drogen

Idag känns det bättre, det är så skönt att veta att "dipp-dagarna" går över fort nu förtiden. För ett år sedan var det vardagens verklighet att må skit 24 timmar om dygnet, vecka ut och månad in.
Synd bara att deppodagen skulle komma precis till M´s partaj. Jag gick hur som haver dit med gråten i halsen. Ledsamhet av den typen ska drivas iväg med järnhand. Det vill säga: det du inte vill göra, det ska du göra -hur dåligt du än mår. Det är min teori, den tror jag stenhårt på. Jag är helt övertygad om att det har hjälpt mig en hel del under senaste åren.
Nu ska vi inte fastna i deppotalket. Jag skulle kunna analysera det där i timmar och åter timmar, men det är med all säkerhet inte så roligt att läsa.

Har precis haft glass-time och kollat på film med J. Efter denna hårda dag på lydnadsplanen var vi värda det. Eller vi och vi. Sikla fick lite foder och jag fick glass. Hon har ju smaskat korv och köttbullar hela förmiddagen.
Vid filmens slut sprutar tårarna likt vattenspridare, då en av huvudpersornerna dör. Det är som vanligt. Jag tittar på film med en inlevelse som heter duga. Undrar om man växer i från detta bölande eller om det blir värre med åren? Jag ser ingen tendens på att det avtar med tiden i alla fall....

Man känner verkligen att våren är på intågande. Så härligt! Jag älskar när solen värmer om kinderna och snön smälter på gården. Imorgon ska jag sola på balkongen och läsa en bok, om vädret tillåter.
Är dock lite orolig för hur vårkänslorna kommer te sig i år med tanke på den brutalt kärlekskranka vintern. Kåta snigelspår i decembersnön och det vintriga januari som förde med sin lite förmånga engångsligg...
För att inte tala om mitt hetsiga humör så fort ett kärlekspar uppenbarar sig i min närhet. Yack! Jag kan inte ens vara glad för någon annans skull. Den bittra avundsjukan har tagit överhanden (D & M är dock undantagna från min avundsjuka, er unnar jag ALL kärlek i världen).

Åter till berättelsen om lydnaden... jag och Sikla, är nu mera ett kasst "ekipage", vi var typ sämst på planen. Det har ju tidigare inte hört till vanligheterna. Vi har ju alltid varit bäst, vad vi än har företagit oss. Jag har svårt att acceptera detta. Nu är det dax att hårdträna. Vi måste åtminstone vara likvärdiga de andra.
Morsan bara skrattade åt mig när jag sa att vi var sämst. INGEN ska skratta åt mig (oss) mer. Enough!

De nya grannarna är inflyttade ovanpå nu. Det märks kan man säga.
De hade jordens efterfest igår fram på småtimmarna. Man kände sig sååååå munter när man vaknade vid tre. Munnen full av pudelpäls, dunkande musik och härjande partygrabbar som försöker kommunicera genom att överrösta musiken.
Jag är ingen fjantig klago-tant, jag är ju lika partygalen själv när jag sätter den sidan till, så jag vände på huvudet, lät dem hållas och somnade om. Efter att ha läst ett nyinkommet sms från S, förstås.
Idag på eftermiddagen har de också givit sig till känna, de nya grannarna. De drog en redig polka* från köket till vardagsrummet och sen tror jag vi hamnade mitt i krigets centrum för det lät som de släppte bomber däruppe....hoppas ingen blev skadad!

Nu ska jag nog borsta gaddarna och krypa ner under täcket. Det är skönt att komma i säng i tid.
Kram på er!




*uttrycket att "dra en polka" kom till när de sextokiga grannarna fortfarande bodde kvar. Alltid efter sexaktens slut, gjorde de ett toabesök och sen lät det som dom skuttade omkring där uppe, vem vet, de kanske var folkdansare, med andra ord drog de säkert en polka.