Utan kontroll
Ingen förstår mig. Jag är ensam.
Ögonen fylls med tårar som i en strid ström rullar ned för kinderna. Kudden blir fuktig.
Jag vrider och vänder mig i vild förtvivlan. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Fast i mitt destruktiva tänkande.
Jag ropar på hjälp. Dom hör.
Varken mer.
Varken mindre.
Jag tappar kontrollen över mina spinnande tankar. Jag planerar morgondagens nedbrytande handlingar.
Paniken smyger sig tätt inpå. Jag vill inte. Jag vill inte...
Jag vill verkligen inte!! Må så här. Vara så här. Tänka så här.
Jag gråter ut desperationen. Ingen hör, ingen ser. Jag är ensam.
Grannarna ovanpå har sex men tystnar så småningom.
En vän hör mitt rop på hjälp och ringer.
Hon förstår mig inte. Jag är ensam.
Jag har så många frågor.
Vem kan ge mig svar?
Jag knuffas hit och dit. Ingen vill ta sig an mig.
Varför?
Kunskap och resurser saknas sägs det.
Jag hamnar bland andra. Lika men ändå olika.
Jag känner mig ensam, åsidosatt och mindre värd.
Mina spinnande tankar får näring och etsar sig fast.
Tårarna forsar. Jag kan inte längre vila kinden mot kudden, den är allt för våt.
Jag fumlar efter mormors gamla roströda morgonrock och mina favoritraggsockor.
Det känns bättre nu. Jag är tömd på tårar.
Hjärtat! Det gör ont i mig att du inte mår bra. Att det vinglar för dig. Tänker på dig! Stor kram
Åh vad jag änskar att jag kunde göra något för dig! Ingen förtjänar att må så dåligt. Skickar en tanke och en kram i brist på anant :(
Kram vännen!