drogen

Så var det över för den här gången. Födelsedagsfirandet 2007. Det kom runt 25 pers och blev ganska livat stundtals. Men kul var det.
J hade i något svagt ögonblick lovat Mr D att vi skulle framföra ett Cara Mia-framträdande. Efter en härlig Ja må de leva från hela skaran presenterade D löftet och femtio händer klappade i takt. Det var bara att gå upp och göra vår gläsande tolkning av Måns läckra dans. Kvällens höjdpunkt vågar jag lova!

Hälften av skaran begav sig till krogen vid midnatt, för att söka upp ett lämpligt objekt att ta med sig hem, andra hälften stannade i min soffa. Jag tillhörde den inte någon skara alls. Jag gick och la mig för att sova någon timme för att sedan vakna till och hålla ställningarna på efterfesten.


Imorse vaknade jag något så när fräsch med tanke på bristen på sömn. Kände tvånget att dyka upp på hundkursen efter tre veckors "ledigt". Tre veckor utan träning.
Ångest. Jag hatar att vara sämst. Jag hatar att inte kunna. Jag älskar att vara bäst.
Sikla är en fenomenal hund. Helt fantastisk. Det var så overkligt när hon gick in på banan och gjorde alla momenten lysande, (utom apporten) trots att vi inte har tränat ett skit den senaste månaden. Hon har aldrig klarat framförgående tidigare till exempel, men det fixade hon galant idag.
Är det någon som kan imponera på mig så är det den här hunden. Min hund.

Sputte har just skitit en diarréhög på min vita vardagsrumsmatta. Han imponerar inte lika mycket på mig vill jag påstå. Men han är söt han med.

Imorgon är det måndag igen. Femte veckan på Djakartas och det fungerar fortfarande bra. Skönt som tusan.