Vi är överlevare
Man är aldrig beredd på de olika vändningarna som livet tar, och tänk sånna överlevare vi är, vi människor.
Mitt liv har ännu en gång kommit till en ny punkt. Något jag trodde skulle ta knäcken på mig.
Det är dax att lämna sambolivet, sex- och samlevnadsbalkongen och trava vidare, ensam, tillsammans med vovvarna.
Jag har kännt på mig att det skulle komma, så jag var på något konstigt vis väldigt förberedd. Och jag har tänkt tanken så många gånger själv förut, men aldrig förmått mig att ta steget. Steget till ett alldeles eget krypin.
Nu är tiden inne och jag letar hetsigt efter en lägenhet. Kruxet är att allt är så sablans dyrt. Vem vill köpa en etta på 40 kvadrat för 500.000 -i den här stan!? Jag vill ha en tvåa på 55 kvadrat för 250.000....
Den dagen, den sorgen som man så klokt säger.
Jag känner mig ganska tillfreds just nu.
Snacka om bergochdalbane-mående.
Det var dåligt med namnförslag måste jag säga....
Kärt barn...
Men vad ska min tös heta?
Förslag någon?
Utan kontroll
Ingen förstår mig. Jag är ensam.
Ögonen fylls med tårar som i en strid ström rullar ned för kinderna. Kudden blir fuktig.
Jag vrider och vänder mig i vild förtvivlan. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Fast i mitt destruktiva tänkande.
Jag ropar på hjälp. Dom hör.
Varken mer.
Varken mindre.
Jag tappar kontrollen över mina spinnande tankar. Jag planerar morgondagens nedbrytande handlingar.
Paniken smyger sig tätt inpå. Jag vill inte. Jag vill inte...
Jag vill verkligen inte!! Må så här. Vara så här. Tänka så här.
Jag gråter ut desperationen. Ingen hör, ingen ser. Jag är ensam.
Grannarna ovanpå har sex men tystnar så småningom.
En vän hör mitt rop på hjälp och ringer.
Hon förstår mig inte. Jag är ensam.
Jag har så många frågor.
Vem kan ge mig svar?
Jag knuffas hit och dit. Ingen vill ta sig an mig.
Varför?
Kunskap och resurser saknas sägs det.
Jag hamnar bland andra. Lika men ändå olika.
Jag känner mig ensam, åsidosatt och mindre värd.
Mina spinnande tankar får näring och etsar sig fast.
Tårarna forsar. Jag kan inte längre vila kinden mot kudden, den är allt för våt.
Jag fumlar efter mormors gamla roströda morgonrock och mina favoritraggsockor.
Det känns bättre nu. Jag är tömd på tårar.
Min blogg är så tråkig
Jag är så här fånigt glad idag. Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske är det för att jag har ryckt upp mig och infunnit mig på gymmet flera dagar den här veckan. Satte just på en schysst gammal skiva och bara är.
Idag har jag bubbat lådor och möbler hela dagen. Jag är trött men jag har massor kvar att ge den här kvällen. Sängen hägrar inte som den brukar göra. Det känns helt fantastiskt.
Imorgon hägrar flyttstädning. Det känns inte så inspererande men vad gör man inte för några extra slantar i plånboken.
Jag har helt tappat blogginsperationen. Jag hinner liksom inte med. På sätt och vis kan man tycka att det är positivt. Men jag saknar ju att följa varje steg i era liv. Som det är nu hinner jag ingenting känns det som.
För övrigt har jag kommit in i den här homeparty-svängen och har några inplanerade framöver.
Utmaningen
Regler:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.
Mina sanningar:
1. Mitt sovrum ser ut som Jerusalems förstöring.
2. Jag är en samlare. Jag samlar på de mest konstiga ting. Shampoo, lypsyl, deodoranter, tandborstar plastkassar, ja -praktiskt taget allt som går att samla på....
3. Ibland (läs ofta) är jag alldeles för frispråkig. Som till exempel på Hockeyfesten förra helgen då jag startade en konversation med killen bredvid mig i baren, genom att säga: "Jag skulle vilja ha något hårt och långt"
4. Jag har trivts på alla arbetsplatser jag haft.
5. Jag är en praktvarn.
6. Jag blev av med oskulden med en granne.
7. Jag har superbra självförtroende men ganska taskig själkänsla.
Jag bryter mot regel tre och fyra.
Den som har tid och lust får gärna anta utmaningen.
November
Jag tog en paus på lördagseftermiddagen och svängde förbi hos min vän som har kennel.
Whiskey-valparna är 3,5 vecka nu och ser ut att bli riktiga snyggingar.
Tydligen ska jag övertalas att ta den svarta tiken...det lär inte bli svårt att övertala mig.
Myran
Tack för allt peppo. Ni vet att det är guld värt för mig. Det är det nog för alla.
Det börjar bli knapert med pengar nu. Jag fick ju hela 2964 kronor i oktoberlön. Tack regeringen.
Mamma har sponsrat mig lite så jag fick ihop till räkningarna, som låg på det dubbla.
Just nu går inte hjärnkontoret på högvarv direkt. Jag har problem att få ihop meningarna. Men en sak är säker...vi hörs!
Snart är det rosa jul
Livet knallar vidare vare sig man vill eller inte.
Man kan säga att det varit tufft ett tag, och ni ska veta att jag lutar mig tillbaka på mina rosa vänner. Stöttepelare är värda guld.
Jag är heltidsjukskriven igen nu, men hänger en del på jobbet i alla fall.
Måndag, onsdag, fredag går jag på -x-x-x-x-x-x-. Omtumlande och jobbigt, men förhoppningsvis en hjälp i framtiden. Jag är yngst i gruppen med mina 23 år, men så är det ju alltid....
Magen säger ifrån som vanligt när jag blir stressad och nervös över saker och ting så nu är allt som det varit de senaste två åren.
Igår hade jag och J några vänner på middag. Världens största tacobord och äppelpaj till efterrätt. 
Myspys nu när det är så mörkt på kvällarna. Dessutom hade hyresvärden tänt marshaller över hela uteplatsen så det var riktigt mysigt att blicka ut genom fönstret.
På kvällen vid elva kom den första snön. Stora fluffiga flingor. Imorse var marken täckt av ett tunt vitt täcke, men det är sedan många timmar borta nu. Tö, slask, plask.
Idag ska jag svänga förbi hos mamma och pappa. Det är storflytt pågång. Barndomshemmet är sålt och det ska bubbas kartong på kartong.
Senare åker vi nog till kyrkogården och hälsar på mormor (och morfar, farmor och farfar). Skruttiga mormorn. För ett år sedan var hon med oss och tände ljus.
Visste ni förresten att de har rosa julgranar på Rusta!? Gissa vilken arbetsplats som kommer att fira en rosa jul!?