Lurendrejeri

Bäst som jag surfade runt bland bloggar fann jag en bild från våran personalfest i augusti.
I vackra miljöer kan vem som helst vilseledas att tro att detta var ett lugnt och stillsamt arrangemang.
Det är så fel som det kan bli. Fabriksfester är fyllefester.
Jag bävar inför julfesten....



11% rikare

Det är många procent kvar....


13 är respekt...

Sitter här hemma och väntar på att J ska komma hem från jobbet. Ensamhetssyndromet har drabbat mig och verkar totalt obotligt!
Grejen är den att jag precis har kommit hem. Har varit med familjen hela dagen. Inte en ensam stund med andra ord. Full fart. Dom hämtade mig i morse och vi åkte ut och hälsade på min kusin som fyllt 13 i veckan. Mina doggelitos härjade på gården med deras sex månaders flat tills de ramlade ihop av utmattning alla tre.
Tänk när man var tretton. Det är ett tag sedan nu. Usch! Man hade precis börjat högstadiet och allt var bara jobbigt.
Identitetskris var namnet. Hur jag höll på!! Knepiga kläder...för att inte tala om frisyrerna. Jisses, att jag vågade. Snacka om modig trettonåring som ifrågasatte allt och alla. Kortkort kjol, mina "fisknätsstrumpbyxor" (som Erik kallade dem) nån slimmad överdel å några sjukt fula platådojjor. För att inte tala om färgerna... Åsså frillan....

Ikväll blir det tacos hos Herr och Fru Ljung. Det ska bli trevligt, jag behöver verkligen komma ut och träffa folk. Ett friskhetstecken. Jag har tänkt ganska mycket på det under den senaste tiden, hur jag är nu och hur jag var för ett år sedan. Det är så ofattbart hur förändrad man blir när man hamnar i djup deppression. Jag fattar inte att mamma orkade med mig under den tiden när allt var som värst. Jag var ju som en igel. Seg, stum, ledsen, och livrädd för ensamheten. Men jag är så tacksam för det stöd jag fick från mina kära, utan dem hade jag med 100% säkerhet inte suttit här idag och mått så bra som jag mår...

...nu kom J hem. Ska väl ta en dusch och fixa till mig lite inför kvällen.
Tjing!