drogen

Jag har kollat på film med ett par vänner idag. Efter ett flertal kommentarer från mig, hytter de båda med näven och säger:
"Håll käften, du är en jäkla bitterfitta"
Och, ja. Kanske är jag det.
Förmodligen är jag det.

Imorgon åker jag med vovvarna till Stockholm och hälsar på liten syster. Bara över dagen, tyvärr. Söndagen måste ägnas åt måndagens förberedelser.
Imorgon hoppas jag på systerpeppo. Jag är i jättestort behov av det.

Jag ligger i sängen med täcket virat runt min kropp. Jag skakar.
Hjärtat bultar i bröstet och jag kramar kudden hårt.
Jag önskar att smärtan kunde försvinna.
Det gör den inte.
Illamåendet ger sig till känna och jag måste snart kräkas. Hjärtat bultar så att det värker i bröstet. Paniken växer.
Desperat vänder och vrider jag på mig. Jag försöker få Ångesten att försvinna.
Förgäves. Han håller mig i ett fast grepp och vägra släppa taget.
Bröstet värker, klumpen i halsen växer och skakningarna blir allt våldsammare.
Tårar rullar i strida strömmar ned för kiderna.
Mina inre organ gör uppror.

Ingen panikångestattack. S n ä l l a !
Snälla, låt mig slippa, ber jag tyst för mig själv.
Den brutala svarta Ångesten vägrar ge vika och det stormar allt hårdare. En panikångeststorm.
En storm jag inte rår på.

Innan jag släpar mig till toaletten för att kräkas lyckas jag ringa min mamma och be om hjälp.

Med huvudet i toalettstolen och fingrarna i halsen försöker jag lätta på trycket. Det är trångt i halsen och jag hulkar.
Ska det vara så jävla svårt att kräkas.
Gång på gång stoppar jag fingrarna i halsen.
Det ska gå. Bara jag får spy känns allt bättre.

Det är inte sant.

Hjärtat bultar inte längre i bröstet, hjärtat hamrar. Hårt och brutalt. Precis som om det besinningslöst försöker slå sig ut ur min kropp.

Med armbågarna på toalettringen och huvudet begravt i händerna snyftar jag högt och försöker andas något så när normalt.
Det är omöjligt när hjärtat hamrar, tårarna rinner och den onda klumpen i halsen förflyttar sig upp och ned, i takt med den ansträngda andningen.
Jag sliter tag i håret på mitt huvud. Jag drar. Det gör ont, men det hjälper föga. Det som Ångesten gör med mig, gör ondare.
Jag gnuggar fingertopparna hårt i tinningen, tar ett nytt tag och sliter igen.
Det ska göra ont.

Kroppen prioriterar smärta.
Jag vill få kroppen att känna fysisk smärta. Precis som att fysisk smärta är bättre än psykisk.
Jag lyckas inte.

Efter åtskilliga minuter av förtvivlan sjunker jag slappt ihop på toalettgolvet.
Jag skakar fortfarande men andas lugnare. Jag gråter och med kinden mot det kalla golvet blir håret vått.

J knackar på toalettdörren och öppnar försiktigt.
Jag tar ingen notis om det.
Frågor som hur är det, vad har hänt och kan jag göra något, är omöjliga för mig att besvara. Världen utanför ångestbubblan existerar inte.

Det ringer på dörren och pappa stiger in.
J och han utbyter några ord innan han transproterar mig ut till bilen.
Mamma väntar hemma med te och skorpor.

Det första jag gör när jag kommer till mitt barndomshem är att besöka toaletten igen.
Det hjälper lika lite som sist.

Jag är otillräcklig.

I helgen såg jag bilder på mig själv i syrrans kamera. Det var som om någon drog upp rullgardinen.
Jag insåg att jag verkligen vanvårdat mig själv hela våren. Både fysiskt och psykiskt. Fy fan, va vidrig jag såg ut. Jag vet att det låter hårt att säga att man ser vidrig ut, men det känns som om det verkligen är så illa.
Jag såg eländet klart och tydligt.
Jag ser ut som en gammal lada som håller på att förfalla.
Dax att ta sig i kragen!
Dax att söka upp någon att prata med med!
Dax för förändring!

Funderar på att börja sjunga. Pappa sa åt mig det igår. E -börja sjung i kör eller nåt. Sjunger ju jämt i alla fall. Varför inte sjunga tillsammans med andra!? Ska faktiskt ha det i åtanke. Det kan nog vara bra för både kropp och själ.

Nu ska det bli skönt att få lägga huvudet på kudden.

Jag känner mig otillräcklig. Jag irrar runt i någon diffus värld med olust och rädlsa. Rädsla för vem jag är och har blivit. Vad jag har gjort och inte gjort. Jag känner ångest över hur jag beter mig i vissa sammanhang.
Jag är en ynklig varelse med förbannat stor käft.
Jag är förtvivlat less på att vara ovetande. Jag förstår inte vad som händer. Jag förstår inte vad som har hänt. Varför blir det så här? Hur gör man annorlunda?


Jag vill vara en perfekt tjej! Jag vill ha ett perfekt förhållande, ett perfekt sexliv, en perfekt hund, jag vill ha perfekta relationer till mina vänner, jag vill bo i ett perfekt hem, ha ett perfekt jobb, få den perfekta lönen varje månad...

Kan man vara glad åt lite, har man mycket att vara glad åt.
Det gäller andra. Det gäller mig i bland.

Tänk om jag vore fulländad, fullkomlig, utmärkt, felfri, idealisk, okladerlig, bra på alla sätt, mästerlig, utsökt, utomordentlig och HUNDRAPROCENTIG!
Vore jag det...
 ...så vore jag ändå inte nöjd.

Jag mår så illa. Jag vill kräkas. Det vänder sig i magen på mig. Fy fan. Världen vi lever i är grym. Den är elak, omänsklig, inhuman, hård, hjärtlös, obarmhärtig, skoningslös, brutal, barbarisk, tyrannisk, bestialisk, mordisk, hårdhjärtad, känslolös, känslokall, hemsk, svår och fasansfull.J säger att det bara är på låtsas. Att jag inte borde titta. Det är bara skådespelare, det finns ett manus och sjuhundraåtta folk i kamerateamet. Men jag tittar. Varför plågar jag mig så? I mitten av filmen går jag och kräks. Två gånger. Jag pallar inte.
Återgår till tvn och filmen. Jag anar att det kommer att sluta gott, men vill se med egna ögon. Vill inte. Vill. Jag sitter kvar. Jag frågar J gång på gång "Mår inte du illa, behöver inte du kräkas?"
Men nej. Det är bara jag som mår illa. J har stängt av. Stängt av sina känslor. Som vanligt. Det är lättast. Jag önskar att jag kunde göra samma sak. Men det går inte.
Jag virar in mig i filten och kniper med fingrarna i tyget tills fingertopparna vitnar. Jag hoppas att illamåendet, att äcklet ska gå över. Men det gör det inte. Den malande känslan i magen kvarstår.
Jag har fortfarande kväljningar fast det var en stund sen filmen tog slut.
"Du borde egentligen inte titta på sånt här, du borde inte läsa de där böckerna du läser" säger J åt mig.
Jag svarar att jag vet. Jag vet ju det. Det är självplågeri i högsta grad. Precis som om jag ska testa mig själv. Hur mycket klarar jag?
"Varför slutar det alltid med att vi tittar på sånna här filmer då?"
Vad ska jag svara på det? Jag vet inte.

Annars har min dag varit fantastisk. Till och från åtminstone.
Jag och S var till Köpis igen. Otippat. Köpte lite oplanerade saker och börjar få panik över att att pengarna är slut. Igen. Alltid samma visa. Men den här månaden har jag åtminstone betalat av lite skulder och betalat en del av nästa månads räkningar. Alltid något.

Skänkte några burkar med kryddor till fröken S imorse också. Snacka om välgörenhet. Men samlare som jag är så hade jag ju dubbletter, men man behöver faktiskt inte dubbletter i kryddor!

Hängde ut nyckeln till M så hon kunde ta Sikla på en promenad medan jag var borta. Glömde (eftersom jag har huvudet under armen) säga att hon skulle hänga tillbaka den där hon tog den. Vad tror ni hände!?
Hon stoppade den i brevinkastet.
Helkul att komma hem och fiska upp en nyckel som inte finns. Mamma var min räddning. Tog S Lillnissan och åkte ut till morsan. Bjöd oss själva på lunch och sjöng tillsammans med mamma; Ja må du leva för min faster. Min morsa sjunger sååå falskt. Förlåt mig, men det gör hon verkligen.
Vi höll nästan på att glömma bort nyckeln på vägen hem. Typsikt mig. Men jag hade en ljus stund där och kom på det i när vi backade ut för garageuppfarten.

Hade telefonsamtal med läkaren idag också.Vi förlängde min sjukskrivning till den sista juni. God. Tre veckor av mitt liv, blev till två år. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat förutspå. Men nu är det som det är. Känns ganska skönt att veta att pengarna kommer in på kontot de närmaste tre månaderna. Skönt att kunna sova om nätterna igen.

D!
Historien om pojken (okej, mannen) som köpte en cykel berättar jag en annan gång. Kanske senare ikväll. Haha!