Is this me?

Söt
Go
Stark
Charmig
Vacker
Känslig 
Positiv
Rädd
Modig
Villig
Envis
Godhjärtad
Lekfull
Glad
Humoristisk
Kärleksfull

image181

Utan kontroll

Ingen förstår mig. Jag är ensam.

Ögonen fylls med tårar som i en strid ström rullar ned för kinderna. Kudden blir fuktig.
Jag vrider och vänder mig i vild förtvivlan. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Fast i mitt destruktiva tänkande.
Jag ropar på hjälp. Dom hör.
Varken mer.
Varken mindre.
Jag tappar kontrollen över mina spinnande tankar. Jag planerar morgondagens nedbrytande handlingar.
Paniken smyger sig tätt inpå. Jag vill inte. Jag vill inte...

image176Jag vill verkligen inte!! Må så här. Vara så här. Tänka så här.
Jag gråter ut desperationen. Ingen hör, ingen ser. Jag är ensam.

Grannarna ovanpå har sex men tystnar så småningom.

En vän hör mitt rop på hjälp och ringer.

Hon förstår mig inte. Jag är ensam.

Jag har så många frågor.

Vem kan ge mig svar?

Jag knuffas hit och dit. Ingen vill ta sig an mig.

 Varför?

Kunskap och resurser saknas sägs det.

Jag hamnar bland andra. Lika men ändå olika.

Jag känner mig ensam, åsidosatt och mindre värd.

Mina spinnande tankar får näring och etsar sig fast.

Tårarna forsar. Jag kan inte längre vila kinden mot kudden, den är allt för våt.

Jag fumlar efter mormors gamla roströda morgonrock och mina favoritraggsockor.


Det känns bättre nu. Jag är tömd på tårar.


Min blogg är så tråkig

Jag är så här fånigt glad idag. Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske är det för att jag har ryckt upp mig och infunnit mig på gymmet flera dagar den här veckan. Satte just på en schysst gammal skiva och bara är.

Idag har jag bubbat lådor och möbler hela dagen. Jag är trött men jag har massor kvar att ge den här kvällen. Sängen hägrar inte som den brukar göra. Det känns helt fantastiskt.

Imorgon hägrar flyttstädning. Det känns inte så inspererande men vad gör man inte för några extra slantar i plånboken.

Jag har helt tappat blogginsperationen. Jag hinner liksom inte med. På sätt och vis kan man tycka att det är positivt. Men jag saknar ju att följa varje steg i era liv. Som det är nu hinner jag ingenting känns det som.

För övrigt har jag kommit in i den här homeparty-svängen och har några inplanerade framöver.


November

Helgen har inneburit en del bubbande och bärande, packande och slängande.
Jag tog en paus på lördagseftermiddagen och svängde förbi hos min vän som har kennel.
Whiskey-valparna är 3,5 vecka nu och ser ut att bli riktiga snyggingar.
Tydligen ska jag övertalas att ta den svarta tiken...det lär inte bli svårt att övertala mig.


  
Myran

Tack för allt peppo. Ni vet att det är guld värt för mig. Det är det nog för alla.

Det börjar bli knapert med pengar nu. Jag fick ju hela 2964 kronor i oktoberlön. Tack regeringen.
Mamma har sponsrat mig lite så jag fick ihop till räkningarna, som låg på det dubbla.

Just nu går inte hjärnkontoret på högvarv direkt. Jag har problem att få ihop meningarna. Men en sak är säker...vi hörs!

Snart är det rosa jul

Livet knallar vidare vare sig man vill eller inte.
Man kan säga att det varit tufft ett tag, och ni ska veta att jag lutar mig tillbaka på mina rosa vänner. Stöttepelare är värda guld.
Jag är heltidsjukskriven igen nu, men hänger en del på jobbet i alla fall.
Måndag, onsdag, fredag går jag på -x-x-x-x-x-x-.  Omtumlande och jobbigt, men förhoppningsvis en hjälp i framtiden. Jag är yngst i gruppen med mina 23 år, men så är det ju alltid....
Magen säger ifrån som vanligt när jag blir stressad och nervös över saker och ting så nu är allt som det varit de senaste två åren.

Igår hade jag och J några vänner på middag. Världens största tacobord och äppelpaj till efterrätt.
image172Myspys nu när det är så mörkt på kvällarna. Dessutom hade hyresvärden tänt marshaller över hela uteplatsen så det var riktigt mysigt att blicka ut genom fönstret.
På kvällen vid elva kom den första snön. Stora fluffiga flingor. Imorse var marken täckt av ett tunt vitt täcke, men det är sedan många timmar borta nu. Tö, slask, plask.

Idag ska jag svänga förbi hos mamma och pappa. Det är storflytt pågång. Barndomshemmet är sålt och det ska bubbas kartong på kartong.
Senare åker vi nog till kyrkogården och hälsar på mormor (och morfar, farmor och farfar). Skruttiga mormorn. För ett år sedan var hon med oss och tände ljus.

Visste ni förresten att de har rosa julgranar på Rusta!? Gissa vilken arbetsplats som kommer att fira en rosa jul!?


Offer

Jag började skriva ett inlägg som blev både en, två och tjugofem rader, men som naturligtvis försvann, innan allt var sparat och klart. Det handlade om några utav er som kommenterar min blogg.
Jag får återkomma till det en annan gång.

Just nu är allt så grått.
Imorgon får jag domen.
Och som du sa, vem du än är -jag är inget offer.

Det viktigaste av allt

Jag hinner knappt kliva ur sängen innan den här dagen är körd. Rakt ner i botten.
Jag är så less. Så förbannat less på att det ska vara så här. Varför kan jag inte bara få må bra!?
Jag har äntligen fått ett roligt jobb, där jag trivs med alla mina arbetskamrater och de stöttar mig till 110%. Det finns egentligen ingenting att klaga på i mitt liv. Förutom just det. Kanske det viktigasre av allt. Måendet.
Igår var jag väg och träffade en kvinna och gjorde ett test. På tisdag får jag svaret. Svart på vitt. Dö, eller låt leva.
Ungefär så känns det.
Hur utgången än blir kan det aldrig bli en vinstlott! Bara nit. Men mer eller mindre nit.

Den här bloggen är inte längre någon upplyftande läsning.
Tänk vad mycket kul man skulle kunna skriva om, i fall man bara kände glädje.
Jag är ju bara...ledsen.

Idag har jag ringt runt till Försärkringskassans många telefonister. Jag har suttit i kö, knappat mig hit och dit. Förklarat mitt ärende och blivit vidarekopplad.
Det slutade med att jag aldrig fick något riktigt svar på mina frågor, så efter en timme gav jag upp.
Jag mailade min handläggare som skulle ringt mig för drygt två veckor sedan.
Jag hoppas att jag får svar imorgon. Fan ta henne annars!!

Facebook gör mig förvirrad. Det händer massor av grejer överallt och jag förstår inte hälften. Requests hit och dit och grupper här och där. Ehhh..!? VA!?

Idag när jag kom hem, en timme tidigare än planerat fylldes mina ögon med tårar. På köksbordet ligger ett paket och en bukett med blommor.
En uppmuntrande gest mitt i misärens vardag. Jag tycker om dig.
Någon tycker om mig. Många tycker om mig.
Förbannade jävla självkänsla!!!!!!

Hur kan man mörda sitt barn?
Jag fick rysningar när jag såg poliser och räddningstjänst. Fy fan!

Annat som hänt:
♦ Beundrare på jobbet.
♦ Söta valpar på jobbet.
♦ Tre pudelvalpar födda. Eventuellt en blivande adoptivsyster till min pudel.
♦ Chefen bjuder på lunch.
♦ Mina föräldrar ska flytta och mitt barndomshem är sålt.
♦ Min pudel har blivit lugnare och tryggare i sig själv.
♦ Jag var på discobowling härom dagen (jag vill inte skryta med resultatet...ehh)

Bil

En lite (läs mycket) skruttigare bil, ganska sportig, men ack så rosa.

image169

Ångrar sig chefen eller tror ni att det blir verklighet?
Jag tror inte det är sant förrän den står på min parkering.

Fan Märtha! Din rosa blogg fattas mig!


Det rosa gör mitt liv

Handläggaren på försäkringskassan har inte stake att ringa mig. Hon har därför pratat med min mamma(!) istället.
Det stör mig bara liiiite.
Jag känner igen det här så väl. Det har alltid varit lika. Hamnar någon på sniskan med mig så vågare de knappt ringa mig sen.
Vad är de rädda för?
En handläggare som inte vågar ringa sina klienter!! Fel person på fel post.

Just nu är det mitt rosa jobb som gör mitt liv.
Ombyggnad och nybyggnad. Det innebär att jag kan förverkliga många av mina ideér. Mina kollegor gillar mina galna påhitt och jag växer. Jag vill lära mig mer. Jag mår bra. På jobbet.
Jag har grinat mig igenom den senaste veckan. Och vilket stöd jag får från familj, vänner och arbetskamrater. Jag har aldrig någonsin känt mig så uppbackad och peppad av alla runt omkring. Aldrig.

Igår var jag och chefen på mässa i Stockholm. Tydligen är vi omtyckta kändisar i den här branchen. Det har inte jag fattat. Nu vet jag.
Jättekul dag och verkligen nyttig för ett blåbär som mig.
Giveaways och kataloger fyller min hall för närvarande.
Framför allt var det kul att få en närmare relation med chefen. Vi har ju faktiskt inte känt varandra så länge. Drygt två månader bara. Fast det känns som om vi har hängt bra mycket längre.
Efter en dag med mycket människor och en del champagne somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden igår kväll.

Idag är det fullt upp igen. En Afrikakompis kommer på besök söder ifrån och sen har jag lite hundar att klippa.
På återskrivande.


From downstairs to upstairs

Hur det är, det vet jag inte.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte hur jag ska lösa de problem jag har.
Livet är förbannat svårt.
En längre tid nu har de destruktiva sidorna tagit över och jag har likgiltigt glidit med, utan kraft att göra motstånd.
Igår kom jag till ännu en punkt i livet då jag lännu en gång yckades sätta ner foten. Stampa, vända på klacken och gå i rätt riktning.
Jag kan omöjligt förstå varför det ska vara så svårt att leva som en normal (? ehh....) människa.
Mamma ringde imorse och vi talade om "den sista utvägen" (en annan form av terapi såklart....gäh)
Ibland undrar jag om livet verkligen är värt allt besvär. Just nu känns det tveksamt, även om jag tror att jag kommer ro i land den här dagen.

image166
Dax att diska....?

I helgen var vi ute och svirade hela gänget. Riktigt, riktigt kul hade jag. En sådan utekväll behövdes verkligen efter den senaste tidens gråa vardag.
Tjejkväll. Karlarna kom i andra hand. Eller tredje.
Självklart innebär det fortfarande sura miner från en del håll. Jag är så less på svårtolkade män.
Har han anledning att vara sur? Är han sur?
Jag önskar mig en instruktionsbok. -Så här tolkar du männen i din omgivning.

På lördag är det agilitytävling. Min premiärtävling.
Det kunde ha varit sååååå kul -om inte pudeln löpte. Med andra ord får jag ställa upp med någon annans hund om jag verkligen är tävlingssugen, annars får jag stå över.
Så typiskt. Så tråkigt. Så irriterande.

Vad vore livet utan motgång?

image165
Dax för de rosa arbetskläderna nu och sedan ska jag jobba utav bara rosa!


Hösten var som våren

Jag är så trött. Den här hösten börjar mer och mer likna våren 2007. Våren då jag bara var trött hela tiden.
Om det är det här som kallas livet så blir jag knäckt.
Jag vågar påstå att det i min värld, inte kallas livskvalitet när man endast äter, sover och arbetar. Det är det jag pallar med. Yogan raderas ut ur veckoschemat, träningen på gymmet, agilityträningarna, umgänge. Ja -allt.
Jag bara sover.

Lite roliga saker har dock hänt i veckan.

Jag och chefen var ute på en av våra vanliga shoppingrundor, ni vet, då vi spanar på småpojkar och drömmer oss bort.
Hon rycker tag i mig och drar in mig på Kick´s.
-E! Vad säger du, ska alla anställda få ett rosa läppstift!!?
Jag, som inte är särskilt förtjust i läppstift föreslår läppglans som ett alternativ...
Testat och klart.
På mitt jobb -där får man rosa läppglans i lönekuvertet.

I onsdags var det min dag. Jag hade den näst bästa kassan någonsin en trappa upp. Kändes så jäkla bra.
Men jag vill ha mer. Hela mitt huvud är tillbaka i gymnasietänket.
Hur ska jag få den här verksamheten att gå ännu bättre....

Onsdagskvällen spenderades på teatern. Första parkett när Henrik Schyffert och Johan Glans ordbajsade roligheter i ett par timmar.

Nu är det som vanligt, lite (läs mycket) bråttom till jobbet.


Verkligheten

Igår var en bra dag trots att jag  kom underfund med mycket jobbigheter.


Under hela sommaren har jag försökt få till en date med gammal jobbarkompis, men det har alltid kommit något emellan.
Kontiga ursäkter och undanflykter. Sånt som vår vänskap har kantats av under de fem år vi känt varandra.
Ibland har jag blivit sur, men oftast besviken och ledsen. Ibland skvatt galen. Ska det vara så svårt att träffas!?
Uppenbarligen ska det det, har jag tänkt, och så har jag accepterat hennes knepiga sätt att kringgå våra möten.

I efterhand kan jag tycka att det är lite konstigt att jag inte kände igen mönstret. Jag har ju varit med om samma sak tidigare. Otaliga gånger. Och jag visste ju vad karln hennes sysslade med.
Men medberoendepersoner är jäkligt duktiga på att dribbla med sanningen. Ljuga.
Det vet jag.
Allt för väl.

I tidiga barnaår hände precis samma sak med min bästa kompis. Jag fällde många tårar då på grund av uteblivna samtal och inställda övernattningar. Allt på grund av en alkoholists ihärdiga supande.
Hon lyckades dölja det för mig i tretton år.

Nog visste jag att jobbarkompisens karl hade problem med spriten. Det talade vi om tidigt i vår relation, men enligt henne var han inte alkoholist. 
Sanningen är ju tyvärr den, att man själv måste komma till den insikten.
För min jobbarkompis tog det nio år.

Vi hade hur som helst en helt underbar dag igår.
Jag ringde henne det första jag gjorde på morgonkvisten och undrade vart hon befann sig.
Jag packade in vovvarna i bilen och dundrade i väg till hennes stuga.
Vi säger samma sak varje gång vi ses - fan att vi inte ses oftare!
Vi mår så bra av varandra.

Halvdeppiga som vi var (är) båda två, packade vi oss iväg till mitt rosa jobb. Shopping, skogspromenad och surr, är underskattat.
Dessutom ville jag se hur fasaden blev.

Bara synen av huset framkallade ett leende.
Väl inne i butiken fortsatte vi på det rosa temat och jag köpte ett blingblinghalsband med tillhörande koppel åt hennes hund. Exklusiva märkesgrejer. Fan va snyggt det blev!
Vi entrade skogen, pratade, lyssnade, grät. Vi gick, vi njöt, vi var. Vi fanns till.
Vi kom närmare varandra.
Vi trivdes.

Alla söndagar borde vara sådana söndagar!


nu.

Hela jag fryser. Både fysiskt och psykiskt.
Jag har tuppskinn på armarna, håret reser sig på huvudet och jag längtar såååå efter värme.
Värme från en annan människas kropp. Värme från en glödande sol. Värme, hopp och glädje.
Det är det jag suktar efter.

Jag hinner knappt blogga längre. Mina elvatimmarsdagar tar musten ur mig. Jag borde ta det lugnt. Hur man nu gör.
Samtidigt vill jag ju visa mig från min bästa sida. Vara kreativ, trevlig, glad och hjälpsam.
Jag är kanske sådan som person. Ge allt -eller inget. När jag givit allt en tid, är jag tom -då finns det inget mer att ge. Varken till mig själv eller någon annan.

Jag hör varningar från höger och vänster. Men vilken varning ska jag ta på allvar?
Jag vet inte.
Allt känns så dimmigt. Visst är det drygt att jobba heltid och visst blir man trött.
Visst blir man låg när man blir trött.
Vilken nedstämdhet är vilken? När ska jag dra i nödbromsen och säga stopp?
Vad orkar jag egentligen?!

För mig är det skit det samma.
Har jag bestämt mig för att orka -då orkar jag. Så nu orkar jag. Tror jag.
När jag inte gör det, finns det alltid olika saker man kan ta till. Sånt skit som man ska hålla sig ifrån, om man som jag, är en beroendeperson.

Jag har totalt glömt bort
hjärnskrynklarladyns ord. De ekar inte längre i mitt huvud.
Jag hade ett möte inbokat den 24 augusti, men då låg jag på sjukhuset så det blev avbokat. Sedan dess har jag inte hört av mig till henne. Jag förstränger. Jag vill inte ta tag i verkligheten. Det går bättre att låtsas. Därför låtsas jag.
Jag förtränger det dåliga och låtsas att allt är frid och fröjd. Nya vänner, nytt jobb, ny hundkurs.
Bakom den stängda dörren finns fortfarande eländet kvar. Men, så länge dörren är stängd är ju allt lugnt...eller!?

Hur som helst, så behöver jag värme från en annan människas kropp. Värme från en glödande sol. Värme, hopp och glädje. Och jag behöver det NU.

Okontrollerat

Jag är kall. Håret är fortfarande fuktigt och jag fryser.
Både fysiskt och psykiskt.
Och jag grubblar.
Som bekant är jag en ältande individ. Nån som har väldigt svårt att släppa saker och ting. Att gå vidare är nästan omöjligt i min värld.
Det handlar om kontroll. Jag vill veta.
Mina trix fungerar inte den här gången. Jag är olyckligt -eller kanske lyckligt ovetande.
Fan va  jag är nyfiken!!!!

I morse började agilityn igen. En annan klubb och andra ledare.
Himlen var vidöppen när mor och far lämpade av mig, hunden och cykeln på klubben.
En pojkpudel fjäskade för min flickpudel. Instruktörerna verkade vettiga. Jag var först och jag var nervös.

En efter en droppade agilityekipagen in i rummet. Vi presenterade oss lite snabbt och entrade sedan banan.
De tio första minuterna på den här kursen gav mig mer är hela förra omgången.
Jag kände mig sämst. Jag fick prestationsångest. Jag måste träna!
Blöt inpå bara kroppen trampade jag hem från hundklubben. Nöjd, kall och trött.

Jag har sovit nu på eftermiddagen. Jag är så trött. Att vara nybörjare på jobbet tär på krafterna. Jag är helt utpumpad.
Men jag är glad. Jag är så jävla glad att jag någon gång i livet har lite flyt. Jag fattar fortfarande inte att det är sant. En anställning!
En anställning på ett företag med framåtanda och stor trivselfaktor. En anställning på ett företag där mina drömmar och ideer kan förverkligas.
En anställning på ett företag där jag kan göra skillnad och blir tagen på allvar. E anställning på ett företag där jag kan lära mig saker om min hobby.
Det känns så ovant. Är det så här folk som jobbar på privata företag har det!?
Fan va häftigt.

Himlen är fortfarande vidöppen, att det är lördagkväll spelar ingen roll. Vädergudarna vill att det ska regna -så det regnar.
Det blir hemmakväll i soffan med Vendela, pudeln och Glorran.
Det är tråkigt, men kanske välbehövligt.
Mina tankar återkommer till bloggmiddagen i Stockholm. Jag är så nyfiken. Hur går det, vad händer, vilka är ni egnetligen!?
Nästa gång, då kan ni räkna med en till. Var så säker!


image162
Ovan nämnda sällskapsdamer

Anropa sjöräddningen

Den veka fega tönten försöker ändra inställning. Sånt är svårt.

*

Blogginsperationen lyser med sin frånvaro.
Igen.
Huvudvärken håller mig i handen om dagarna, mitt skepp är nära att sjunka. Jag behöver peppo.

Nu är jag inte från Sverige längre

Ibland kommer jag från Sverige.
Oftast inte.
Jag är född här, mina föräldrar är svensk-svenskar, men folk tror mig inte, då jag säger att jag inte har något utländskt påbrå.
Jag har varit blond sen i midsomras, och jag har varit svensk sedan dess.
Idag var det dax att besöka syrran på salongen för en förändringssession. Det blev liiiite mörkare än jag hade tänkt mig. Typ...svart. Så nu är utlänningen E tillbaka. Hon med de mörkbruna ögonen och det mörka håret.
J skrattar och säger att jag ser ut som en sofisktikerad svartrockare, med mitt mörka hår och bleka hy, men jag är skitsnygg.
Ehh....
Jag trivs hur som helst i mörkt hår, men va fan, jag behöver lite solbränna så jag slipper se ut som ett lik!

Från sjuk - till frisk - till sjuk

Åttahundranio dagars sammanhängande sjukskrivning är över på fredag, för att låta ytterligare sex dagars sjukskrivning ta över.

Bästa vännen S skjutsade mig till sjukhuset i morse, besöket tog längre tid än jag väntat mig. Men det var det värt. Läkaren gratulerade mig. Nu har du ju en hörselgång E!
Återbesök om en vecka.
Jag tackade och kände mig lite glad. Jag är påväg att bli frisk. Jippi! Dock kommer inte hörseln att vara riktigt återställd förrän om tre månader. T R E  M Å N A D E R !
Hon förklarar att det tar lång tid för kroppen att återhämta sig efter såndana här allvarliga infektioner.
SKIT! Jag som hatar att höra dåligt!

Va?
Förlåt nu hörde jag inte?
Vad sa du?

Äsch, det var inget.


Så är det alltid.

Kärleksabstinensen, tvåsamhetsabstinens, ja kalla det vad du vill, den är total!

image159

Trissvinst!

Jag har mycket funderingar på att låsa min blogg, eller försvinna, för att sedan dyka upp någon annanstans. Jag känner mig inte längre bekväm, jag vet inte längre vad jag kan och inte kan skriva. Vilka läser?
Kontrollfreaken dök plötsligt upp och gjorde mig nervös!
Cybervärlden är enorm, men med endaste litet klick kan man hamna på min sida. Läsa allt om mitt liv.
Jag blottar mina innersta känslor. Dessutom har jag lagt ut en och annan bild på mig själv, vilket var min första bloggregel. INGA BILDER på mig, mer än presentationsbilden.

Det känns som om jag har vunnit på triss. Jag är hemma igen. Utskriven från inspärrningsenheten.
Inte frisk, men glad.
Faktum är att jag fick komma hem redan igår. Dock har jag varit helt utpumpad av alla intryck. Helt sjukt vad man tappar efter bara en vecka. Kan bero på den härliga medicineringen också. Nu när jag börjar trappa ner får jag väl abstinens.,,,

Igår kväll åt jag och J middag med
Mr Big och kollade på film.
Trevligt.


Under inspärrningsvistelsen:

Warning for crocs and hippos
2007-08-18 22:37


J släntrade in här på salen vid halv fyra. En röd kasse i varje hand. AFRIKAKORT!
Eftermidagen har bestått i besök, besök och åter besök. Som mest satt vi sju stycken här inne samtidigt i mitt lilla illaluktande rum.
Älsklingsvännen C hade med sig en present. En underbart doftande badbomb. Att vädra ur stanken ur detta rum går ju inte. Det här var nästa metod att beprövas.
Funkar hyffsat.

Mor och far var här med lite fika och bästa vännen S hade trisslotter och resetidningar i bagaget. Tjugofem kronor rikare blev jag.

Nu ikväll har jag slagit ihjäl tiden med Afrikakorten och dagboken från den tiden. Skratt och gråt om vartannat.
Att resa är verkligen glädje. När jag ser bilderna förstår jag knappt att jag har varit på alla dessa ställen och upplevt allt det där. Men det har jag. Och det är jag ruskigt glad för.

Tack för alla goa kommentarer. Ni bloggisar är GULD!

Å vet ni. Nu har mitt vänstra öra också börjat värka.
Please God. Give me a break!


              
           

Idag gråter jag stora krockodiltårar

Idag gråter jag stora krockodiltårar. Jag vill inte vara här och ha ont mer.
Fan va orättvist allt är!

Tidigare inlägg Nyare inlägg