Offer
Jag får återkomma till det en annan gång.
Just nu är allt så grått.
Imorgon får jag domen.
Och som du sa, vem du än är -jag är inget offer.
Pudelvalparna 1 vecka! Är dom inte helt underbara!?
Pudelvalparna 1 vecka!
Är dom inte helt underbara!?
Det viktigaste av allt
Jag är så less. Så förbannat less på att det ska vara så här. Varför kan jag inte bara få må bra!?
Jag har äntligen fått ett roligt jobb, där jag trivs med alla mina arbetskamrater och de stöttar mig till 110%. Det finns egentligen ingenting att klaga på i mitt liv. Förutom just det. Kanske det viktigasre av allt. Måendet.
Igår var jag väg och träffade en kvinna och gjorde ett test. På tisdag får jag svaret. Svart på vitt. Dö, eller låt leva.
Ungefär så känns det.
Hur utgången än blir kan det aldrig bli en vinstlott! Bara nit. Men mer eller mindre nit.
Den här bloggen är inte längre någon upplyftande läsning.
Tänk vad mycket kul man skulle kunna skriva om, i fall man bara kände glädje.
Jag är ju bara...ledsen.
Idag har jag ringt runt till Försärkringskassans många telefonister. Jag har suttit i kö, knappat mig hit och dit. Förklarat mitt ärende och blivit vidarekopplad.
Det slutade med att jag aldrig fick något riktigt svar på mina frågor, så efter en timme gav jag upp.
Jag mailade min handläggare som skulle ringt mig för drygt två veckor sedan.
Jag hoppas att jag får svar imorgon. Fan ta henne annars!!
Facebook gör mig förvirrad. Det händer massor av grejer överallt och jag förstår inte hälften. Requests hit och dit och grupper här och där. Ehhh..!? VA!?
Idag när jag kom hem, en timme tidigare än planerat fylldes mina ögon med tårar. På köksbordet ligger ett paket och en bukett med blommor.
En uppmuntrande gest mitt i misärens vardag. Jag tycker om dig.
Någon tycker om mig. Många tycker om mig.
Förbannade jävla självkänsla!!!!!!
Hur kan man mörda sitt barn?
Jag fick rysningar när jag såg poliser och räddningstjänst. Fy fan!
Annat som hänt:
♦ Beundrare på jobbet.
♦ Söta valpar på jobbet.
♦ Tre pudelvalpar födda. Eventuellt en blivande adoptivsyster till min pudel.
♦ Chefen bjuder på lunch.
♦ Mina föräldrar ska flytta och mitt barndomshem är sålt.
♦ Min pudel har blivit lugnare och tryggare i sig själv.
♦ Jag var på discobowling härom dagen (jag vill inte skryta med resultatet...ehh)
Shampoogalning
Så var vi där igen!
Det är helt obegripligt vad duktig jag är på att samla.
Shampoo till ett värde av 2000 spänn.
Helt galen community. Alla är ju med. Jag fattar ingenting.
Är detta slutet för min halv-anonyma blogg?
Kärlek, glädje, hopplöshet, sorg och hat
Tårar av glädje, kärlek, hopplöshet, sorg och hat.
Jag hatar att må så här. Jag är ledsen för att jag har de problemen jag har. Jag känner hopplöshet för att jag aldrig tar mig ur skiten. Jag känner glädje och kärlek för att jag har ett enormt stöd från alla runt omkring.
Ärlighet är A och O i mitt liv. Är man inte ärlig så har man inget att hämta hos mig. Jag uppskattar det, mer än någonting annat.
Det som fick tårkanalerna att vidgas just nu var ett samtal från en kollega. Hon har just fått reda på hur allt står till med mig, ni vet, arbetsplats med kvinnor = skvaller.
Hon berättar att hon känner sig hur dum som helst och ber om ursäkt för saker hon sagt. För mig är det lugnt. Jag har aldrig tagit illa upp. Men jag upskattar SÅÅÅ mycket att hon ringer. Det betyder att hon bryr sig.
Det gör hela min nya familj, bryr sig. Min fina arbetsplatsfamilj.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag uppskattar och tycker om mina nya arbetskamrater. Jag har känt mig som en i gänget från dag ett.
Vi skämtar, kramas, kivas, skrattar, jobbar och stöttar. Jag känner ett enormt stöd.
Dom är på min sida. Tack vare min underbara chef har jag valt rätt. Hälsa och välmående i första hand.
Det är stort. Och jag är tacksam.
Världen är full med underbara människor. Ni är en del av den världen.
Bil
En lite (läs mycket) skruttigare bil, ganska sportig, men ack så rosa.
Ångrar sig chefen eller tror ni att det blir verklighet?
Jag tror inte det är sant förrän den står på min parkering.
Fan Märtha! Din rosa blogg fattas mig!
Det rosa gör mitt liv
Handläggaren på försäkringskassan har inte stake att ringa mig. Hon har därför pratat med min mamma(!) istället.
Det stör mig bara liiiite.
Jag känner igen det här så väl. Det har alltid varit lika. Hamnar någon på sniskan med mig så vågare de knappt ringa mig sen.
Vad är de rädda för?
En handläggare som inte vågar ringa sina klienter!! Fel person på fel post.
Just nu är det mitt rosa jobb som gör mitt liv.
Ombyggnad och nybyggnad. Det innebär att jag kan förverkliga många av mina ideér. Mina kollegor gillar mina galna påhitt och jag växer. Jag vill lära mig mer. Jag mår bra. På jobbet.
Jag har grinat mig igenom den senaste veckan. Och vilket stöd jag får från familj, vänner och arbetskamrater. Jag har aldrig någonsin känt mig så uppbackad och peppad av alla runt omkring. Aldrig.
Igår var jag och chefen på mässa i Stockholm. Tydligen är vi omtyckta kändisar i den här branchen. Det har inte jag fattat. Nu vet jag.
Jättekul dag och verkligen nyttig för ett blåbär som mig.
Giveaways och kataloger fyller min hall för närvarande.
Framför allt var det kul att få en närmare relation med chefen. Vi har ju faktiskt inte känt varandra så länge. Drygt två månader bara. Fast det känns som om vi har hängt bra mycket längre.
Efter en dag med mycket människor och en del champagne somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden igår kväll.
Idag är det fullt upp igen. En Afrikakompis kommer på besök söder ifrån och sen har jag lite hundar att klippa.
På återskrivande.
Tack regeringen!!!!
När man tror att man har saker och ting under kontroll. Då -får man en stor fet käftsmäll. Mitt i prick. Man vinglar bakåt och tappar till slut balansen. Pang. Rakt ner i avgrunden.
Tack regeringen. Jag lever gärna på inga pengar alls och bor i en pappkartong.
Jag har fan i mej inte gjort annat än kämpat de senaste åren av mitt liv. Jag har fightats med mig själv och mina demoner. Jag har ansträngt mig för att komma ut och träffa människor. Jag har gått till diverse hjärnskrynklare, grupper, behandlingar.
Jag har ta mig fan gjort allt som står i min makt, för att bli bättre, må bättre och bli frisk.
Jag har slickat försäkringskassans och arbetsförmedlingens jävla röv. Jag har gjort allt de velat. Jag har gått på möten, jag har gråtit mig genom kurser, jag har kämpat och åter kämpat. Men ingen kan fan säga att jag inte har velat.
Mitt mål har hela tiden varit, att åter finna den gamla E, jobba heltid och vara som folk är mest.
På vägen har jag ordnat platser själv att arbetsträna på. Ställen som jag trott kunna tillföra mig något.
Jag har till och med fixat jobb.
Jag har lyckats vad inte många människor lyckas med. Gå från långtidssjukskrivning till fast anställning. Utan glapp.
Som tack för det, får jag halverad månadsinkomst de sista tre månaderna de här året.
En inkomst på ca 4000 spänn i månaden för arbetsträning på heltid. Dvs 10-19 måndag-fredag.
Hur lever man på den inkomsten?
Man lever inte alls.
Omvägar
Jag önskar att någon kunde fatta ett svårt beslut åt mig. För jag kommer välja "fel". Jag kommer sätta hälsan och mitt välmående i andra hand.
Jag blir arg på mig själv för att jag resonerar som jag gör. Men jag vet att jag kommer att gå den här omvägen.
Troligen kommer det leda till förfall, bottenskrap och så småning om ytterligare en bergsklättring.
Ibland önskar jag att jag kunde dela på mig och göra två saker samtidigt. Men det kan jag inte. Jag kan bara välja ljus eller mörker. Och jag, mitt nöt, kommer välja mörker. Ja, ljus till en början. Men när jag är tillräckligt långt in i tunneln, då återstår bara mörkret.Nu är det dax för det rosa.
Jag ska försöka hinna uppdatera er lite senare.