drogen

Hemtelefonens ilskna signal väcker mig vid tretiden. Det känns som om jag precis har lagt mig för att sova. Det är mörkt i sovrummet och jag trevar med handen på sängens andra sida. Telefonen fortsätter ursinnigt att signalera att någon vill mig något.
Jag greppar luren och på andra sidan hör jag systerysters förtvivlade röst. Osammanhängande berättar hon vad som hänt. Jag blinkar några gånger och är nu nästan helt vaken.
På min gata i stan, finns det alltid sängplats för vänner och familj och jag erbjuder henne att komma. J undrar sömnigt vad som står på och jag berättar.
Jag vankar av och an i lägenheten i väntan på att systern ska komma.
Hon kommer och vi kramas. Hon är så underbar, min syster.
När vi kryper ner i sängen är hon ledsen och väldigt upprörd, över det som hänt. Jag lyssnar med ett halvt öra, smeker henne över kinden och säger att det kommer att ordna sig. Värre saker har hänt.
Vi somnar där i min säng, hand i hand.
Några timmar senare spelar mobilen en kärleksballad. Klockan är sju och det är dax för en Drog att kliva upp. Förskräckligt trött och med ruffsigt hår beger jag mig ut på morgonpromenad. Ute är det varmt och förfärligt fuktigt. Den känns nästan som om jag befinner mig i Tanzania.
Om det hade varit så väl ändå...

Det blir buss till jobbet idag. Jag pallar inte att cykla i denna gräsligt fuktiga värme.
Det är ingen bra dag idag. Det är en illamåendedag.
Jag är trött och känner mig meningslös. Saker går sönder i min närhet och jag har stora blåsor på fingrarna efter gårdangens trimningar. Det är svårt att jobba då. Verktygen skaver i händerna, svetten lackar och håret blir fuktigt i nacken. Dessutom är min egen hund väldigt besvärlig.
Det mesta är dynga.
Klumpen i halsen växer, tårarna gör sig påminda bakom ögonlocken.
Jag öppnar egolådan och släpper in Ångesten. Välkomnar honom med öppen famn.
Fan. Honom skulle jag ju inte släppa in.
Jag tittar på klockan som sakta, kryper sig närmare tre. Jag slutar tre. Då kan jag gå hem och gräva ner mig. Älta, gråta och bara vara.

Jag får skjuts en bit av min kollega. Den sista biten går jag. Jag slipper gå ensam för Ångesten håller mig i handen.

Jävla Ångest
Jävla liv
Jävla skit

Jag vet vad det beror på. Jag hade samtal med min läkare idag.
Spänningarna har släppt, jag känner lättnad över att de närmsta två månaderna ordnar sig. Det blir så här då.
Svacka.
Jag hatar svackor. Jag är livrädd för att de ska bli långvariga, kanske till och med permanenta. Jag vill inte tillbaka.
Ångesten är duktig på att leda mig vilse och intala mig en massa skit.
Det är då det blir så här.

Idag har jag tur. Samma syster som delade säng med mig i natt, ringer och frågar om vi ska ta med oss föräldrarna och åka en sväng med båten.
Jag vill, fast jag inte vill.
Det är jobbigt att umgås när man är låg.
Det är jobbigt att vara ensam när man är låg.
Jag stirrar Ångesten i vitögat och bestämmer mig för att följa med.

Oroliga mamman undrar såklart vad som är fel. Jag tror knappt hon står ut att se mig sådär miserabel längre. Hon kanske är lika rädd som jag.
Stackars mamma.
Stackars mig.
Stackars hela världen.

Med pudeln i knät, vinden i håret, havsluften i näsborrarna och stänk av saltvatten i ansiktet, rår inte Ångesten på mig.
Jag mår bra.
Jag njuter.
Sol, vind och vatten måste vara min bästa medicin.