Jag, tårarna och ensamheten
Värdelös, oanvändbar, defekt, oduglig, kass, ovärdig, dålig, tråkig, usel, onyttig lumpen och skamlig.
Precis så, känner jag mig just nu.
Fram till klockan fyra har den här lördagen varit bra.
En kylig men trivsam morgonpromenad i solen, ett pass på gymmet, frunch på ett café och en jäkla massa packande i flyttlådor, tillsammans med bästa S.
Middagen hemma hos mamma och pappa blev dock en riktig flopp. Den hade kunnat bli bra den med. Maten var god och sällskapet (mor, far, bästa S, syrran och hennes karl) hade kunnat vara helt okej, om inte min syster betett sig så jäkla okamratligt.
I vintras, i samma veva som jag slutade uppdatera bloggen, utbröt en av de största familjefejderna vi haft i våran familj.
Den pågår fortfarande.
Vad det egentligen handlar om i grund och botten, har jag svårt att förstå -det enda jag vet är att min självkänsla får sig en redig törn varje gång vi syskon träffas.
Den här lördagen är inget undantag.
Bästa S får ett sms av min syster, när vi är på väg till middagen. Bästa S blir bjuden på fest hos syrran och hennes pojkvän.
Min självkänsla får en redig smocka.
Jag bestämmer mig för att jag inte ska ta ut besvikelsen i förväg, så jag väntar på en egen inbjudan -som aldrig kommer.
På middagen pratar syrran, hennes pojkvän och Bästa S om kvällens äventyr.
Själv sitter jag och känner mig fånig. Jag är ju inte bjuden.
Den otäcka känslan kopplar greppet om mig och timmarna runt bordet, känns som år.
Jag vill bara hem.
Masken sitter som en smäck. Hon ska fan inte få se hur bedrövligt ledsen jag blir.
Nu är det jag, tårarna och en enorm ensamhet.
Den härliga frunchen
Å E. Så elakt. Man blir så arg.
Finns det någon som är på din sida? Som du kan prata om allt med. Förutom vi?
Det är ju inte du som gör fel, inte du som har problem. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag tycker att du ska tycka att du själv är bra. För det är du. Glöm inte det.
Kram
Hej! jag har precis börjat läsa din blogg och jag kände igen mig i dig på något vis. Jag är glad att du bestämt dig för att fortsätta blogga, visa att du inte ger dig.
Hoppa in på denna sida. Jag känner mig helt tom och övergiven. På ett sätt vet jag varför, men ändå inte. Jag skall nog följa din blogg ett tag till. Kan vara skönt, på ett sätt vill jag också ha fler vänner, man finner inga bra.
Kram,
Låter inte trevligt alls. Maten såg riktigt god ut, hoppas den smakade i alla fall. Vet inte vad jag kan skriva för att trösta eller pigga upp dig. Är så dålig på sån't.
Ooooh, det där var riktigt elakt gjort. Släkten är värst eller vad är det man säger? De ver alltid bäst hu de ska få de att svida. De har ju känt en hela sitt och deras liv. Jag hoppas hon tar sitt förnuft till fånga....! Du är toppen!
Fy fan vad taskigt!!
Jag har oxå lite jobbigt med min syster just nu, vet inte heller riktigt vad problemet är...