drogen

Ja vad ska man säga....Ibland känns det som om jag lugnt skulle kunna sparka ut hundarna med huvudet före och låta vem som helst ta hand om åbäket. 
Igår hade jag ju stora tvättdan. Kände mig riktigt duktig som manglade alla sängkläder och vek både min och J´s tvätt noga den här gången. Tvättade till och med den vita vardagsrumsmattan (ja, vit, osmart om man har hund, jag vet).Hängde upp den igår, lite schysst mellan vardagsrummet och köket för att den skulle torka. Kastade ett getöga på den imorse när jag kokade äggen vid frukosten. Tänkte att det nog blir dammsugning innan den läggs på igen och lät den hänga kvar.
Tog Sikla under armen och begav mig ut i vinterkylan för att hämta Leo. Följde med faster Anna till Bodins bageri för att köpa götta, släppte av henne på jobbet och begav mig sedan hemåt, livrädd för att kvadda hennes bil. Sablans dårar i trafiken i denna halka!
Jag visste ju att hundskrället inte hade varit ute på en morgonprommis, men jag kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att han skulle gå raka vägen in och pinka på min vita matta!!!! Men det är klart han gjorde det! Han hade kunnat vara en våt fläck nu om jag inte hade bitit i hop och knatat (eller, knatat å knatat, jag tog bilen dit och gick där) ut på en långis på ängarna i rena frustrationen.

Vi hade en mysig, blöt och kall timme på ängarna. Siklisen och Evita lekte ubåt i snön och Leo lekte inte-nudda-mark, han hoppade omkring som en tok för att han frös så om tassarna. Själv kämpade jag mig fram med snö upp till midjan, eller kanske inte till midjan, men det var snö en bra bit över knäna i alla fall...
När vi var mitt ute på ängen alla fyra och lekte vilt, gick såklart billarmet. Stod jag ivägen? Parkeringen var ju inte plogad så jag ställde mig helt sonika på vägen.
Det var bara att kämpa sig tillbaka till bilskrället för att få tyst på fanskapet. Det är verkligen inte min dag idag!


Två av tre snömonster hoppade gladeligen in i bilen medan den tredje (gissa vem...) tyckte att vi varit ute alldeles för liten stund och retade matte till bristningsgränsen. Hoppa runt och skälla är min melodi säger Sikla och vägrar göra som jag säger. Måtte detta löp-tjosan gå över snart!
Den som trodde att snöröjningen fungerade som den skulle, misstog sig. Efter att ha försöka vända bilen några gånger gick det upp för mig att jag nog inte kunde vända på den smala gångvägen mellan snövallarna. Happ. Då var det bara att backa tillbaka de X antal meterna till vägen. Jippi.

Väl hemma igen blir jag bjuden på melodifestivalskväll hos AL på lördag. Trevligt. Ska nog pallra mig dit om jag känner mig piggare. 
Men vilken hysteri det är kring detta spektakel. Upphetsningen i tv och radio är total. För att inte tala om  morgontidningen! Den är överfylld med text och bild kring denna festival. Man kan ju fråga sig vad de skriver om annars i tidningen, den är ju inte tunnare annars menar jag.

Nä, nu ska jag fixa lite käk och se om man kan göra något åt missären här hemma.
Kram på er!