Min mamma
Idag hade jag åter önskat mig en positiv dag. Mina dagar har faktiskt varit övervägande positiva den senaste tiden och det har känts så oerhört skönt! Träningen har gått bra, maten har funkat, vädret har visat sig från en helt okej sida och jag har haft massor att göra.
Men som ni vet blir man inte alltid bönhörd. Efter 6,5 timme på akutmottagningen igår med min mor, gick luften ur mig totalt. Jag känner mig fortfarande tom.
Jag vet ju att min mamma inte kommer att leva för alltid men jag hoppas ju på att få behålla henne i minst 20 år till, om man ska vara realistisk (gärna ytterligare några år till).
Igår blev jag verkligen livrädd. En misstänkt hjärtinfarkt är farliga grejer och inget att leka med.
Det konstaterades av den utomordentligt charmerande läkaren, att mamma var utom fara och att vi kunde pusta ut. Rädslan och chocken har dock inte lämnat mig ännu. Imorse förmådde jag mig knappt att ta mig ur sängenoch att bege sig till gymmet kändes motigt som fan. Jag övervägde faktiskt att ta bilen, trots att det tar max fem minuter att gå.
Resten av dagen har passerat i ett enda töcken. Jag och J (min gamla sambo/kombo) har bestämt att vi ska gå ut och käka ikväll och imorgon väntar ju huvudstaden och systeryster.
Nu ska jag göra allt jag kan för att jag ska få en positiv avslutning på en väldigt intetsägande dag.
Våta kinder
Vi är så olika jag och J. Hon är musslan och jag är boken.
Jag inbillar mig att det på något vis är bra för mig och kanske, att tårkanalerna behöver en genomströmning.
För jag gråter. Krockodiltårar som aldrig tar slut. Trots att jag inte känner personerna i fråga är det är vackra minnen som spelas upp framför mig. Deras minnen.
Mitt fokus ligger på någon annans liv, någon annans lidande. Jag slipper mig själv och mina patetiska problem för en stund.
Det känns skönt.
Det ger mig styrka.
Botemedel
Notera chokladbollarna samt ett glas svalkande vatten till vänster på badkarskanten =)
Tack Therrorese för tipset ;)
Ingalunda -min vän
Mina planer gick i stöpet redan innan jag hann skrida till verket ens med den första uppgiften.
Jag vaknade av en ohygglig smärta, dryga timmen innan morgontidningen kommer, runt tre-tiden med andra ord.
Nackspärr. Min gamla följeslagare sedan urminnes tider.
Jag kände hur desperationen vaknade till liv och jag började så smått uträtta diverse små avslappningsövningar för att få muskelspänningarna att släppa.
Där kammade jag noll.
Jag famlade mig ut i köket mot skåpet där min vetekudde kanske, eventuellt, möjligtvis skulle kunna ligga. Kors i taket tänkte jag när jag såg den och stoppade förnöjt in den i micron i tre minuter.
Klockan började vid det här laget närma sig fyra och vetekudden var på plats runt min onda nacke. Jag återgick till sängen och önskade att värken skulle vara som bortblåst när väckarklockan ringde.
Där kammade jag noll.
Jag tog en hel timmes extra sovmorgon och insåg ganska snart efter att jag klivit upp att den här dagen inte skulle bli, vad den var menad att bli.
Efter en hel del liniment och diverse värktabletter beslutade jag mig dock för att hunden åtminstone skulle badas. Kosta vad det kosta vill! En tur runt kvarteret först bara.
Well, i trapphuset satt det en liten fin notis på anslagstavlan. Varmvattnet avstängt idag torsdag den 6:e november.
Hoppet om den här dagen börjar så sakterligen ge vika och jag inser att det kanske inte blir så mycket mer gjort, än möjligtvis ett bubbelbad. Även om det inte är så "bara".