Alla vägar går till skiten
Jag tror att jag har förlorat mitt förstånd. Helt och hållet. Jag tänker tankar jag aldrig trodde jag skulle tänka. Jag är fan bitter. Jag vill inte vara bitter.
Jag vill acceptera. Jag vill gå vidare.
Hur kunde det bli så här?
Jävla depression. Jävla liv. Jävla skit.
Illamåendet vägrar ge sig. Och nej, jag är inte gravid. Den här skiten sitter i hjärnan. Jag mår dåligt psykiskt bara. Bara.
Jag funderar allvarligt på att vara hemma från jobbet. Det är inte min grej. Jag är inte "sån".
Just nu känns det som om jag bara skulle vilja stoppa ner huvudet i toalettstolen, spola och försvinna.
Inte ens J kan peppa upp mig. Jag tror att vi ligger på ungefär samma våglängd idag.
Vi borde "skiljas"
Ångest.
Illamående.
Misär.
det låter psykosomatiskt. du får ta tag i det riktiga problemet. look who's talking liksom.
föresten. jag återkommer med en dikt som jag vill att du ska läsa. kanske via sms, mail, kommentar... det blir en surprise
När man har kommit till det stadiet att man vill acceptera och gå vidare, varför funkar det inte?
Åh nej. Inte ner...upp, upp, upp med dig vännen! Vad kan jag göra? Skickar massa peppokramar!!!
Vi funderade på pudel innan det blev jappen som vi har nu. Men kanske i framtiden? Vill ha MÅNGA hundar (och katter) någon gång när jag har möjlighet till det!
josefin: gogumman min! jag vet att du är klok så jag lysshnar på dig. men det är tyvärr allt jag gör just nu...
Beyonce: Ja, visste jag det, så vore detta över nu.
Therrorese: Tar emot peppokramarna med öppna armar. Gråter en skvätt mot din axel också...
Anna: Jag är också hundgalen -kan man lugnt säga.