drogen

Jag är fan en skrattretande individ.

Ursäkta mig men fan vad jag svär nu igen. Jag hade ju nästan lagt av med mina svordomsharanger. Det sägs att man svär mycket när man har dåligt ordförråd, så jag lär väl fylla på det med några nya ord då. SAOL tas tacksamt emot om någon känner sig givmild.

Ja -åter till början.
När jag väl kommit i säng och slagit upp boken ser jag bara en suddig massa. Aha. Va skönt. Jag är trött. Jag slår i hop boken och lägger den bredvid sängen. Snurrar tre varv och bäddar in fötterna i duntäcket. Huvudet på kudden....och det var nu man skulle somna bums. Det är för varmt. Skönt att det är vår (det var ett jäkla tjatande tänker ni nu) för då kan man sova med öppet fönster. Struttar upp ur sängen och öppnar fönstret lite på glänt.  Lägger mig till rätta igen. Då går hela stadsdelen förbi på gatan. Det är hög tid att bege sig till krogen. Som på beställning ringer kyrkans klockor en sisådär 12 slag. Gah!
Tankeverksamheten är uppe på highspeed vid det här laget. Jag tänker till och med i skrift, hur nu det är möjligt. Jag skulle nog utan problem kunna tänka en hel berättelse i skrift. Ni vet som när man tänker på engelska när man har pratat mycket engelska. Äsch! Jag kan inte förklara det här. Man är bra besynnerlig ändå.
Hur som haver, när jag ändå hade trissat upp hjärnkontoret så pass, kändes det meningslöst att ligga där i sängen och vrida och vända. Jag pallar inte sånt, rastlös som jag är. Då sitter jag hellre här tills J kommer hem om en timme eller två. Så kanske jag kan sova sen. Jag kan ju alltid skylla på J för att jag inte kan sova. Att jag är orolig och inte känner mig trygg eller nåt.
Det är ren och skär lögn.
Den enda anledningen att jag inte kan sova är att jag har förmycket i skallen. (Mamma, du kan sluta läsa här, för det som följer i nästa stycke intresserar inte dig).

Jag börjar allvarligt fundera på om jag är släkt med Ally McBeal eller nåt, så mycket hjärnspöken som jag har nu mera. Snart börjar jag väl se syner också. Fast det gör jag ju redan, ser mig själv som en tredje person när jag har sex. De flesta jag känner är mer eller mindre säkra på att jag till och med "hör i syne". Som det här med de sextokiga grannarnas sexliv. (Jag vet, jag har inget liv). Jag anser dock att de har fel i den frågan. I alla fall om det. Vad jag hör nu om nätterna låter jag vara osagt, för det är säkert inbillning. Min hjärna är överfylld med en massa snusk. Vågar jag verkligen berätta detta?

(Mamma, här kan du fortätta)
Läste en blogg tidigare ikväll om en karl med skum humor. Vem fan (svordom igen) har inte skum humor!? Det enda jag inte tycker är kul att skoja om är folks utseende så de kan bli sårade.
Kände ett stygn av sorg också när jag kom att tänka på folk med humor. Fan igen. Nu kommer nästan tårarna. Min absoluta favoritskojare har alltid varit Björn. Mina föräldrars granne. Det är av honom jag har lärt mig, det är med hans ihärdiga skojande sedan barnsben jag har jobbat upp mina kvicka svar och lärt mig hur galna upptåg ska se ut. 
Oj vad jobbigt det blev nu då (tårarna rullar som en vild ström ner för mina kinder). Som ni säkert förstår vid det här laget så lever inte Björn längre. Han dog i höstas efter en lång tids väntan på en hjärttransplantation. Fan för svensk sjukvård!
Det här blev en aning för jobbigt att skriva om. Jag är för känslosam ibland. Men det är bra att gråta. Jobbigt dock för man får en sådan eländig huvudvärk.

Nu är klockan tjugo i två. J borde komma inom den närmaste framtiden.

Har en längre tid tänkt att jag skulle nämna att jag måste ha världens mest rosade tavlor i mitt vardagsrum. Josefin, kära syster, du härskar på konstnärstronen! J´s Gbg-kompis var här i fredags och lovordade din konst. Precis som alla andra kottar som satt sin fot i mitt hem. Jag är så glad att du målade dem till mig!

Jag är rädd nu. Det är jobbigt att känna något...

---

Ja, nu kom J hem. Med ett ragg kring halsen dessutom. Det brukar vara min roll i det här hushållet. Idag är jag glad att det inte är jag.
Jahapp. Då skulle man försöka sova lite då... öronproppar kanske!?