Vrålstark

Jag har skaffat en ny. Den är tom än så länge men den finns.
Och idag har solen tittat fram.
Och idag har jag varit ledsen.
Och idag har jag varit glad.
Och idag har jag bestämt mig för att jag ska bli starkare än, citat "vrålstark" slutcitat.

Jag saknar att blogga

Jag saknar det jättemycket. Nästan varje dag. Jag behöver ventilera. Problemet är bara att jag inte känner mig fri att skriva vad jag vill i den här bloggen. Allt förmånga i min bekantskapskrets vet om den, även om de knappt är någon som läser.
Jag har funderat på hurvida det är värt att börja om.
Jag funderar fortfarande.

Botemedel





Notera chokladbollarna samt ett glas svalkande vatten till vänster på badkarskanten =)
Tack
Therrorese för tipset ;)

Social abstinens

Jag är numera arbetslös på heltid och det är en jäkla otervlig sysselsättning. Eller brist på sysselsättning kanske man kan säga.
Jag har varit hemma i exakt 8 dagar nu och klättrar bokstavligt talat på väggarna. Den sociala abstinensen är total. Faktum är att folk inte har tid att socialisera om dagarna, till mitt stora förtret.
Jag anstränger mig till den yttersta gräns för att sysselsätta mig.
Jag har frostat av frysen, rensat tre av mina, hör och häpna, tre avlopp (med visst våld och fick avloppsrens i hela ansiktet och resten av badrummet), bytt gardiner, badat och klippt mina (och andras) hundar. Jag tränar på gymmet drygt sex timmar i veckan, går många långa promenader, dammsuger varje dag, terroriserar folk via telefon hundraen gånger om dagen, lusläser folks ansiktsböcker och slösurfar till tusen.
Man kan dra den enkla slutsatsen att jag håller på att bli vansinnig.

Ibland är inte min fantasi så pervers som man kan tro

Innan jag gluttat in i Nellans blogg hade jag, trots min perversa fantasi, inte kopplat detta. Jag syftar på "satsen" på S.A.T.S vattenflaska. Men efter att ha läst det inlägget (nåja, det var ju länge sedan nu), har det blivit mycket skojigare att träna. Åtminstone dricka vatten på gymmet.
Idag har jag varit ner en sväng och kört med min PT. Han är en charmig sak som ofta ser väldigt lurig ut. Det känns bra med honom. Å det som känns allra bäst är att han imponeras av mig hela tiden. Jag gillar att impa på folk.
Jag hade en hel harrang att återberätta från morgonens "äventyr" men nu hinner jag ju inte. Mat ska lagas, hundar ska promeneras och jobb ska cyklas till.
Tänk om dygnet ändå hade fler timmar.....

Något stort

Det är nästan skrattretande hur lite jag bloggar nu förtiden. Jag har tappat stinget och skrivkrampen är total, det är väl därför. Men jag hänger ju såklart fortfarande med i era bloggar.
När jag började blogga ratade jag alla bloggar med bilder. Jag vill läsa. Jag ville ha tänkvärda texter med kvalitet. Idag är det helt annat. Nu fullkomligt älskar jag när folk bildbloggar, dessutom är det ju galet mycket enklare att bildblogga. Man behöver inte tänka så mycket, bara ladda upp en bild och eventuellt skriva en kommentar.
Jag har tänkt ända sen i somras att jag minsann ska bildblogga. Förmår jag mig inte att skriva kan jag åtminstone hyva in en bild. Ja -man ser hur det gick med det....


Jag har jobbat heltid nu i tre månader. Det är stort för mig och jag är så glad för det. Efter tre jävla-piss-år i helvetet...
Att jag tjänar mer än jag någonsin gjort gör inte saken sämre. Visst är det mitt i särklass tråkigaste jobb någonsin och utan ansvar, men samtidigt har jag insett att det är detta jag behöver nu. Gå till jobbet och göra min grej och när jag stämplar ut lämnar jag allt vad arbete heter. Så skönt.


Jag har fylleångest. Egentligen är det emot mina principer att ha det. Fan, glöm och gå vidare! Det var väl inte så farligt. Men iiichh, det här känns fortfarande jobbigt. Löjligt, kan tyckas, men jag raggade upp en gammal klasskompis från gymnasiet och...ja.... Hur som helst. Summan av fredagens hästfylla = ÅNGEST.


Vågar jag lägga upp den här?
Gissa vem som är E....



Den senaste veckan har det hängt ett gäng småpojkar utanför mitt köksfönster. Det hör väl till när man bor mitt i stan, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite olustigt. Mitt på blanka dan sitter det och dricker öl och röker cigaretter, trots att de knappast kan vara äldre än 16, ja -möjligtvis 17 då.
De stör min frid och lämnar dessutom tomma ölburkar efter sig.
 Morr!




Andra läser serier i tidningen, men inte jag. Något som jag säkert skrivit om förut är att jag läser kontaktannonser. Det bästa med dessa små notiser är att man upphör aldrig, nej verkligen aldrig att förvånas. För ett par veckor sedan publicerades den här lilla rutan i min morgontidning:





Annat myspys från sommaren:
                    
 Bad innan jobbet                  Cykeltur med doggarna       Fika i favvokopparna



Partyprinsessan och raggardrogen

Jag har surfat in på bloggen då och då den senate tiden men har varje gång, i mitt stilla sinne, tänkt att mitt senaste inlägg beskriver min situation i det stora hela.
Visserligen har jag haft mkt att berätta men aldrig tagit mig tid.

I helgen var jag och mina barndomskompisar ute och gjorde staden osäker. Det var länge sedan jag var ut och hade kul. Så där riktigt kul som man bara kan ha om man känner sig till freds med sig själv.
Det kändes bra. Träffade -my-type-of-guy- också och dansade med honom hela kvällen. Varken mer (..) varken mindre. En fulländad utekväll med andra ord.
På söndagen skickades ett mms till Grekland och Aten. Fan. Eller inte fan.
Fan.

Jag jobbar fortfarande heltid och har så gjort en hel månad nu. Jag är så glad att det fortfarande fungerar.
En fråga jag ofta ställer mig är om jag har fått mitt riktiga liv tillbaka. Ett liv där man kan jobba och försörja sig själv. Senaste veckan har jag dock varit sjukt trött. Idag somnade jag till och med på lunchen, sittandes vid matbordet. Jag försöker intala mig att det är normalt. Åtminstone i inte konstigt. Herregud -jag har ju inte jobbat heltid på 4 år.

Robbotjobbet på fabriken fortgår. Jag vet dock inte hur länge jag blir kvar. Det vet man aldrig. Fick ett annat jobberbjudande igår men ringde och tackade nej idag. Sämre betalt och tio mils resa tur och retur. Inte så lockande. Nu har jag ju blvit bortskämd med 10 minuters cykeltur på morgonkvisten...
Idag kom det en ny kille som skulle jobba med oss den här veckan för att vi är kort om folk. 
Intressant. Det ska undersökas på närmare håll tyckte jag. Tänkt och gjort.
ENORM besvikelse. Jag tror aldrig jag har blivit så besviken på ett tilltänkt offer förut.

-Han trodde att jag var 18 år
Jag övervägde för en sekund att ta det som en komplimang. Det är ju alltid schysst att se ung ut. Men njaaa....
-Han hade gjort "allt" i sitt liv..
Jag blev för ett ögonblick imponerad över "alltet" och tänkte att jag kanske kunde ha överseende med hans åldersmiss, på dryga sex år.
Men nej. Den biffen var inte så saftig som man kunnat tro.
Att jobba som bartenderchef och resa genom USA. Det var hans "allt".... och kunde tänka sig 10-20 år till på fabriken.
Himlade överdrivet med ögonen över hans framtidplaner. Hallå. Roligare MÅSTE man kunna ha!
-Hans rekommendationer för de under 30: Res och jobba minst en säsong.
Okej. Det där med resa kan jag köpa. Dock vill jag se andra ställen än han varit på, men smaken är ju delad.
Att jobba sänsong är inget som lockar mig. Kändes lite som att jag testade det som det går ut på, när jag jobbade i England. Har jag fel om jag anser att säsongsjobb handlar om att försörja sitt supande och knullande på en semesterort!?
-Han pratade oavbrutet i 2 timmar.
När han var klar över sitt dravel om resande berättade jag vad jag tyckte var värt att se i världen och vad jag rest.
-Han pratade om hundar men hade noll koll.
Skönt att vila öronen på "eftermiddagsfikan" efter det där arbetspasset. Minst sagt.

Nu väntar kvällspromenad och sedan hägrar sängen. Det är tidiga mornar på fabriken....


Känsla:


ensamhet


Out in the cold

Jag lyssnar på min absoluta favvolåt för tillfället.



Imorgon är sista dagen på fabriken i världens ände. Skönt men samtidigt lite trist. Jag diggar ju några av kollegorna därute. Några hyggliga snubbar och en del trevliga tjejer. Kanske ändock  bäst för mig att knega på närmare håll.
Ju fortare man kör, desto längre kan man sova, med andra ord; körkortet sitter löst varje morgon.

Jag förbereder mig inför helgens tävlingar.
Jag tror egentligen knappast på några lysande resultat. Inga förutsättningar.
Men hur det än är, har hoppet inte övergivit mig ännu.

En bra våg

Just nu är jag inne i en bra "flow", som min psykolog skulle ha sagt.
Midsommarsagan tänkte jag berätta någon dag, en dag när jag förmår mig att sitta längre än 2 sekunder vid datorn.
Just nu är det diverse jobbintervjuer som gäller. Motvinden har vänt. Jag vet inte om det är tillfälligt. Det spelar hur som helst ingen roll. Det går bra nu.
Jag surfar på den braiga vågen och njuter.

Kärleksförklaring

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist.
En måbra-resa till Skåne för att träffa några "Afrikapolare". Sol och bad i sommarstugan, lite depp och lite pepp, samt några utställningar med lillungen.
Jobb har jag fortfarande inget, men blev lite motiverad att ta tag i saker och ting nu. Det börjar utan tvekan bli galet tråkigt att gå hemma dagarna i enda. (Även om det finns gott om saker att göra).

Att Skåne alltid tar mig med storm -varje gång, blir jag inte lika förvånad över längre. Men fascinerad, det kommer jag alltid att bli. Det fantastiskta ladskapet är rena rama kärleksförklaringen. För att inte tala om de vita sandstränderna och det klara vattnet.
Att den skånska dialekten får mina knän att ge vika är en annan historia.

Hur som helst fyllde en av mina Afrikatjejer år och firade med partaj i sitt sommarhus strax norr om Kullaberg.
Jag brukar inte bli helt uppslukad av läckra karlar men det blev jag sannerligen den här helgen. (Å inte bara jag).
Med en schysst solbränd, vältränad kropp, långt blont hår, bruna ögon och ett brett leende gjorde han succé på den festliga tillställningen...tillsammans med sin lika vackra andra hälft.
Därmed gick mina drömmar i kras.
Premiärbad i havet blev det också  i den 30 gradiga värmen. Uppskattningsvis 14-15 grader i böljan den blå.
Sedan dess har det blivit en del ytterligare salta bad. Förra veckan var det faktiskt 21 grader, vilket medförde en hel del simmande.

Utställningarna fortsätter att gå bra för mitt nya tillskott. Ibland undrar jag om hon verkligen finns på riktigt.
Då jag nyper mig i armen inser jag att hon verkligen gör det.
Finns.
Lika välkonstruerad, lika feminin, lika trevlig -som alltid.

Skrivkrampen vägrar släppa sitt grepp om mig. Jag förstår inte hur länge den verkligen kan sitta i.
Varje mening innebär en marig minut, eller två för min stackars överhettade hjärna. Och summan blir ändå bara som lösryckta trådar ur ett nystan.

För tillfället följer jag några resedagböcker och en del bloggar och blir väldigt inspererad av olika männiksors verbala färdigheter. Trots denna insperation förmår jag mig inte att plita ner något läsvärt.
Tyvärr.

Grubblericentra i hjärnan arbetar

Tillbaka på ruta ett igen. Eller ruta noll.
Utnyttjad, pank och arbetslös.
Jag var inte ämnad att arbeta på en rosa arbetsplats. Därför blev jag "avtackad" (läs hemskickad) en dag när jag kom till jobbet i veckan ("Det finns inga pengar").
Mer om det orkar jag inte skriva.

Grubblericentra i hjärnan har gått på högvarv de senaste dagarna.
Vad ska jag göra nu?
Att börja plugga känns så fruktansvärt omotiverande. Starta eget? Gå en kurs? Söka nåt tråkigt jobb som jag inte vill ha?
Jag vet fan inte.
Det enda jag vet är att jag ska bevisa, för henne (chefen), men framför allt mig själv, att jag är förbannat bra och att alla konstiga ursäkter hon hade, bara var tagna ur luften.

Jag försöker intala mig själv att det är hennes förlust.
Jag drog en vinstlott (ehh?). Jag får fundera ut vad jag verkligen vill göra och kämpa för det.

Synd bara att jag känner mig lite bitter. Jag tycker inte om den känslan.
Känslor kan dock förändras. Jag ska börja nu.
Även om jag inte kan byta ut bitterheten mot glädje, kanske jag åtminstone kan känna lugn och ro.
Jag ska sträva efter det idag.
Lugn och ro.

Hund, jobb, ex och sex

Det regnar ihärdigt utanför fönstret. För min del har morgonen innehållit terapi. Enskild terapi i familjeterapin.
Det kanske låter sjukt men jag gillar terapi. Man får någon annas syn på sina egna tankar. En oberoende person, någon som aldrig tar ställning för eller emot. Det ger tillfälle till reflexion och eftertanke. Det ger kunskap om tanke och handling.

När jag torkat tårarna och står på trappan utanför det murade huset mitt emot kyrkan, ringer telefonen.
Jag blir ståendes utanför med luren i örat och blicken sveper över gångbanan.
Vi pratar hund, vi pratar jobb, vi pratar ex, vi pratar sex.
En svartklädd kille kommer gående. Fan vad jag känner igen honom.
Han stegar rakt emot mig.
När han kommer närmare ler det bekanta och blyga leendet.
Mitt hjärta tar ett extra skutt.
Mr Old K!
Vi hejar på varandra och han ringer på telecoden till terapin.

Jag blir alldeles torr i munnen och vet inte riktigt vad jag ska säga till kompisen i telefonen. Jag börjar hysteriskt nervöst babbla om Stockholm, Helsingfors och Avesta på samma gång.
Den här karln gör mig fortfarande galen med sin närvaro!!!
Jag är övertygad om att han finner situationen lika jobbig som jag -ingen svarar i porttelefonen.
Jag vill stanna och rusa därifrån samtidigt.
Jag blir såklart stående, malande i telefonen om en massa osammanhängade saker.
Han står tätt intill telecoden och väntar otåligt.
Efter ytterligare en stund närmar sig en kvinna entren från gågatan. Hon trycker på dörröppnaren och Mr Old K hamnar mellan dörren och väggen.
Jag småler åt den genanta situationen som uppstår. Han krånglar sig ut från den smala fickan och går in.

Mitt hjärta trummar på ordentligt en bra stund till.
Vad är det med mig? Vad är det med honom!?

Ett kaos som kallas livet

Ett leende sprider sig över hela mitt ansikte, när jag ser att ni har varit här och kikat, trots att jag lyser med min frånvaro!!

Det är så sjukt mkt hela tiden.
Jobb, flytt, rust, promenader, träning och utställning.

Utbildningar och studiebesök.
På måndag är det studiebesök i huvudstaden,
måndagen efter det åker jag och en kollega till Helsingfors på utbildning.
Jag har ännu en utbildning i Uppsala på G. Det kunde man aldrig tro för ett år sedan!!

Det bästa av allt....
JAG MÅR BRA!


 
Jobb

    
Flytt & rust


Promenader

 
Träning & utställning

 
Avslappning emellanåt

Imorgon är en annan dag

Jag har repat mig lite sen igår. Lite sömn och underbart sällskap har gjort susen.
Hela dagen idag har innehållit hundbad och hundklipp. Vi hade nio pudlar runt fötterna, varav tre valpar som skulle friseras till nästa helgs utställningspremiär. En hel del att stå i med andra ord.
Min lilltjej är sjukt snygg och jag har skyhöga förväntnigar på henne i utställningsringen.


Bästa S skivor snurrar i cdn och jag sjunger med i alla låtar. Barnsligt klämkäckt. Det är uppåttjack och nostalgi. Något man inte kan få för mycket av.

Om mindre än två veckor får jag tillgång till mitt nya krypin. En lägenhet med uteplats och stor grön gård. Nja, kanske inte grön om två veckor, men snart....för snart är det vår! Ååå vad jag längtar!

Jag, tårarna och ensamheten

Värdelös, oanvändbar, defekt, oduglig, kass, ovärdig, dålig, tråkig, usel, onyttig lumpen och skamlig.

Precis så, känner jag mig just nu.

Fram till klockan fyra har den här lördagen varit bra.

En kylig men trivsam morgonpromenad i solen, ett pass på gymmet, frunch på ett café och en jäkla massa packande i flyttlådor, tillsammans med bästa S.

Middagen hemma hos mamma och pappa blev dock en riktig flopp. Den hade kunnat bli bra den med. Maten var god och sällskapet (mor, far, bästa S, syrran och hennes karl) hade kunnat vara helt okej, om inte min syster betett sig så jäkla okamratligt.


I vintras, i samma veva som jag slutade uppdatera bloggen, utbröt en av de största familjefejderna vi haft i våran familj.

Den pågår fortfarande.

Vad det egentligen handlar om i grund och botten, har jag svårt att förstå -det enda jag vet är att min självkänsla får sig en redig törn varje gång vi syskon träffas.

Den här lördagen är inget undantag.

Bästa S får ett sms av min syster, när vi är på väg till middagen. Bästa S blir bjuden på fest hos syrran och hennes pojkvän.

Min självkänsla får en redig smocka.

Jag bestämmer mig för att jag inte ska ta ut besvikelsen i förväg, så jag väntar på en egen inbjudan -som aldrig kommer.

På middagen pratar syrran, hennes pojkvän och Bästa S om kvällens äventyr.

Själv sitter jag och känner mig fånig. Jag är ju inte bjuden.

Den otäcka känslan kopplar greppet om mig och timmarna runt bordet, känns som år.

Jag vill bara hem.

Masken sitter som en smäck. Hon ska fan inte få se hur bedrövligt ledsen jag blir.


Nu är det jag, tårarna och en enorm ensamhet.

De andra. De är på fest.

 
Den härliga frunchen

Så här

annonserar man på anslagstavlor i Sigtuna...

image183

njutning

DSC00933.JPG
En alldeles fantastisk morgonpromenad!

Min sjuka vardag

Jag har precis krypit ner i sängen med pudlarna.
Ännu en dag i mitt märkliga liv har passerat. Ibland undrar jag om det bara är i min värld som alla dessa egendomliga saker händer.
Inträffar sånt här i folks Svennsonliv?!
Exempel 1: Din bästa vän har en kk som berättar att han är xxxxxxx.
Exempel 2: Din pappa går hem från jobbet och storgråter.
Exempel 3: En ytlig  kollega på ditt jobb, anförtror dig att hon har självmordstankar och har börjat knarka pga sitt dåliga mående.
Det är bara den senaste veckans händelser.
Jag går aldrig på cirkus, men lik förbannat hamnar jag  mitt i den.
Nu är det dax att sätta punkt för den här dagen.
Pudlarna sover redan, jag ska göra dem sällskap

Allt eller inget

Jag hade tänkt mig en nystart, pga diverse påhopp men har nu kommit på andra tankar.
Till er som har raderat min länk....Gör en ny.
I´m back!!!!

Jag har under en väldigt lång tid mått väldigt dåligt på grund av diverse händelser i min familj. Händelser som utspelades för 10 år sedan, händelser som utspelades i julas, ja, händelser som i stort sett präglat hela mitt tonårsliv.
Det handlar om medberoende. Relationer mellan tre systrar. Matmissbruk. Om känslan av att aldrig räcka till.
Man skulle kunna säga att det är det jag tampas med, dag ut och dag in.
Detta är min sista kamp. Det är den här gången jag har hamnat rätt. Det är den här gången jag lyckas.

Det har hänt en hel del sen jag pausade här i bloggvärlden:
? Jag har köpt en skitmysig lägenhet än mer centralt än jag bor nu.
? Myran, mitt nya pudeltillskott, har hunnit bli över tre månader.

? Det har eventuellt skitit sig med mitt rosa jobb.

? Jag har inte särskilt bra kontakt med mina systrar.

? Min ekonomi har havererat.

? Jag har köpt en spy-inningcykel.

? Jag har fått några nya vänner.

? Jag fick en symaskin i julklapp.

? Två av mina bästa vänner har flyttat till Sigtuna.


Imorgon bitti hägrar öronakupunktur, det är med andra ord dax för kudden nu.


Tidigare inlägg