drogen

Igår eftermiddag hade min handläggare på Försäkringskassan fortfarande inte hört av sig. Jag tog saken i egna händer och ringde hälsocentralen själv. Telefontid på torsdag.
Låt gå då.

Fredagen medförde utekväll med grillning på landet hos min tremänning. Trevligt. Sånt man behöver ibland när allt känns visset och dött.

Idag har jag tvättstugan. Förbannat tråkigt.
Satt på köksgolvet och försökte lära Sikla några nya tricks, då jag kom åt min ömma punkt på vristen. Blåmärket är borta sedan några dagar men det gör fortfarande ont när jag går. Jag har inte tänkt så mycket på det. Mera resonerat så som att det onda försvinner när svullnaden går ner och blåmärket bleknar.
Jag fingrade lite på samma ställe som blåmärket tidigare befunnit sig på. Där fanns en stor hård klump. Oroväckande ond och hård.
Aj.
Ländryggen är heller inte som den ska.
Jävla cykelolycka!

Ikväll ska jag dock försöka att se positivt på min tillvaro. Är bortbjuden på tjejkväll till min barndomskompis.

(Började bläddra i album för att eventuellt hitta en bild på oss i unga år. Det gjorde jag inte. Men jag hittade den här på min storasyster och mig)

Tänk att man varit så där söt en gång i tiden

Gårdagen började med ett möte hos Hjärnskrynklar-ladyn. Jag gillar henne. Hon är bra. Hon ställer allt på sin spets.
Hon hjälper mig att se vad jag håller på med.
Jag gråter floder när jag sitter där i den gråa fåtöljen. Hon pressar mig. Min hjärna jobbar febrilt med att hitta svar på hennes frågor. Hennes frågor...som också är mina frågor.
Hon ritar på det stora vita arket på väggen, hon skriver, hon ställer frågor. Frågor som leder rakt in i mitt innersta.
Det känns som om någon sticker in ett spjut, vrider om några varv och sedan drar ut det igen.
Hon frågar om jag är ledsen. Jag svarar att jag inte är ledsen, jag gråter för att det är jobbigt.
Det är skitjobbigt.
En timme hos hjärnskrynklar-ladyn känns som fem minuter. Tiden är slut. Jag ska strax lämna den gråa fåtöljen.
Hon har semester nu. Sex veckor. Jag har ett hästjobb framför mig säger hon. Jag kommer att gråta blod men hon vet att jag är en kämpe, att jag kommer klara det här.
Det vet jag också. Hennes ekande ord i mitt huvud ger mig styrka. Jag ska jävlar anamma ta mig ur det här.

Efter vårat möte kände jag mig bedrövligt ledsen men ändå peppad på något konstigt vis.
Dax för en promenad med pudeln till Gävles stadspark.
Ironiskt nog stannar jag till i kärleksparken. Vi tränar några lydnadsövningar som vi inte har gjort på väldigt länge. Fritt följ och läggande under gång fungerar bra. Sen tröttnar pudeln. Hon får fnatt, grabbar tag i en pinne och rusar fjorton varv runt gräsplätten. Överskottsenergi-hunden is back.
Jag slår mig ner i kärleksparken. Jag sitter där i gräset och tittar på hunden när hon glatt leker med pinnen. När hon tröttnat på ensamleken, kommer hon fram till mig och vill ha en uppgift.
Det får hon. Stolt utför hon den och vill ha belöning. Det får hon också.
Vi sitter i parken ganska länge. Solen skiner på oss och vi har det rätt så bra.

Klockan tickar på och det är dax att gå hem. Jag har ännu ett påfrestande möte denna dag.
Möte med försäkringskassan.
Jag behöver stöd. Jag ringer mamma och ber henne följa med.
Strax före klockan ett träffas vi och möter upp handläggaren innanför glasdörrarna.
Det är på kontoret med de röda gardinerna som min värld rasar samman igen.
Jag vägrar ge efter för tårarna och kämpar febrilt.
Ingen kan undgå att se hur jag mår men alla låtsas som att det regnar.
Jag försöker vara positiv. Det är mitt nya jag. "Det ordnar sig" eller "Det löser sig alltid" börjar bli standard i mina meningar nu mera.

Mötet är slut men vi har inte kommit fram till något. Handläggaren ska ringa min läkare och sedan återkomma till mig senare på eftermiddagen.
Mamma vill inte lämna sin söndertrasade dotter och bjuder därför på fika.
Vi hamnar på en uteservering och stämningen lättar. Vi pratar om midsommar och annat som man inte kan låta bli att dra på smilbanden åt.
Jag har speciella minnen från den här serveringen. De känns obehagliga så jag försöker ignorera dem.
Det sitter en kille på andra sidan som jag tycker att jag känner igen. Vi tittar på varandra flera gånger men jag vet inte om det verkligen är han. Jag låter det hela bero.

Jag vill inte gå till jobbet den här eftermiddagen. Helst av allt vill jag gå hem och bädda ner mig i sängen. Ligga där med min självömkan och gråta floder.
Jag ringer min kollega och ber henne hämta upp mig halv fyra. Då är jag säker på att jag kommer iväg.

Mamma och jag skiljs åt.
Jag beger mig hemåt för att hämta pudeln innan jobbet hägrar.

Handläggaren på Försäkringskassan ringer aldrig.

Jag är inte förvånad. Hon har lovat mig så mycket men håller aldrig ett endaste ord.
Hon leker med mitt liv och min tillvaro. Så är det alltid.

På jobbet blir vi kvar länge, länge.
Det kommer dit en gammal arbetskamrat till mig. En riktig trökfitta. En kärring. Någon jag verkligen avskyr. Hon vill ha hjälp med sin hund. Jag får leka proffs och sätter henne på plats några gånger.
Hon blir sur.
Min kollega och kärringen har en högljudd dispyt som slutar med att kärringen lämnar salongen.
Skönt.
Inte bara jag som tycker att det är något fel i huvudet på kärringen.
Vid det här laget, har dagens spillror av lilla E så smått börjat samlats ihop.
Jag tänker på annat.
Jag är fortfarande förtvivlat ensam, övergiven och vilse.
Jag har ingen aning om hur måndagen den 2 juli kommer te sig.
Det enda jag vet -det är att jag är stark. Jag är en kämpe. Det har hjärnskrynklarladyn sagt.

Jag kan inte släppa det här med kompisen och hemligheten.
Jag förstorar säkert upp det hela.
Men det känns jobbigt.
Egentligen har jag kanske inte gjort något fel.
Jag har bara gjort efterforskningar.
För din skull.
Sen att jag inte berättar något för dig, är därför att jag lovade att det jag fick veta, skulle stanna mellan fyra ögon.
Skulle du göra samma efterforskningar, skulle du veta det jag vet.
Krångliga relationer.

Mamma har bokat tid för mig hos en samtalskontakt.
Det känns jobbigt.
Nu måste jag gräva igen.
Blotta. Falla. Erkänna. Kämpa.
Det är lättare att lägga locket på och låtsas som ingenting.
Tydligen ska inte livet vara lätt.
 

Det har hänt så mycket så jag vet knappt i vart jag ska börja. Kommer säkert inte få med hälften. Jag är så förvirrad. Det är väl det att jag börjar bli gammal. Jag känner mig verkligen gammal.

I helgen har jag verkligen känt mig som en morsa. En tant E som varit hund/katt/tonårsvakt.

Artonårsgrabben (min kusin) släppte allt ansvar när han blev ensam hemma (med mig, en katt och en hund). Jerusalems förstöring var ett faktum. Matrester över hela huset, gammal möglig disk på hela diskbänken, piss i toaletten och på ringen, gamla lortiga kalsonger på golvet, gammal plast och kartong över hela köksgolvet osv osv.
Yummy. Min drömkille!
Jag började min vistelse i villan med att städa, diska och plocka undan. Jag vill inte bo i ett sunkhål.
Jag hade kunnat strunta i de engagemanget. Två timmar efteråt såg det lika jävligt ut igen.
Plockade lite smått några gånger till innan jag gav upp helt. Vad är det med dagens ungdom!? (Tantvarning på den kommentaren)

Igår kväll när jag skulle lägga mig efter några glas vin var grabbarna fortfarande uppe. Jag tänkte att jag lika bra kunde meddela att jag kunde sova även om de härjade lite, så jag sa:
"Ni behöver inte vara tysta för min skull, jag sover ändå"
Kusinens kompis svarar då:
"Åå, vad jag önskar att min morsa också kunde säga så"

HALLÅÅÅÅÅ!!!! Lite gammal jag kände mig då!
Jag önskar att min MORSA också kunde säga så...
Jag är väl för fan ingens morsa. Jag är bara ynka fem år äldre än dem...

Mr Green ligger på is. Jag vet inte om jag orkar involvera mig i någon just nu. Jag blir i alla fall aldrig kär. Allt blir alltid så jobbigt.

Mamma hade ett allvarligt snack med mig i onsdags kväll. Hon var helt förtvivlad efter att hon läst min blogg.
Hon förklarade att hon inte tycker att hon är en gammal, pryd kärring, men att jag skrev på ett sånt sätt att hon verkligen hade tagit illa upp.
Det gick inte att resonera med henne.
Hon tycker att jag är för frispråkig. Att det jag skriver kan straffa mig i längden. Att det jag skriver kanske passar i en dagbok med lås och absolut inte på nätet.
Gah. Är jag en hopplöst sexfixerad tjej som inte har några gränser?

Det kändes skönt att komma till jobbet på torsdagen och mötas av följande fråga:
"Vem har du knullat i helgen då, eftersom du har sån fin bil"
Jag blev tvungen att återberätta den händelsen för min mor på kvällen. Hon muttrade.
Jag sa att jag inte ville diskutera saken ytterligare men att det inte är helt osannolikt att någon säger en sån sak, på skoj.

En av gymnasiekompisarna som var med på Londonresan tog upp det här med polisyrket igen. Hon peppade mig som fan. Så nu är jag lite inne på det här med polis igen. Det är ju ett projekt, men det kan bli ett jävligt kul projekt.

Vill polisen verkligen anställa mig efter de läst min blogg?
Mamma tror inte det.