drogen

Det står i mitt horoskop i dagens tidning att jag är kreativ idag. Oj, jösses, då borde jag verkligen ta mig för och göra något...
Det är bara det att när jag sitter på sängkanten och dinglar med benen, (man kan tro att jag sover på överslafen, men nej, jag har bara korta ben) snurrar huvudet och svettpärlorna färdas likt en flod längs ryggraden.
Febern vägrar ge med sig. Det är näst intill en omöljlighet att andas. Näsan är täppt och halsen, den är svullen och plågar mig.
Majoriteten av Gävleborna hade förmodligen jublat om jag hade varit gräsligt förkyld hela sommaren. Solen har nämligen en förmåga att le sitt varma leende, endast de dagarna då jag inte är i stånd att ta mig ut.
Morgonkisset (läs lunch) med hunden var en nära-döden-upplevelse.
Jag tog mig knappt upp för trappan när promenaden runt huset var klar. Andnöd. Det kändes som om jag tävlat hundra meter häck och att mitt mål var att slå Susanna Kallur med hästlängder.

Man kan tro att jag bor på sextonde våningen eller nåt, men nej, jag bor på första. Två halvtrappor är precis vad jag mäktar med just nu. Helt sjukt vad förkylningen gör med kroppen!!!!!!!

Jag fick precis ett samtal på mobilen.

Jag suckade när jag lunkade för att svara. Jag trodde förstås att det var den vikarierande Ingegerd på försäkringskassan, som ringde och skulle komplettera någon uppgift.
Men det var min absoluta favoritbabe! En tösabit som jag träffade på min språkresa till Jersey för så många år sedan.
Hon är en av få som har ett hjärta av guld. Det finns ingen som hon i hela världen. Det går inte att beskriva den tjejen med ord. Hon skiner likt en solstråle och värmer som en vedeldad kamin. Hennes röst är mjuk och rar. Hela hon är till bredden fylld med kärlek.
Och tar tog orden slut, det finns inga fler ord att beskriva denna fantastiska människa med.
Louise.

Nu ska jag göra ett tappert försök att få pudeln tovfri.
På köpet kommer jag med all säkerhet få bada i svett. Febersvett.

Jag önskar att jag bara kände likgiltighet när han kommer på tal. Det gör jag inte.
Varje gång han gör sig påmind väcks så många känslor. Mest irritation, vrede och besvikelse, framför allt pga det sättet han behandlade mig.
Att vara ärlig är tydligen för mycket begärt. Tyvärr.
Fan vad jag önskar att jag kände likgiltighet för allt som rör den där karln. Men det gör jag inte. Tyvärr.


Meningen var att jag skulle ha en anonym blogg. Inga bilder på mig själv och inte allt för utlämnande beskrivningar om mitt liv.
Det gick i stöpet.


Alla mina vänner är på fest, de dricker öl, vin och spelar kubb. De har skoj. Själv sitter jag här i min ensamhet. Snart är jag inne på det sista semesterdygnet, tiden går ofantligt fort.
Min lediga vecka började med regn och slutade med jordens förkylning. Summan av det hela var nog att man inte borde vara ledig.
Jag har feber också. Jag orkar knappt gå upp för trappan när jag har rastat hunden. Jag känner mig väldigt liten och ynklig nu.
Solen har visat sig från sin allra bästa sida idag, men vad hjälper det, när det enda man är kapabel till är att vända sig från mage till rygg i sängen.

Jag ser med optimism (utan ironi) på min sista semesterdag.

God natt

Amen, jag har svårt att tro att detta är sant.
Efter minst sex veckors lidande förbarmar sig min mor över mig och betalar ett naprapatbesök. Min vanliga gamla Johan har såkart semester så det blev jakt på ny snubbe som kunde bulta på mig.
Jag hittar honom och får tid efter helgen (läs idag).

Nervös blir jag, av att gå till min nya kroppsvisiterare. Systrarna talade ju om senast i lördags att jag var blekast i kommunen och att det inte tillhörde vanligheterna. Jag vet, gosh, jag brukar vara brunast.
I sista minuten, såklart, beger jag mig iväg på cykeln. Väljer fel bankomat och får yra vidre till nästa, för att hämta ut de fyra hundra kronorna som min mor skänkt till välgörande ändamål.

Varm, något svettig och nervös plingar jag på klockan och entrar jag den vita dörren på det stora vita huset.
Jag undrar vem som finns på andra sidan.
Snubben möter mig alldeles innanför dörren och han är fanimej söt. Eller, inte söt, han är attraktiv. Attraktiv som fan.
Jisses, här kommer jag med min blekfeta kropp i en rosa klänning och ska snart visa mig i bara underkläderna. För den här snubben av alla snubbar.
Han är blond och har lockigt hår. En karl som jag i vanliga fall skulle tokdissa och placera i kategorin slibbig.
Jag möblerar raskt om i kategorierna och placerar honom i "någon jag vill dela resten av mitt liv med-kategorin".
Jag förvandlas till den där flirtiga, humoristiska tjejen och försöker få honom att gilla mig. Jag tror jag lyckas. Han skrattar åtminstone åt mina skämt.
Han förhör mig om vanor, träning och annat relevant. Jag skäms lite över den uteblivna träningen den senaste tiden. Hallå, jag har ju att göra med en kille som har världens läckraste kropp. Jag skyller på att yogan har sommaruppehåll. Egentligen en jävligt dålig ursäkt. Jävligt dålig.
Jag klär av mig och står där, frånstötande och eländig med min blekfeta kropp.

Han klämmer och känner och jag böjer mig fram och tillbaka.
Jag får lägga mig ner och han fumlar lite med knäppet på bhn.
Jisses karln luktar fantastiskt gott. Jag känner det när jag ligger på britsen och blir knådad på.
Jag har nog hamnat i himlen ändå.
Han böjer, känner, trycker och vrider. Och han luktar gott.
Jag gör mitt bästa för att vara så avslappnad som möjligt men det är svårt. Han fumlar med min bh igen. Jag ler lite fånigt, men det ser ju inte han.

Jag får sitta på britsen i en konstig ställning och han har armarna runt hela mig. Han lägger ner mig och jag njuter av närheten. Det är ju närhet jag har suktat efter så länge nu.
Han skulle veta vad jag tänkte då jag satt där.'
Han släpper taget och jag får lägga mig ner på rygg och sedan på mage. Min kropp är bångstyrig. Låsningarna vägrar släppa. Han fortsätter vrida, vända, knåda och trycka.
Jag hoppas att tiden aldrig ska ta slut, för jag har det ganska bra där jag ligger och blir ompysslad. När han anser sig klar påpekar jag att det fortfarande inte känns riktigt bra på vissa ställen.
Mera klämma, trycka, känna på min kropp med hans gudomliga händer. Mer kärlek till min näsa och mitt luktsinne. Mer närhet. Mer mer mer mer mer mer mer....

Han visar mig två övningar som jag ska göra. Jag vilar min blick på honom och insuper minsta rörelse.
Han säger att han kanske blir tvungen att "bulta på" mig igen. Jag försäkrar honom att jag ska ringa om mina besvär inte är över. Han säger att nästa behandling kanske inte tar lika lång tid. Jag ler och tänker att jag gärna stannar ännu längre. Till honom säger jag bara vi hörs, tar i hand och trippar ut genom den vita dörren.
Solen skiner, jag känner mig lättsam och glad.
Han har definitivt gjort min dag.

Dagarna går och tiden bara försvinner. Jag sitter fortfarande i den här karusellen av mående. Jag sitter ensam i vagnen och det går bara nedåt nu. Mörkt och djupt.
Jag är ledig. Jag är singel. Jag är deppig.
Jag vill vara ledig. Jag vill vara singel. Jag vill vara glad.
Och jag vill ha en kram. Jag behöver en kram.

Igår firade vi en av mina bästa vänner med kakor, tårta och vin.
Efter det var utgången ett faktum.
Smockat med folk på vårt kära Heartbreak. Varmt och svettigt. 
Jag började med lite barhäng, knöt några nya bekanskaper och blev smickrad av en fransman. Försökte på ett artigt sätt göra mig av med fransmannen men det var totalt omöjligt. Bitchen E gav sig till känna och han fattade vinken. Not interested.
Drink efter drink gjorde susen och vi blev lite dimmiga så småning om. Vi ägde dansgolvet men något saknades.
Den glada, positiva och ärtiga E. Med i matchen var bara bittra, sorgsna och ensamma E.
Hon som saknar en famn att kura i. Hon som behöver närhet, värme och uppmuntran.
Att blanda sprit, deppo-E och krogkväll var ingen god idé.
Törsten efter närhet släcks inte direkt av att se hånglande människor i varje hörn, även om jag vet att det oftast bara varar för just den kvällen och natten.

Jag slapp åtminstone gå hem ensam, J och jag gick hem hand i hand. Att vara singel-sambo är ganska bra ibland.

Saknaden av närhet vägrade försvinna och i mitt dimmiga tillstånd avfyrade jag ett sms till Honom.
Jag vet inte vad jag hoppades på. Kanske att han skulle komma och rädda mig från mig själv och mina destruktiva tankar.
Jag fick svar efter bara någon minut.
Han hade gärna velat, men kunde inte komma.
En annan gång.

Vaknade med ågren.
Fylle-sms är olämpliga. Särskilt sms med önskan om närhet.
Så taskigt av mig.
Jag vattnar växten så att den håller sig vid liv. Varken mer. Varken mindre.
Själviskt.

Självklart hör han av sig idag.
Dubbel ågren.
Leken är rolig på dimmigt avstånd. Allvarliga lekar skrämmer mig.
För åtta dagar sedan önskade jag att du sov tätt intill mig igen.
Men önskade jag verkligen att Du skulle göra det, eller önskade jag att Någon skulle göra det.
Jag avböjde middag för två ikväll, fast det var jag som sådde fröet.
Jag är så jävla rutten.

Nu har jag förbaskat dåligt samvete och klandrar mig själv för mina idiotiska tilltag.

Jag vet ju egentligen inte vad han vill med mig. Tänk om det faktiskt är så att han gillar mig...å andra sidan kanske han bara vill knulla.

Nu är jag där igen.
Vad fan vet man egentligen?!
Det enda jag vet just nu, är att jag är i behov av en stor famn att kura i.

Bäst som jag satt med min kaffekopp i handen på jobbet i veckan, kom ägaren och slog sig ner bredvid mig. Vi surrade lite om allt möjligt och hon frågade lite om bakgrunden till min sjukskrivning.
Jag berättade och hon lyssnade.
Helt otippat ber hon mig att byta med Emelie. 
Eftersom de gillar mig och jag är glad, trevlig och arbetsvillig skulle jag passa perfekt med det rosa gänget ute i butiken.
Jag blev så glad. Från att känna sig som en gammal avdankad skrothög till att bli tillfrågad om man vill jobba hos de rosa gänget. Å det är klart jag vill jobba med dem. Visst har jag kul i trimmet men det skulle inte skada med lite mer fart och fläkt.
Det gjorde min kväll.
Det gjorde dagen efter.
Därefter rasade jag. Igen.

Hemtelefonens ilskna signal väcker mig vid tretiden. Det känns som om jag precis har lagt mig för att sova. Det är mörkt i sovrummet och jag trevar med handen på sängens andra sida. Telefonen fortsätter ursinnigt att signalera att någon vill mig något.
Jag greppar luren och på andra sidan hör jag systerysters förtvivlade röst. Osammanhängande berättar hon vad som hänt. Jag blinkar några gånger och är nu nästan helt vaken.
På min gata i stan, finns det alltid sängplats för vänner och familj och jag erbjuder henne att komma. J undrar sömnigt vad som står på och jag berättar.
Jag vankar av och an i lägenheten i väntan på att systern ska komma.
Hon kommer och vi kramas. Hon är så underbar, min syster.
När vi kryper ner i sängen är hon ledsen och väldigt upprörd, över det som hänt. Jag lyssnar med ett halvt öra, smeker henne över kinden och säger att det kommer att ordna sig. Värre saker har hänt.
Vi somnar där i min säng, hand i hand.
Några timmar senare spelar mobilen en kärleksballad. Klockan är sju och det är dax för en Drog att kliva upp. Förskräckligt trött och med ruffsigt hår beger jag mig ut på morgonpromenad. Ute är det varmt och förfärligt fuktigt. Den känns nästan som om jag befinner mig i Tanzania.
Om det hade varit så väl ändå...

Det blir buss till jobbet idag. Jag pallar inte att cykla i denna gräsligt fuktiga värme.
Det är ingen bra dag idag. Det är en illamåendedag.
Jag är trött och känner mig meningslös. Saker går sönder i min närhet och jag har stora blåsor på fingrarna efter gårdangens trimningar. Det är svårt att jobba då. Verktygen skaver i händerna, svetten lackar och håret blir fuktigt i nacken. Dessutom är min egen hund väldigt besvärlig.
Det mesta är dynga.
Klumpen i halsen växer, tårarna gör sig påminda bakom ögonlocken.
Jag öppnar egolådan och släpper in Ångesten. Välkomnar honom med öppen famn.
Fan. Honom skulle jag ju inte släppa in.
Jag tittar på klockan som sakta, kryper sig närmare tre. Jag slutar tre. Då kan jag gå hem och gräva ner mig. Älta, gråta och bara vara.

Jag får skjuts en bit av min kollega. Den sista biten går jag. Jag slipper gå ensam för Ångesten håller mig i handen.

Jävla Ångest
Jävla liv
Jävla skit

Jag vet vad det beror på. Jag hade samtal med min läkare idag.
Spänningarna har släppt, jag känner lättnad över att de närmsta två månaderna ordnar sig. Det blir så här då.
Svacka.
Jag hatar svackor. Jag är livrädd för att de ska bli långvariga, kanske till och med permanenta. Jag vill inte tillbaka.
Ångesten är duktig på att leda mig vilse och intala mig en massa skit.
Det är då det blir så här.

Idag har jag tur. Samma syster som delade säng med mig i natt, ringer och frågar om vi ska ta med oss föräldrarna och åka en sväng med båten.
Jag vill, fast jag inte vill.
Det är jobbigt att umgås när man är låg.
Det är jobbigt att vara ensam när man är låg.
Jag stirrar Ångesten i vitögat och bestämmer mig för att följa med.

Oroliga mamman undrar såklart vad som är fel. Jag tror knappt hon står ut att se mig sådär miserabel längre. Hon kanske är lika rädd som jag.
Stackars mamma.
Stackars mig.
Stackars hela världen.

Med pudeln i knät, vinden i håret, havsluften i näsborrarna och stänk av saltvatten i ansiktet, rår inte Ångesten på mig.
Jag mår bra.
Jag njuter.
Sol, vind och vatten måste vara min bästa medicin.

Jag känner mig vilsen och gaggig.
Illamåendet är tillbaka. Det där läskiga illamåendet som betyder något som jag inte förstår.
Jag har svårt att formulera orden till meningar. Mina fingrar knappar ihärdigt på tangenterna men när jag läst det jag skrivit söker sig pekfingret till delete.
-Gud så ointressant
-Det låter konstigt
-Bättre kan jag
Faktum är att jag, just nu, inte kan bättre.

Jag har svårt att acceptera mina tillkortakommanden. Det har jag alltid haft. Man kan alltid blunda, låtsas som om världen skimrar i rosa och traska på i ullstrumporna.
Det är en fälla och ingen genväg.
Jag testar den där genvägen gång på gång, står på öronen i fallgropen och får kämpa som ett djur för att ta mig upp.
Det är konstigt att man inte lär sig efter första djupdykningen. Eller efter andra. Eller tredje...

Jag hör Hjärnskrynklar-ladyns ord i mitt huvud. Kryp ner i egolådan, stäng locket och tänk bara på dig själv.
Gaaahh, varför ska det vara så fruktansvärt svårt?!
Vips, sticker ett finger ut, när jag pillar i lådans övre kant. Aha. Vad händer här ute? 
Andras liv är sååååå spännande. Det gör kanske inget om jag engagerar mig liiiite. Bara lite.
Jag kliver ur lådan.
Oj, mår mamma dåligt, har pappa ont, är moster sjuk, har grannfarbrorn brutit benet, är grannen olycklig kär, har kassörskan på Ica förlorat en anhörig, har kompisens kompis blivit dumpad, är systern ledsen,  är sonen bråkig osv osv...
Kan jag göra något? Lyssna? Hjälpa? Ordna? Fixa?

Plötsligt står jag där.
Igen.
Någonstans glömde jag mig själv.
Kryp ner i egolådan, stäng locket och tänk bara på dig själv.
Hjärnskrynklar-ladyns ord är försvunna. Egolådan är borta.

Jag måste ändra taktik.

Pilla på på lådans oigenomkomliga botten, virka eller nåt.

Nu har jag satt mig i lådan igen.
Egolådan.
Jag ska stanna i den.

Att bo i egolådan betyder inte att jag kommer sluta att bry mig om andra. Det betyder bara att jag ka sätta mig själv i första hand. Inte bara i bland. Jag ska ALLTID sätta mig själv i första hand.
Några genvägar finns inte. Jag har testat, så jag vet. Frågan är -har jag lärt mig det nu!?

Det är svårt att låta bli att smsa Mr Green.
Jag sa till min barndomskompis idag, att jag inte vill involvera mig i någon nu, för att det är jobbigt.
Hon tittade på mig och skakade på huvudet.
"Det är klart det är jobbigt. Det är alltid jobbigt. Ska du vara ensam hela livet bara för att det är jobbigt att involvera sig i någon?"
En mening som inbjuder till eftertanke.
Svaret är nej, jag varken vill eller ska vara ensam hela livet, för att det är jobbigt att inleda/leva i ett förhållande.
Vad är meningen med livet?
Gå i skolan, skaffa partner, jobba, producera barn, bli gammal, dö.
Måste man leva i tvåsamhet för att livet ska vara värdefullt?
Ibland känns det så.