drogen

Nej tack jag behöver ingen viagra. Ingen fuckbuddy heller. Eller en fuckfriend finder. Be better in bed.
Men ursäkta mig.
Jag är så less på skräppost nu att jag kräks.

Dagen idag har innehållit en del dramatik. Har lyckats göra mig osams med både mamma och lillesyrran. Allt pga min rangliga cykel, ett sjukhusbesök och brådska till jobbet.

Läkarbesöket gällde inte cykelolyckan för ett par veckor sedan, utan lite annat läskigt.
I vanliga fall brukar jag inte oroa mig så mycket för vilken läkare jag ska träffa och vad som ska hända osv. Idag blev jag nervös. Jag ville inte träffa Doktor Peter. Jag ville helst inte gå alls. Och jag ville definitivt inte betala 300 spänn.
Vad jag ville var det ingen som tog hänsyn till idag.
Jag koncentrerade mig på att vara avslappnad samtidigt som Doktor Peter undersökte mig. Han frågade om det gjorde ont och jag svarade att det inte gjorde det.
Jag vet inte vad smärta är. Jag har svårt att definiera ont. Vad är det som gör ont och när gör det ont?
Jag vet inte.
Jag hatar frågor om smärta.
Det kom in en sjuksköterska som assisterade Dr Peter när han skulle ta diverse prover. Jag kände mig utlämnad. Jag kände mig dum också. Jag hade ju svarat så klantigt på hans tidigare fråga om min sjukdomshistoria.
Jävla jag.
Om två veckor kommer provsvaren. Kanske dröjer det något längre nu när det är sommar. Jag behöver inte oroa mig säger Doktor Peter. Allt är säkert som det ska.
Svaren skickas till mig per post. Ser allt okej ut, får jag återkomma om ett halvår på en ny kontroll. "Utifall att".

Mina blåmärken efter cykelkrocken börjar blekna så smått. De syns fortfarande men är inte lika ilsket blåa.
Jag har dock fortfarande ont. Ländryggen är ett satyg. Särskilt när jag går i trappor. Min fot är fortfarande inte riktigt som den ska. Kommer man åt den gör det ont och den sväller så fort den blir något ansträngd.
För att inte tala om mina ostadiga resor på cykel numera. Jag är fan rädd för att cykla nu.
Ska trotsa rädslan imorgon och cykla till jobbet igen. Det är dax för det nu. Jag kan inte tigga skjuts var och varannan dag.


Ibland slår det emot mig som en kastvind.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka.
Oftast skrattar jag och ser det bisarra i hela situationen.
Ibland blir jag besviken. Ibland ledsen.
Lika fort som de här tankarna tränger sig på, motar jag bort dem.
Du finns inte i mitt liv längre.
Jag är glad för det.
Ibland ledsen.


Nu är det dax för en hundpromenad och sedan ska jag krypa till kojs. Jag har lite sömn att ta igen efter helgen.