Ångest
Det blåser kraftigt och jag har svårt att hålla balansen. Jag vill stå kvar på toppen och känna medgångens vind i ryggen.
Istället faller jag framstupa ner i avgrunden.
Allt går så fort.
Kavat som jag är, reser jag mig vingligt och stirrar den svarta Ångesten stint i ögonen.
Jag intalar mig att jag ska besegra svårigheterna och vända Ångesten ryggen. Jag är duktig på övertyga, mig själv, liksom andra.
Jag blickar mot bergets topp. Målet är långt borta och det är besvärligt att ta sig dit.
Men jag ska.
Jag ska bli mig själv igen.
Den gamla Drogen, i ny tappning.
Nu är jag påväg
Bra, bra, bra!! Jag håller dig i handen under vägen om du vill :) Kram
Oja. Trygghet och stöd är A och O.
Tack söta du.
Får jag hoppa med dig??? Fast jag har nog hoppat. Har fullt sjå med att ta mig upp. Det komemr aldrig att gå.. :S
Jag har nog alltid haft ångesten med mig, som ett moln ovanför mig eller bakom mig, utan att vilja erkänna det. Men jag har alltid velat vara och verka kraftfull så det är nog en anledning till att jag ständigt har rusat framåt. Har inte vågat göra som du, se på ångesten. Det är kanske nu jag har gjort som du, fallit?
Alla mina pojkar: Klart du kommer upp. Du får säkert hålla Therrorese i andra handen!
Lennart: Jag har inte heller tittat på den förut. Jag har ignorerat den, låtsas som om den inte funnits. Men den finns. Och jag måste jobba tillsammans med den, för den har trots allt positiva sidor.