drogen

Jag är uppe med tuppen för att jag var så fenomenalt dumstridig igår kväll.
Vi skiter i att gå kvällskissis med hundarna så kommer jag upp lite tidigare imorgon bitti, sa jag till J innan vi skulle krypa till kojs.
Mjo vars, det fick jag bittert äta upp imorse tio över sex, när Sikla jämrade sig i högan sky för att kissblåsan höll på att spricka. Det var ju bara att bita i det sura äpplet och kliva upp. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag snart får krypa ner under täcket igen och somna om.
På med brallor och, nej. Inget mer. Eller, jo, jackan då förstås. (Typiskt att det var i natt jag bestämt mig för att sympatisova naken "med eller utan gammel-dansk på pyjamasen").
I trapphuset gick Sikla med korsade ben, så kissnödig var hon, stackarn. Vad är jag för en matte egentligen!? Vi hann inte mer än till den lilla gräsplätten på andra sidan gatan för än både Evita och Sikla hukade sig och kissade ikapp.
Med håret på ända och endast iklädd joggingbrallor och en jacka lunkade jag sakterligen upp för trappan igen. Jag trampade på tidningen som låg på dörrmattan med mina blöta skor när jag kom in igen. Fan. Soooova.
Jag hade knappt öppnat ögonen under den gångna proceduren och gick likt en robbot mot sovrummet igen, men tvärstannade vi tröskeln. Jag måste nog kissa själv också...
Nyfiken som jag är öppnar jag nu ögonen och tar med mig tidningen på toa. Det kan ju ha hänt nåt spännande under natten som jag bara måste läsa om.
Allas vår favoritrumpa (Martin Lidberg) är på första sidan och jag bara måste läsa hela uppslager om Martin och Cissis paso doble i kvällens Let´s Dance.... Vad är det för fel på mig? När började jag bry mig om tvs alla löjliga tävlingsprogram!?
Jag vankar sakta tillbaka till sängen och drar upp täcket under hakan. Blundar, försöker slappna av och....nej, -jag kan inte somna om. Typiskt. Ligger en stund och irriterar mig på gårdagskvällens korkade ide. Kan inte ligga stilla längre. Vrider och vänder. Far runt som en jojo där mellan lakanen.
Grannens väckarklocka ringer. Stackars sate.
Jag fipplar lite med mobilen i hopp om att någon kanske skickat mig ett sms under natten. Såklart inte.
Nu blir jag sällskapssjuk.
Hallå!? Jag vill prata med nån!
Vem är vaken halv sju en fredagmorgon?
Pappa!
Ringer pappa och surrar på med min ringrostiga stämma ett par minuter.
Han har inte tid att prata. Ring mamma, säger han. Hon börjar halv åtta, så hon borde vara vaken.
Jag önskar honom en trevlig dag och lägger besviket på luren.
Ringer mamma.
Hon är inte heller särskilt ivrig att kallprata med mig. Hon ska göra en det ena och en det andra.
Jag övertalar henne att sätta på headsetet och jag lyckas mala på i en halvtimme innan jag själv lessnar -på mitt eget pladder. Vi avslutar och jag börjar så smått inse att det kanske är lika bra att kliva upp och äta frukost.