Min mamma

Idag hade jag åter önskat mig en positiv dag. Mina dagar har faktiskt varit övervägande positiva den senaste tiden och det har känts så oerhört skönt! Träningen har gått bra, maten har funkat, vädret har visat sig från en helt okej sida och jag har haft massor att göra.
Men som ni vet blir man inte alltid bönhörd. Efter 6,5 timme på akutmottagningen igår med min mor, gick luften ur mig totalt. Jag känner mig fortfarande tom.
Jag vet ju att min mamma inte kommer att leva för alltid men jag hoppas ju på att få behålla henne i minst 20 år till, om man ska vara realistisk (gärna ytterligare några år till).  
Igår blev jag verkligen livrädd. En misstänkt hjärtinfarkt är farliga grejer och inget att leka med.
Det konstaterades av den utomordentligt charmerande läkaren, att mamma var utom fara och att vi kunde pusta ut. Rädslan och chocken har dock inte lämnat mig ännu. Imorse förmådde jag mig knappt att ta mig ur sängenoch att bege sig till gymmet kändes motigt som fan. Jag övervägde faktiskt att ta bilen, trots att det tar max fem minuter att gå.
Resten av dagen har passerat i ett enda töcken. Jag och J (min gamla sambo/kombo) har bestämt att vi ska gå ut och käka ikväll och imorgon väntar ju huvudstaden och systeryster.
Nu ska jag göra allt jag kan för att jag ska få en positiv avslutning på en väldigt intetsägande dag.


Hör och häpna

    
Nu har det blivit ett sånt här ofrivilligt blogguppehåll.
Meningen var att jag skulle flytta i början på mars och avslutade därför bredbandet den sista februari. Nu står sitter jag där hemma, på min gamla gata i stan och rullar tummarna om kvällarna och kollar på tv (hör och häpna). Bredbandet, det finns numera på min nya adress.

Innan jag fått nyckeln, hade jag någon liten idé om en omtapetsering, inte mer än så tänkte jag göra i de nya krypinet.
Det är konstigt att  man inte känner sig själv bättre efter alla dessa år i livet.
För djävlar vilket projekt det har blivit nu. Omtapetsering i kök, rum, hall. Köksluckor ska målas, fuskbyggen ska redigeras, tak har rivits, tak ska upp, väggar ska flyttas...osv osv.
Extremt kul är det. Och extremt jävla duktig känner jag mig.
Och som jag imponerade på karln jag köpt lyan av igår, när han kom förbi och hämtade lite kvarglömt bråte.
Är du utbildad inom bygg?!?!
Jasså inte!?! MEDIA!!! Åååå herrejävlar -DET trodde man inte!!
Snacka om förutfattade meningar. Bara för att jag är en ung kvinna, betyder inte det att jag inte kan rusta själv! Basta!

    
Jobb jobb åter jobb.

Det flyter på just nu kan man säga.
Det har hänt andra roliga saker också. Som till exempel att jag ska jobba i mitt egna hundtrim =)
Invigning den 14 mars. Fattar ni? Fattar jag!?
Men det är sant.


Hittegods från garderoben i nya lyan

Det här med tv-avgift

Att något som är så enkelt ska vara så komplicerat!!
Jag pratar om att avanmäla tv-innehav.
J och jag flyttar som bekant till olika hem, inom en snar framtid och jag kommer, till att börja med, inte att ha någon tv. Jag är ju inte särskilt förtjust i tv-tittande och har därmed tänkt att jag skulle få en himla massa vettiga saker gjorda på kvällarna, om tvn inte finns med i bilden.
Í god tid, ska man vara ute -det är mitt motto. Så jag ringde till Radiotjänst i januari första gången (för att slippa betala räkningen till och med maj). Men nix! Man kan inte göra detta i förhand. Allt måste skötas från mitt nya hem, i efterhand, har jag fått besked om. (En kvinna sa dessutom att jag måste skriva över abonnemanget på J för att få avsluta det).
Sedan dess har jag ringt otaliga gånger. Samma svar varje gång.
Envis som jag är så försökte jag idag igen.
Man måste väl kunna avsluta den här skiten i förtid!!!!
Idag var det inga problem. Den här telefonisten fixade allt med ett knapptryck.
Det är väldigt konstigt att det de andra tyckte att det var så komplicerat -ja, helt omöjligt till och med!
Hur kommer det sig?
Jag gillar inte Radiotjänst.
Bedrövligt dyra räkningar och särskilt mycket sevärt -det får man inte för pengarna!


image187

Tänk att ni återkommer..!

Ni är helt otroliga, som fortsätter att klicka er in hit, fast min uppdatering är näst intill obefntlig!!

Jag hade förväntat mig en besökskurva som pekade rakt nedåt.

Det är av olika anledningar som jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag. Dels diverse kommentarer från folk som läser och dels pga tidsbrist (att bli pudelmamma igen kräver sitt)och obefintlig inspiration.

Jag har funderat hit och dit ifall jag ska lägga ner helt eller börja på en ny kula, med en ny blogg. En blogg där jag verkligen kan vädra tankar, känslor och åsikter. Det kan jag inte här längre. Tyvärr
Vill någon följa med?


Vi är överlevare

Man är aldrig beredd på de olika vändningarna som livet tar, och tänk sånna överlevare vi är, vi människor.
Mitt liv har ännu en gång kommit till en ny punkt. Något jag trodde skulle ta knäcken på mig.
Det är dax att lämna sambolivet, sex- och samlevnadsbalkongen och trava vidare, ensam, tillsammans med vovvarna.
Jag har kännt på mig att det skulle komma, så jag var på något konstigt vis väldigt förberedd. Och jag har tänkt tanken så många gånger själv förut, men aldrig förmått mig att ta steget. Steget till ett alldeles eget krypin.
Nu är tiden inne och jag letar hetsigt efter en lägenhet. Kruxet är att allt är så sablans dyrt. Vem vill köpa en etta på 40 kvadrat för 500.000 -i den här stan!? Jag vill ha en tvåa på 55 kvadrat för 250.000....
Den dagen, den sorgen som man så klokt säger.
Jag känner mig ganska tillfreds just nu.
Snacka om bergochdalbane-mående.

Det var dåligt med namnförslag måste jag säga....


Facebook

Och där var det kört. Ansiktsboken och jag är kompisar.
Helt galen community. Alla är ju med. Jag fattar ingenting.

Är detta slutet för min halv-anonyma blogg?

Kärlek, glädje, hopplöshet, sorg och hat

Nu sitter jag här igen, min tillflyktsort, med tårarna rullandes ner för kinderna.
Tårar av glädje, kärlek, hopplöshet, sorg och hat.
Jag hatar att må så här. Jag är ledsen för att jag har de problemen jag har. Jag känner hopplöshet för att jag aldrig tar mig ur skiten. Jag känner glädje och kärlek för att jag har ett enormt stöd från alla runt omkring.

Ärlighet är A och O i mitt liv. Är man inte ärlig så har man inget att hämta hos mig. Jag uppskattar det, mer än någonting annat.
Det som fick tårkanalerna att vidgas just nu var ett samtal från en kollega. Hon har just fått reda på hur allt står till med mig, ni vet, arbetsplats med kvinnor = skvaller.
Hon berättar att hon känner sig hur dum som helst och ber om ursäkt för saker hon sagt. För mig är det lugnt. Jag har aldrig tagit illa upp. Men jag upskattar SÅÅÅ mycket att hon ringer. Det betyder att hon bryr sig.
Det gör hela min nya familj, bryr sig. Min fina arbetsplatsfamilj.

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag uppskattar och tycker om mina nya arbetskamrater. Jag har känt mig som en i gänget från dag ett.
Vi skämtar, kramas, kivas, skrattar, jobbar och stöttar. Jag känner ett enormt stöd.
Dom är på min sida. Tack vare min underbara chef har jag
valt rätt. Hälsa och välmående i första hand.
Det är stort. Och jag är tacksam.

Världen är full med underbara människor. Ni är en del av den världen.

Omvägar

Jag lever, det gör jag. Men mycket mer än så är det inte.
Jag önskar att någon kunde fatta ett svårt beslut åt mig. För jag kommer välja "fel". Jag kommer sätta hälsan och mitt välmående i andra hand.
Jag blir arg på mig själv för att jag resonerar som jag gör. Men jag vet att jag kommer att gå den här omvägen.
Troligen kommer det leda till förfall, bottenskrap och så småning om ytterligare en bergsklättring.
Ibland önskar jag att jag kunde dela på mig och göra två saker samtidigt. Men det kan jag inte. Jag kan bara välja ljus eller mörker. Och jag, mitt nöt, kommer välja mörker. Ja, ljus till en början. Men när jag är tillräckligt långt in i tunneln, då återstår bara mörkret.

Nu är det dax för det rosa.
Jag ska försöka hinna uppdatera er lite senare.

Jobb

Dagarna försvinner i ett nafs och jag hinner knappt öppna ögonen förrän jag har slutit dem igen.
Tiden går så fort.
Jag jobbar verkligen heltid nu. Det känns. Men det bästa av allt är att jag klarar av det. Jag bryter inte ihop när jag tänker på jobbet. Jag grinar inte när jag kommer dit. Tårkanalerna vidgas inte när jag sätter mig i soffan på kvällarna.
Jag mår bra av jobbet!!
Det är en fantastisk känsla. En känsla jag inte kännt på tre år.

Det gör ingenting att jag måste trampa hemifrån klockan nio och kommer hem klockan åtta. Det är helt okej, för mitt jobb är trivsamt, och det bästa av allt -det är mitt intresse!

Redan när klockan närmar sig fem på eftermiddagarna har min hjärna stämplat ut. Då orkar den inte längre vara på alerten och lära sig alla nya saker. Men som jag kämpar.
För jag vill. Jag vill lära mig.
Det är en fantastisk känsla. En känsla jag inte kännt på tre år.

Det är tal om anställning. Jag är så glad.
Jag förstår knappt att det är sant. Men jag hoppas. Jag kämpar och framför allt -JAG VILL!

Jävla framtid

Ännu en dag lagd till handlingarna.
Om det ska gå så här fort försvinner livet i ett rasande tempo. Då står jag där snart med mitt orange kuvert i näven utan en enda krona pensionssparad.
Vad ska jag leva på då? Dansa hula-hula på stortorget iklädd nån ärtig utstyrsel med midsommar-tema?
Phu.
Folk frågar så mkt om framtiden. Vad ska du göra? Jobba? Plugga? Pojkvän? Barn? Bil? Hus?
Jävla framtid.
Inte fan vet jag vad jag ska göra.
Jag ska väl förhoppningsvis göra något jag tycker om. Något som är bra för mig just då.
Sen.

Jag försöker att inte planera så långt fram. Jag vet att jag är sjukskriven i 47 dagar till.
Det är i princip allt jag vet om min framtid.
Det är skrämmande.
Men framtiden är ju oförutsägbar. Va fan ska jag gå här och planera den då för?

Jag ska bli mamma

Eftersom morgonens inlägg blev ganska kort och ointressant skriver jag ett till nu -kanske minst lika ointressant.

Jag är precis hemkommen från en lunch på stan med L.E. Vi kände att vi var tvungna att sansa oss efter spåtantens framfart.
Grattis till mig själv, jag ska bli mamma till en liten pojke. Är det inte fantastiskt!?
Hur jag känner för det? Obeskrivlig rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, bävan, skräck och ågren. Jag har faktiskt inte tid med kids nu. Hon sa ju att jag inte ens hade tid att sitta ner när jag äter (vilket hon hade plågsamt rätt i).
Jag tar det med en nypa salt. Man ska inte tro på allt de säger, de där spådamerna. Men jag måste erkänna att jag fick mig en tankeställare.
Igen.
Som om inte jag tänker tillräckligt mycket redan.
Två konkreta råd fick jag. Att sitta ner på stjärten när jag skulle äta och att dricka sju glas vatten om dagen.

Hon sa en del saker som var väldigt sant, men å andra sidan är det mesta en tolkningsfråga. Samma som med horoskop. Det som står passar oftast in på det ena eller det andra sättet.
Jag kan dock inte låta bli att undra om hon verkligen kunde se saker om mig i sina kort. Det kommer jag aldrig att få svar på. Såvida inte allt hon sagt inträffar inom en snar framtid och det betvivlar jag.

Hon sa en del lustiga saker om L.E som fick oss båda att ana att allt hon sagt var buffel och båg. L.E skulle få tvillingar i framtiden med sin partner. Om L.E inte önskade bli gravid nu, borde hon tänka över preventivmedel, typ P-spruta.
Ursäkta...hur blir man gravid med sin partner om partnern är av samma kön? Känns som om något fattas för att ägget ska bli befruktat, eller har jag missat nåt?

Nu måste jag packa ihop mina ägodelar och bege mig till jobbet. Idag ska jag klippa en söt gammal schnauzer-gubbe.

På återseende!

Är en skock flirtande asylsökande nåt för mig?

Jag hade ju massor av saker att berätta för er igår, (Men så där är det när man är poppis. Man får inte en lugn stund) till exempel att jag lyxat till det med fotvård till veckan, att jag ska klippa mig idag och att jag bokat en personlig rådgivning på Body Shop. Mina fossingar är vanvårdade och jag har gått och suktat efter lite schysst fotompyssling i ett helt år. Äntligen blir det av!

Smsade lite med min faster igår också. Hon är hopplös. Som vanligt undrade hon om det hade löst sig med arbetsträningen ännu. Det har det ju inte. Jag tycker nu mera att det känns lite......(letar rätt ord) olustigt, nej jobbigt(!) att erkänna att det fortfarande strular.
Hon försöker ännu en gång att övertala mig att komma till migrationsverket! Hon ger sig väl inte förrän jag testat. Men jag vill inte. Jag känner mig inte särskilt intresserad av att förklara en massa saker för de asylsökande med hjälp av kroppsspråket. Att ha en hel skock araber hack i häl dagarna i ända.
Jag ser min faster framför mig när hon ler och säger att det är så trevliga asylsökande de har. Välvårdade och snälla, de flirtar en del också (säkert hysteriskt, desperat? hua). Det är väl trevligt!!?
MYCKET.
Visst, jag är säker på att det skulle vara en bra erfarenhet att få jobba där. Men inte nu. Just nu behöver jag något annat. Något lättsamt.

Vaknade klockan sju imorse. Vad i all sin dar har det tagit åt mig? Jag vet. Jag behöver inte undra. Det är vädret. Det är solen. Det är vår.
Ringde mamma för att kallprata lite. Hon hade egentligen inte tid, men offrade några (närmare bestämt tjugotvå) minuter av sin dyrbara tid.
Tur att den kvinnan finns i mitt liv. Vad skulle jag annars ta mig till? Förmodligen gå under.
Efter vi avslutat vårt samtal befann jag mig i valet och kvalet, skulle jag se "När mörkret faller" en gång till eller inte? Jag tittar vanligtvis inte på samma film flera gånger, men jag undrade i mitt stilla sinne om den verkligen var så hemsk så att den framkallade kräkningar. Det kanske bara var min dagsform? Det kanske rent av var köttfärsbiffarna jag käkat till middag?
Efter lite funderande fram och tillbaka kom jag fram till att orsaken kvittade. Stoppade filmen i fickan och tog med mig hundarna på morgonpromenad.
Filmen skulle återlämnas utan att ses igen.

Gick en riktigt lång runda imorse. Det blev nog hela två timmar innan jag var hemma igen. Efter halva svängen såg jag någon som såg ut som J. Funderade ett ögonblick om det verkligen kunde vara den sjusovar´n som var ute på morgonprommis. Lade på ett kål men lyckades aldrig komma ikapp. Testade att skicka budföring med Sikla. Hon är en hejare på marsch! Lycklig över att få en uppgift, fullkomligt rusade hon mot typen i svart, flera hundra meter bort. Jag trodde faktiskt inte hon skulle springa ända fram, men det gjorde hon. Sen sprang hon tillbaka till mig. Precis som hon skulle.
Det är kärlek.
Det är lycka.
Älskar den hunden.

Det var J som var ute. Vi sällskapade sista biten hem. Mycket trevligt med sällskap och solens värmande strålar mot ansiktet.

Ikväll beger jag mig till stugis. Ensamheten kallar. Jag längtade hela dagen igår. Det ska bli så skönt. Bara jag, flickorna, solen och James Frey. Kanske får ersätta James med tiden, orkar nog inte läsa om elände utan att ventilera.
Känns lite drygt att det är yoga ikväll, men jag vägrar hoppa över den.
Ha en fin dag!

Kram E


Vill jag bli polis?

Vill jag bli polis?
Vill jag det?
Fixar jag det?
Varför är all reklam ALLTID riktad till MIG?



image7