lämpa av hos mamma och pappa, men två eller tre...nja, tveksamt.
Dessutom ska en vovve aktiveras. Blir nästkommande hund, lika överaktiv som Sikla, kommer jag definitivt att få problem.
Jag släpper ner de små liven i valphagen igen och suckar tungt.
Det blir fler hundar i mitt hushåll i ett senare skede.
Medvind
Medvinden blåser i mina segel nu.
Åtminstone för stunden. Det känns galet bra. Det hör ju inte direkt till vanligheterna precis.
Jag kanske är löjlig som känner mig så glad över ett litet sketet extraknäck, men när Dalmasen frågar Mig om jag vill jobba åt honom, så blir jag vansinnigt tillfredställd.
Nöjd över att jag är jag.
Ärtiga, trevliga, glada, positiva E.
Vi känner inte varandra egentligen, jag och Dalmasen. Vi hejar på varandra dagligen och utbyter ett och annat snuskigt skämt ibland, men mer än så är det inte.
Alltså måste ärtiga, trevliga, glada, positiva E ha gjort ett bra intryck på honom.
Det är ju inte direkt så att jag är vacker. Hade jag varit det, hade jag ju fått erbjudandet pga mitt utseende.
Hur som helst, så suger jag på den här karamellen ett tag nu. Den är säkert snart slut.
Åtminstone för stunden. Det känns galet bra. Det hör ju inte direkt till vanligheterna precis.
Jag kanske är löjlig som känner mig så glad över ett litet sketet extraknäck, men när Dalmasen frågar Mig om jag vill jobba åt honom, så blir jag vansinnigt tillfredställd.
Nöjd över att jag är jag.
Ärtiga, trevliga, glada, positiva E.
Vi känner inte varandra egentligen, jag och Dalmasen. Vi hejar på varandra dagligen och utbyter ett och annat snuskigt skämt ibland, men mer än så är det inte.
Alltså måste ärtiga, trevliga, glada, positiva E ha gjort ett bra intryck på honom.
Det är ju inte direkt så att jag är vacker. Hade jag varit det, hade jag ju fått erbjudandet pga mitt utseende.
Hur som helst, så suger jag på den här karamellen ett tag nu. Den är säkert snart slut.