drogen

Att läsa tidningen på morgonen är något jag så gott som alltid gör. I lugnan ro svalnar gröten och jag håller mig uppdaterad om vad som hänt här i krokarna.
De två senaste mornarna har jag för ovanlighetens skull satt frukosten i halsen. Jag har hostat lite, beskådat bilderna och i mitt stilla sinne funderat ett slag.
Vigsel.
Det känns så avlägset.
Sekunden senare har bitterfittan vaknat till liv för en sekund eller två. Hallå! Mitt mansfolk har gift sig med någon annan!!!!!!!!
Det handlar om människor som tillfredställde mig på diverse sätt, för många, många år sedan. För gamla för mitt, då, bultande tonårshjärta. Såklart.
Den ene, en hårt arbetande man som jobbade på företaget där jag hade praktik under gymnasietiden. Charmig som satan med exakt min typ av humor. Vi gillade varandra helt klart. Att inleda något seriösare med en praktikant hade han testat förr. Ingen höjdare enligt högre instans. Givetvis inget han skulle testa fler gånger.
Dessutom var jag ju en ung flicksnärta på den tiden. Han hade rest jorden runt  tre varv och levt loppan, jag hade precis börjat gymnasiet, sett några bananodlingar i Thailand -på sin höjd.
En flirt. Det var allt det var. Eller inte var.

Den andre...
En biffig sak med mörkbruna ögon. Någon jag var hemligt förtjust i. Allt var ju hemligt då. På den tiden.
När man var fjorton. Vi kände inte varandra. Jag hade fått hans nummer av en kompis, kompis. Han langade hembränd sprit till oss.
Bussig kille.
Åtminstone tyckte vi det då.

Hur som helst har det lovat att leva med en och samma kvinna i resten av sitt liv.
Den kvinnan är inte jag....för jag är ju lycklig singel.... -eller!?

Efter ett par lediga dagar med fullt betald lön är det åter igen dax att slita för brödfödan. Nytt jobb. Ny produktion.
Denna gång på närmare håll.
Pudlarna har lämnats hos mor och far i sommarstugan och här hemma är det väldigt ensligt.
Jag borde passa på att måla balkongdörren och en del annat som inte kan målas, när doggarna styker omkring med sina monsterpälsar.
Kruxet är att latmasken har slagit till. Värre än någonsin. Jag är så slö.
Jag kanske fortfarande njuter av helgens utställningsframgångar. För jäklar vad det gick bra!
Båda tjejerna placerade sig som fjärde bästa tik. I olika klasser såklart.

Som pudeltjej har jag en säregen passion för pudeluppfödares hemsidor på nätet. När andra betraktar diverse klipp på youtube, klickar jag omkring i cyberspace hundvärld. Egentligen ger det mig inte särskilt mycket, men trots det kan jag avvara flera timmar till att slösurfa på just sådana sidor.
Det som förvånat mig en del på senare tid, är att några av mina foton från utställningarna förra sommaren, florerar flitigt på ett flertal hemsidor.
Det känns konstigt.
Mina bilder.
Kända i pudelsverige.

Nu måste jag verkligen få något gjort här hemma.

Jag har tappat fokus.
Helt och hållet. Trots allt positivt runt omkring; Det är sommar, solen skiner, jag har jobbat en vecka på mitt nya jobb och lägenheten är snart färdig.
Som en trotsig fyraåring sluter jag mig inom mitt skal och vältrar mig i min självömkan. Ältar en massa dravel. Sånt som hänt. Sånt som inte har hänt och sånt som kanske kommer att hända.
Emellanåt är jag inte ens glad för andras skull.
Då och då blir jag förbannat less på mig själv, rycker upp mig en stund, men jag återförenas ändå alltid tillslut med den nödställda och ynkliga bitterfittan som ingen tycker om.
Inte ens jag.
Jag hatar henne till och med. Faktiskt. Vi är varandras motsatser.
Problemet är bara att hon sitter på piedestalen och jag står nedanför.
Det borde vara tvärtom.
Jag önskar så innerligt att saker och ting kunde hända av sig själv. Att jag kunde vakna en dag och livet skulle vara perfekt.
Vilken dåre som helst vet ju att så inte är fallet.
I den här världen måste man jobba för sina framgångar. Så väl fysiska som psykiska. Motgångarna däremot, dem kan man bara sitta rakt upp och ner och invänta.
Jag har varken tid eller lust att invänta någotdera.
Ändå är det precis det jag gör.