Mannen i någon annans liv
Å jag är bloggsugen ska ni veta.
Den här veckan har jag tragiskt nog insett (igen) att jag är född fel årtionde.
Jag borde vara född 1970. Åtminstone i krokarna. Hade jag varit det så hade jag fångat min själsfrände och levt lycklig i alla mina dagar nu kan man säga.
Inte suttit bitter och förbannat mig över att karln har fru, barn och en jävla hunduppfödning.
Att åldern inte har någon betydelse kan vi diskutera. Länge å väl. En sanning med modifikation.
Vi får väl vara varandras spegelbilder på håll sådär.
För jag har aldrig någonsin träffat någon som är så lik mig. Det är knappt så jag kan tro det är sant. Men det är sant.
Jag vet inte varför jag har börjat yra om det här. Kanske satte den gamle K griller i huvudet på mig i midsomras genom sätta in storstöten.
Rak i ryggen dissade jag fanskapet. Med lite efteråtsångest ska tilläggas. Men ändå.
Jag borde sova men ändå inte. Det är nattvecka och detta är den enda kvällen jag är hemma. Jag har det så glassigt på mitt jobb annars att jag bor i en kollegas husvagn.
Se så lyxigt....
Vrålstark
Jag har skaffat en ny. Den är tom än så länge men den finns.
Och idag har solen tittat fram.
Och idag har jag varit ledsen.
Och idag har jag varit glad.
Och idag har jag bestämt mig för att jag ska bli starkare än, citat "vrålstark" slutcitat.
Och idag har solen tittat fram.
Och idag har jag varit ledsen.
Och idag har jag varit glad.
Och idag har jag bestämt mig för att jag ska bli starkare än, citat "vrålstark" slutcitat.
Jag saknar att blogga
Jag saknar det jättemycket. Nästan varje dag. Jag behöver ventilera. Problemet är bara att jag inte känner mig fri att skriva vad jag vill i den här bloggen. Allt förmånga i min bekantskapskrets vet om den, även om de knappt är någon som läser.
Jag har funderat på hurvida det är värt att börja om.
Jag funderar fortfarande.
Jag har funderat på hurvida det är värt att börja om.
Jag funderar fortfarande.
Min mamma
Idag hade jag åter önskat mig en positiv dag. Mina dagar har faktiskt varit övervägande positiva den senaste tiden och det har känts så oerhört skönt! Träningen har gått bra, maten har funkat, vädret har visat sig från en helt okej sida och jag har haft massor att göra.
Men som ni vet blir man inte alltid bönhörd. Efter 6,5 timme på akutmottagningen igår med min mor, gick luften ur mig totalt. Jag känner mig fortfarande tom.
Jag vet ju att min mamma inte kommer att leva för alltid men jag hoppas ju på att få behålla henne i minst 20 år till, om man ska vara realistisk (gärna ytterligare några år till).
Igår blev jag verkligen livrädd. En misstänkt hjärtinfarkt är farliga grejer och inget att leka med.
Det konstaterades av den utomordentligt charmerande läkaren, att mamma var utom fara och att vi kunde pusta ut. Rädslan och chocken har dock inte lämnat mig ännu. Imorse förmådde jag mig knappt att ta mig ur sängenoch att bege sig till gymmet kändes motigt som fan. Jag övervägde faktiskt att ta bilen, trots att det tar max fem minuter att gå.
Resten av dagen har passerat i ett enda töcken. Jag och J (min gamla sambo/kombo) har bestämt att vi ska gå ut och käka ikväll och imorgon väntar ju huvudstaden och systeryster.
Nu ska jag göra allt jag kan för att jag ska få en positiv avslutning på en väldigt intetsägande dag.
Våta kinder
Tårarna rullar ned för mina kinder i en strid ström. Klumpen i halsen har vuxit sig enorm och det gör ONT. Hade J sett mig nu, skulle hon säga att jag plågar mig själv, att jag ska sluta läsa bloggar om sjuka och döda. Att det är slöseri med energi och tårar.
Vi är så olika jag och J. Hon är musslan och jag är boken.
Jag inbillar mig att det på något vis är bra för mig och kanske, att tårkanalerna behöver en genomströmning.
För jag gråter. Krockodiltårar som aldrig tar slut. Trots att jag inte känner personerna i fråga är det är vackra minnen som spelas upp framför mig. Deras minnen.
Mitt fokus ligger på någon annans liv, någon annans lidande. Jag slipper mig själv och mina patetiska problem för en stund.
Det känns skönt.
Det ger mig styrka.
Vi är så olika jag och J. Hon är musslan och jag är boken.
Jag inbillar mig att det på något vis är bra för mig och kanske, att tårkanalerna behöver en genomströmning.
För jag gråter. Krockodiltårar som aldrig tar slut. Trots att jag inte känner personerna i fråga är det är vackra minnen som spelas upp framför mig. Deras minnen.
Mitt fokus ligger på någon annans liv, någon annans lidande. Jag slipper mig själv och mina patetiska problem för en stund.
Det känns skönt.
Det ger mig styrka.
Botemedel
Notera chokladbollarna samt ett glas svalkande vatten till vänster på badkarskanten =)
Tack Therrorese för tipset ;)
Ingalunda -min vän
Jag hade storslagna planer för denna torsdag. Diska veckans disk, städa, sy upp de nya gardinerna, tvätta fönstren, storstäda omsorgsfullt, bada och klippa mellisen, bjuda mamsen och papsen på middag, träna, gå lång härlig skogspromenad, bada bubbelbad osv.
Mina planer gick i stöpet redan innan jag hann skrida till verket ens med den första uppgiften.
Jag vaknade av en ohygglig smärta, dryga timmen innan morgontidningen kommer, runt tre-tiden med andra ord.
Nackspärr. Min gamla följeslagare sedan urminnes tider.
Jag kände hur desperationen vaknade till liv och jag började så smått uträtta diverse små avslappningsövningar för att få muskelspänningarna att släppa.
Där kammade jag noll.
Jag famlade mig ut i köket mot skåpet där min vetekudde kanske, eventuellt, möjligtvis skulle kunna ligga. Kors i taket tänkte jag när jag såg den och stoppade förnöjt in den i micron i tre minuter.
Klockan började vid det här laget närma sig fyra och vetekudden var på plats runt min onda nacke. Jag återgick till sängen och önskade att värken skulle vara som bortblåst när väckarklockan ringde.
Där kammade jag noll.
Jag tog en hel timmes extra sovmorgon och insåg ganska snart efter att jag klivit upp att den här dagen inte skulle bli, vad den var menad att bli.
Efter en hel del liniment och diverse värktabletter beslutade jag mig dock för att hunden åtminstone skulle badas. Kosta vad det kosta vill! En tur runt kvarteret först bara.
Well, i trapphuset satt det en liten fin notis på anslagstavlan. Varmvattnet avstängt idag torsdag den 6:e november.
Hoppet om den här dagen börjar så sakterligen ge vika och jag inser att det kanske inte blir så mycket mer gjort, än möjligtvis ett bubbelbad. Även om det inte är så "bara".
Mina planer gick i stöpet redan innan jag hann skrida till verket ens med den första uppgiften.
Jag vaknade av en ohygglig smärta, dryga timmen innan morgontidningen kommer, runt tre-tiden med andra ord.
Nackspärr. Min gamla följeslagare sedan urminnes tider.
Jag kände hur desperationen vaknade till liv och jag började så smått uträtta diverse små avslappningsövningar för att få muskelspänningarna att släppa.
Där kammade jag noll.
Jag famlade mig ut i köket mot skåpet där min vetekudde kanske, eventuellt, möjligtvis skulle kunna ligga. Kors i taket tänkte jag när jag såg den och stoppade förnöjt in den i micron i tre minuter.
Klockan började vid det här laget närma sig fyra och vetekudden var på plats runt min onda nacke. Jag återgick till sängen och önskade att värken skulle vara som bortblåst när väckarklockan ringde.
Där kammade jag noll.
Jag tog en hel timmes extra sovmorgon och insåg ganska snart efter att jag klivit upp att den här dagen inte skulle bli, vad den var menad att bli.
Efter en hel del liniment och diverse värktabletter beslutade jag mig dock för att hunden åtminstone skulle badas. Kosta vad det kosta vill! En tur runt kvarteret först bara.
Well, i trapphuset satt det en liten fin notis på anslagstavlan. Varmvattnet avstängt idag torsdag den 6:e november.
Hoppet om den här dagen börjar så sakterligen ge vika och jag inser att det kanske inte blir så mycket mer gjort, än möjligtvis ett bubbelbad. Även om det inte är så "bara".
Principer up my ass
Mitt hjärta tar ett extra skutt varje gång han kommer på tal. Jag blir så där löjligt glad.
En massa varför utan svar intar min hjärna.
Just nu är jag gräsligt less på mina präktiga principer.
En massa varför utan svar intar min hjärna.
Just nu är jag gräsligt less på mina präktiga principer.
Social abstinens
Jag är numera arbetslös på heltid och det är en jäkla otervlig sysselsättning. Eller brist på sysselsättning kanske man kan säga.
Jag har varit hemma i exakt 8 dagar nu och klättrar bokstavligt talat på väggarna. Den sociala abstinensen är total. Faktum är att folk inte har tid att socialisera om dagarna, till mitt stora förtret.
Jag anstränger mig till den yttersta gräns för att sysselsätta mig.
Jag har frostat av frysen, rensat tre av mina, hör och häpna, tre avlopp (med visst våld och fick avloppsrens i hela ansiktet och resten av badrummet), bytt gardiner, badat och klippt mina (och andras) hundar. Jag tränar på gymmet drygt sex timmar i veckan, går många långa promenader, dammsuger varje dag, terroriserar folk via telefon hundraen gånger om dagen, lusläser folks ansiktsböcker och slösurfar till tusen.
Man kan dra den enkla slutsatsen att jag håller på att bli vansinnig.
Jag har varit hemma i exakt 8 dagar nu och klättrar bokstavligt talat på väggarna. Den sociala abstinensen är total. Faktum är att folk inte har tid att socialisera om dagarna, till mitt stora förtret.
Jag anstränger mig till den yttersta gräns för att sysselsätta mig.
Jag har frostat av frysen, rensat tre av mina, hör och häpna, tre avlopp (med visst våld och fick avloppsrens i hela ansiktet och resten av badrummet), bytt gardiner, badat och klippt mina (och andras) hundar. Jag tränar på gymmet drygt sex timmar i veckan, går många långa promenader, dammsuger varje dag, terroriserar folk via telefon hundraen gånger om dagen, lusläser folks ansiktsböcker och slösurfar till tusen.
Man kan dra den enkla slutsatsen att jag håller på att bli vansinnig.
Lurendrejeri
Bäst som jag surfade runt bland bloggar fann jag en bild från våran personalfest i augusti.
I vackra miljöer kan vem som helst vilseledas att tro att detta var ett lugnt och stillsamt arrangemang.
Det är så fel som det kan bli. Fabriksfester är fyllefester.
Jag bävar inför julfesten....
I vackra miljöer kan vem som helst vilseledas att tro att detta var ett lugnt och stillsamt arrangemang.
Det är så fel som det kan bli. Fabriksfester är fyllefester.
Jag bävar inför julfesten....
Otäckheter
Jag minns denna kväll som om den vore igår. Jag och J, bodde fortfarande ihop och hade vårat torsdagsmys framför Efterlyst.
Berättelsen om Yasmin finns stänidgt i mitt bakhuvud. Jag har flera gånger det senaste året funderat i fall hon är återfunnen. Idag fick jag mitt svar på aftonbladet.se
Berättelsen om Yasmin finns stänidgt i mitt bakhuvud. Jag har flera gånger det senaste året funderat i fall hon är återfunnen. Idag fick jag mitt svar på aftonbladet.se
Ibland är inte min fantasi så pervers som man kan tro
Innan jag gluttat in i Nellans blogg hade jag, trots min perversa fantasi, inte kopplat detta. Jag syftar på "satsen" på S.A.T.S vattenflaska. Men efter att ha läst det inlägget (nåja, det var ju länge sedan nu), har det blivit mycket skojigare att träna. Åtminstone dricka vatten på gymmet.
Idag har jag varit ner en sväng och kört med min PT. Han är en charmig sak som ofta ser väldigt lurig ut. Det känns bra med honom. Å det som känns allra bäst är att han imponeras av mig hela tiden. Jag gillar att impa på folk.
Jag hade en hel harrang att återberätta från morgonens "äventyr" men nu hinner jag ju inte. Mat ska lagas, hundar ska promeneras och jobb ska cyklas till.
Tänk om dygnet ändå hade fler timmar.....
Idag har jag varit ner en sväng och kört med min PT. Han är en charmig sak som ofta ser väldigt lurig ut. Det känns bra med honom. Å det som känns allra bäst är att han imponeras av mig hela tiden. Jag gillar att impa på folk.
Jag hade en hel harrang att återberätta från morgonens "äventyr" men nu hinner jag ju inte. Mat ska lagas, hundar ska promeneras och jobb ska cyklas till.
Tänk om dygnet ändå hade fler timmar.....
Något stort
Det är nästan skrattretande hur lite jag bloggar nu förtiden. Jag har tappat stinget och skrivkrampen är total, det är väl därför. Men jag hänger ju såklart fortfarande med i era bloggar.
När jag började blogga ratade jag alla bloggar med bilder. Jag vill läsa. Jag ville ha tänkvärda texter med kvalitet. Idag är det helt annat. Nu fullkomligt älskar jag när folk bildbloggar, dessutom är det ju galet mycket enklare att bildblogga. Man behöver inte tänka så mycket, bara ladda upp en bild och eventuellt skriva en kommentar.
Jag har tänkt ända sen i somras att jag minsann ska bildblogga. Förmår jag mig inte att skriva kan jag åtminstone hyva in en bild. Ja -man ser hur det gick med det....
Jag har jobbat heltid nu i tre månader. Det är stort för mig och jag är så glad för det. Efter tre jävla-piss-år i helvetet...
Att jag tjänar mer än jag någonsin gjort gör inte saken sämre. Visst är det mitt i särklass tråkigaste jobb någonsin och utan ansvar, men samtidigt har jag insett att det är detta jag behöver nu. Gå till jobbet och göra min grej och när jag stämplar ut lämnar jag allt vad arbete heter. Så skönt.
Jag har fylleångest. Egentligen är det emot mina principer att ha det. Fan, glöm och gå vidare! Det var väl inte så farligt. Men iiichh, det här känns fortfarande jobbigt. Löjligt, kan tyckas, men jag raggade upp en gammal klasskompis från gymnasiet och...ja.... Hur som helst. Summan av fredagens hästfylla = ÅNGEST.
Den senaste veckan har det hängt ett gäng småpojkar utanför mitt köksfönster. Det hör väl till när man bor mitt i stan, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite olustigt. Mitt på blanka dan sitter det och dricker öl och röker cigaretter, trots att de knappast kan vara äldre än 16, ja -möjligtvis 17 då.
De stör min frid och lämnar dessutom tomma ölburkar efter sig.
Morr!
Andra läser serier i tidningen, men inte jag. Något som jag säkert skrivit om förut är att jag läser kontaktannonser. Det bästa med dessa små notiser är att man upphör aldrig, nej verkligen aldrig att förvånas. För ett par veckor sedan publicerades den här lilla rutan i min morgontidning:
Annat myspys från sommaren:
Bad innan jobbet Cykeltur med doggarna Fika i favvokopparna
När jag började blogga ratade jag alla bloggar med bilder. Jag vill läsa. Jag ville ha tänkvärda texter med kvalitet. Idag är det helt annat. Nu fullkomligt älskar jag när folk bildbloggar, dessutom är det ju galet mycket enklare att bildblogga. Man behöver inte tänka så mycket, bara ladda upp en bild och eventuellt skriva en kommentar.
Jag har tänkt ända sen i somras att jag minsann ska bildblogga. Förmår jag mig inte att skriva kan jag åtminstone hyva in en bild. Ja -man ser hur det gick med det....
Jag har jobbat heltid nu i tre månader. Det är stort för mig och jag är så glad för det. Efter tre jävla-piss-år i helvetet... Att jag tjänar mer än jag någonsin gjort gör inte saken sämre. Visst är det mitt i särklass tråkigaste jobb någonsin och utan ansvar, men samtidigt har jag insett att det är detta jag behöver nu. Gå till jobbet och göra min grej och när jag stämplar ut lämnar jag allt vad arbete heter. Så skönt.
Jag har fylleångest. Egentligen är det emot mina principer att ha det. Fan, glöm och gå vidare! Det var väl inte så farligt. Men iiichh, det här känns fortfarande jobbigt. Löjligt, kan tyckas, men jag raggade upp en gammal klasskompis från gymnasiet och...ja.... Hur som helst. Summan av fredagens hästfylla = ÅNGEST.
Vågar jag lägga upp den här?
Gissa vem som är E....
Gissa vem som är E....
Den senaste veckan har det hängt ett gäng småpojkar utanför mitt köksfönster. Det hör väl till när man bor mitt i stan, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite olustigt. Mitt på blanka dan sitter det och dricker öl och röker cigaretter, trots att de knappast kan vara äldre än 16, ja -möjligtvis 17 då.
De stör min frid och lämnar dessutom tomma ölburkar efter sig.
Morr!
Andra läser serier i tidningen, men inte jag. Något som jag säkert skrivit om förut är att jag läser kontaktannonser. Det bästa med dessa små notiser är att man upphör aldrig, nej verkligen aldrig att förvånas. För ett par veckor sedan publicerades den här lilla rutan i min morgontidning:
Annat myspys från sommaren:
Bad innan jobbet Cykeltur med doggarna Fika i favvokopparna
Jag är inspanad
Riktigt ordentligt. På jobbet.
Inte av chefen den här gången.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Det kan bli trevligt men just nu känns allt bara så fånigt och motbjudande.
För övrigt har jag hjärtesorg.
En av mina abosluta favoritmänniskor har lämnat jordelivet.
Inte av chefen den här gången.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Det kan bli trevligt men just nu känns allt bara så fånigt och motbjudande.
För övrigt har jag hjärtesorg.
En av mina abosluta favoritmänniskor har lämnat jordelivet.
Jag är inte hans baby
Jag finner inte många situationer jobbiga. Åtminstone inte om personerna runt om har glimten i ögat. Men när chefen börjar kalla mig för baby istället för mitt riktiga namn -då vet jag att mina skämt har gått över styr.
