drogen

Hur det är, det vet jag inte.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte hur jag ska lösa de problem jag har.
Livet är förbannat svårt.
En längre tid nu har de destruktiva sidorna tagit över och jag har likgiltigt glidit med, utan kraft att göra motstånd.
Igår kom jag till ännu en punkt i livet då jag lännu en gång yckades sätta ner foten. Stampa, vända på klacken och gå i rätt riktning.
Jag kan omöjligt förstå varför det ska vara så svårt att leva som en normal (? ehh....) människa.
Mamma ringde imorse och vi talade om "den sista utvägen" (en annan form av terapi såklart....gäh)
Ibland undrar jag om livet verkligen är värt allt besvär. Just nu känns det tveksamt, även om jag tror att jag kommer ro i land den här dagen.


Dax att diska....?

I helgen var vi ute och svirade hela gänget. Riktigt, riktigt kul hade jag. En sådan utekväll behövdes verkligen efter den senaste tidens gråa vardag.
Tjejkväll. Karlarna kom i andra hand. Eller tredje.
Självklart innebär det fortfarande sura miner från en del håll. Jag är så less på svårtolkade män.
Har han anledning att vara sur? Är han sur?
Jag önskar mig en instruktionsbok. -Så här tolkar du männen i din omgivning.

På lördag är det agilitytävling. Min premiärtävling.
Det kunde ha varit sååååå kul -om inte pudeln löpte. Med andra ord får jag ställa upp med någon annans hund om jag verkligen är tävlingssugen, annars får jag stå över.
Så typiskt. Så tråkigt. Så irriterande.

Vad vore livet utan motgång?


Dax för de rosa arbetskläderna nu och sedan ska jag jobba utav bara rosa!

Jag är så trött. Den här hösten börjar mer och mer likna våren 2007. Våren då jag bara var trött hela tiden.
Om det är det här som kallas livet så blir jag knäckt.
Jag vågar påstå att det i min värld, inte kallas livskvalitet när man endast äter, sover och arbetar. Det är det jag pallar med. Yogan raderas ut ur veckoschemat, träningen på gymmet, agilityträningarna, umgänge. Ja -allt.
Jag bara sover.

Lite roliga saker har dock hänt i veckan.

Jag och chefen var ute på en av våra vanliga shoppingrundor, ni vet, då vi spanar på småpojkar och drömmer oss bort.
Hon rycker tag i mig och drar in mig på Kick´s.
-E! Vad säger du, ska alla anställda få ett rosa läppstift!!?
Jag, som inte är särskilt förtjust i läppstift föreslår läppglans som ett alternativ...
Testat och klart.
På mitt jobb -där får man rosa läppglans i lönekuvertet.

I onsdags var det min dag. Jag hade den näst bästa kassan någonsin en trappa upp. Kändes så jäkla bra.
Men jag vill ha mer. Hela mitt huvud är tillbaka i gymnasietänket.
Hur ska jag få den här verksamheten att gå ännu bättre....

Onsdagskvällen spenderades på teatern. Första parkett när Henrik Schyffert och Johan Glans ordbajsade roligheter i ett par timmar.

Nu är det som vanligt, lite (läs mycket) bråttom till jobbet.

Igår var en bra dag trots att jag  kom underfund med mycket jobbigheter.

Under hela sommaren har jag försökt få till en date med gammal jobbarkompis, men det har alltid kommit något emellan.
Kontiga ursäkter och undanflykter. Sånt som vår vänskap har kantats av under de fem år vi känt varandra.
Ibland har jag blivit sur, men oftast besviken och ledsen. Ibland skvatt galen. Ska det vara så svårt att träffas!?
Uppenbarligen ska det det, har jag tänkt, och så har jag accepterat hennes knepiga sätt att kringgå våra möten.

I efterhand kan jag tycka att det är lite konstigt att jag inte kände igen mönstret. Jag har ju varit med om samma sak tidigare. Otaliga gånger. Och jag visste ju vad karln hennes sysslade med.
Men medberoendepersoner är jäkligt duktiga på att dribbla med sanningen. Ljuga.
Det vet jag.
Allt för väl.

I tidiga barnaår hände precis samma sak med min bästa kompis. Jag fällde många tårar då på grund av uteblivna samtal och inställda övernattningar. Allt på grund av en alkoholists ihärdiga supande.
Hon lyckades dölja det för mig i tretton år.

Nog visste jag att jobbarkompisens karl hade problem med spriten. Det talade vi om tidigt i vår relation, men enligt henne var han inte alkoholist. 
Sanningen är ju tyvärr den, att man själv måste komma till den insikten.
För min jobbarkompis tog det nio år.

Vi hade hur som helst en helt underbar dag igår.
Jag ringde henne det första jag gjorde på morgonkvisten och undrade vart hon befann sig.
Jag packade in vovvarna i bilen och dundrade i väg till hennes stuga.
Vi säger samma sak varje gång vi ses - fan att vi inte ses oftare!
Vi mår så bra av varandra.

Halvdeppiga som vi var (är) båda två, packade vi oss iväg till mitt rosa jobb. Shopping, skogspromenad och surr, är underskattat.
Dessutom ville jag se hur fasaden blev.

Bara synen av huset framkallade ett leende.
Väl inne i butiken fortsatte vi på det rosa temat och jag köpte ett blingblinghalsband med tillhörande koppel åt hennes hund. Exklusiva märkesgrejer. Fan va snyggt det blev!
Vi entrade skogen, pratade, lyssnade, grät. Vi gick, vi njöt, vi var. Vi fanns till.
Vi kom närmare varandra.
Vi trivdes.

Alla söndagar borde vara sådana söndagar!

Hej! -Du där!
En kille med en schäfer haffar mig. Jag vänder mig om och tittar på honom.
Hjärtat slår fyra extraslag inom loppet av ½ sekund.
Jävlar vad karln va lik Mr Green. En kopia med kort hår. Jag dog nästan.
När jag hade hjälpt honom till rätta, kände jag mig fortfarande lite skakis. Löjligt kanske, men jag var så oförberedd.
Och var inte det där Mr Greens brorsa, ja då vet inte jag!!

Det var mycket karlar på tapeten igår.
Jag och chefen åkte till köpcentret tre gånger inom loppet av en timme.
Butiksfasaden ska målas om. Den rosa arbetsplatsen ska bli än mer rosa.
På färgavdelningen fick vi först hjälp av en helt okej kille. Den andra snyggingen hade fullt upp med sitt. Han höll sig dock i vår närhet. Vi spanade.
När vi kom tillbaka till butiken med 17 dunkar fasadtvätt kom vi på att vi borde ha köpt en provburk med rosa färg. Vi hoppade in i chefens läckra Lexus igen och stegade snart fram till färgdisken igen.
Där stod han. Den solbrände, väldtränade, glade, skämtsamme läckerbiten.
han blandade våran färg. Jag och chefen flirtade för allt vad vi var värda -han flirtade tillbaka. Men jäklar vad nervös han blev efter en stund =)

På eftermiddagen fiskade jag lite efter info om läckerbiten. Jag har ju mina källor. Han hade ett ganska charmigt namn men pojken var bara NITTON år.
Chefen insåg att hon skulle byta ner sig 18 år, om hon skulle byta bort Dalmasen som är sex år äldre än henne.
Men... WTF chiiiiiifen!!
Sen när hade åldern betydelse!?

Han har sabbat sitt liv. Igen.
Peppning ala E.
Och jag involverar mig.
Som vanligt.
Men vi är vänner. Vänner ska man hjälpa.
Problemet är bara att när han "går under isen" nästa gång, släpper han aldrig min hand.
Därför får han inte hålla den.
Jag är fan rädd. Jag är livrädd för att han ska sylta in mig i sin skit så att jag aldrig kommer upp igen.
Det skulle kunna hända. Det FÅR inte hända.

Jag fryser.
Ikväll hade jag power yogapremiär efter sommaruppehåll och diverse sjukdomar. Så välbehövligt för min arma kropp. Gjorde slag i saken och beställde en ny yogamatta, höstterminen till ära.

Nu har jag skrivit - raderat - skrivit -raderat.
Jag kan inte formulera orden till meningar.

Jag önskar att någon kunde ligga bredvid mig i natt. Någon jag kunde prata med.
Om livet. Om döden. Om kärlek. Om hat.
Min önskan kommer delvis att slå in.
Jag kommer att få sällskap i sängen.
Men mina funderingar kommer att eka mellan fyra väggar. För hundar kan inte prata.

Jag vet inte om man kan skylla misslyckandet på Therrorese. Hon höll nämligen tummarna så de blev blå, kanske trodde domaren därför att det var en blå rosett vi ville ha.
Så det fick vi.

Min utställningskompis plockade upp mig utanför på gatan klockan åtta i morse. Stressad som få, packade jag in utställningsprylarna i bagageluckan och sjönk ner i framsätet.
Vi var laddade. Det kändes bra.

Storpudlarna var först ut i ringen.
Vi placerade oss alldeles vid domartältet och hörde därmed domarens bedömning på samtliga hundar, medan vi klippte och fixade vår egen stjärna.
Jag insåg snart att det skulle vara svårt att få till ett första pris. Storpudel på storpudel åkte ut med en tvåa. Hoppet hade inte gett vika än, så med gott mod entrade jag ringen.
Älsklingspudeln skötte sig galant men nedslagen var förmånga, och vi fick ett andra pris.


Annars har sviterna efter onsdagens ångestattack gett efter en aning.
Jag har inte varit riktigt okej, men det börjar bli bättre.
Emellanåt börjar ett blogginlägg ta form i huvudet, men när jag slår mig ner här vid datorn, kraschar hjärnkontoret.
Det har hänt både roliga och tråkiga saker.
Ibland undrar jag om det verkligen är jag, E, som får ha sånt flyt. Men skeppet är inte i hamn än. Jag blir ju fortfarande bogserad.
Inga fler stormar nu, så ska jag snart knata vidare på torra land. Och då, kanske med ett eget företag. Åtminstone med en anställning.