Det här med tv-avgift
Jag pratar om att avanmäla tv-innehav.
J och jag flyttar som bekant till olika hem, inom en snar framtid och jag kommer, till att börja med, inte att ha någon tv. Jag är ju inte särskilt förtjust i tv-tittande och har därmed tänkt att jag skulle få en himla massa vettiga saker gjorda på kvällarna, om tvn inte finns med i bilden.
Í god tid, ska man vara ute -det är mitt motto. Så jag ringde till Radiotjänst i januari första gången (för att slippa betala räkningen till och med maj). Men nix! Man kan inte göra detta i förhand. Allt måste skötas från mitt nya hem, i efterhand, har jag fått besked om. (En kvinna sa dessutom att jag måste skriva över abonnemanget på J för att få avsluta det).
Sedan dess har jag ringt otaliga gånger. Samma svar varje gång.
Envis som jag är så försökte jag idag igen.
Man måste väl kunna avsluta den här skiten i förtid!!!!
Idag var det inga problem. Den här telefonisten fixade allt med ett knapptryck.
Det är väldigt konstigt att det de andra tyckte att det var så komplicerat -ja, helt omöjligt till och med!
Hur kommer det sig?
Jag gillar inte Radiotjänst.
Bedrövligt dyra räkningar och särskilt mycket sevärt -det får man inte för pengarna!
Imorgon är en annan dag
Hela dagen idag har innehållit hundbad och hundklipp. Vi hade nio pudlar runt fötterna, varav tre valpar som skulle friseras till nästa helgs utställningspremiär. En hel del att stå i med andra ord.
Min lilltjej är sjukt snygg och jag har skyhöga förväntnigar på henne i utställningsringen.
Bästa S skivor snurrar i cdn och jag sjunger med i alla låtar. Barnsligt klämkäckt. Det är uppåttjack och nostalgi. Något man inte kan få för mycket av.
Om mindre än två veckor får jag tillgång till mitt nya krypin. En lägenhet med uteplats och stor grön gård. Nja, kanske inte grön om två veckor, men snart....för snart är det vår! Ååå vad jag längtar!
Jag, tårarna och ensamheten
Värdelös, oanvändbar, defekt, oduglig, kass, ovärdig, dålig, tråkig, usel, onyttig lumpen och skamlig.
Precis så, känner jag mig just nu.
Fram till klockan fyra har den här lördagen varit bra.
En kylig men trivsam morgonpromenad i solen, ett pass på gymmet, frunch på ett café och en jäkla massa packande i flyttlådor, tillsammans med bästa S.
Middagen hemma hos mamma och pappa blev dock en riktig flopp. Den hade kunnat bli bra den med. Maten var god och sällskapet (mor, far, bästa S, syrran och hennes karl) hade kunnat vara helt okej, om inte min syster betett sig så jäkla okamratligt.
I vintras, i samma veva som jag slutade uppdatera bloggen, utbröt en av de största familjefejderna vi haft i våran familj.
Den pågår fortfarande.
Vad det egentligen handlar om i grund och botten, har jag svårt att förstå -det enda jag vet är att min självkänsla får sig en redig törn varje gång vi syskon träffas.
Den här lördagen är inget undantag.
Bästa S får ett sms av min syster, när vi är på väg till middagen. Bästa S blir bjuden på fest hos syrran och hennes pojkvän.
Min självkänsla får en redig smocka.
Jag bestämmer mig för att jag inte ska ta ut besvikelsen i förväg, så jag väntar på en egen inbjudan -som aldrig kommer.
På middagen pratar syrran, hennes pojkvän och Bästa S om kvällens äventyr.
Själv sitter jag och känner mig fånig. Jag är ju inte bjuden.
Den otäcka känslan kopplar greppet om mig och timmarna runt bordet, känns som år.
Jag vill bara hem.
Masken sitter som en smäck. Hon ska fan inte få se hur bedrövligt ledsen jag blir.
Nu är det jag, tårarna och en enorm ensamhet.
Den härliga frunchen
Så här
