drogen

Jag ligger i sängen med täcket virat runt min kropp. Jag skakar.
Hjärtat bultar i bröstet och jag kramar kudden hårt.
Jag önskar att smärtan kunde försvinna.
Det gör den inte.
Illamåendet ger sig till känna och jag måste snart kräkas. Hjärtat bultar så att det värker i bröstet. Paniken växer.
Desperat vänder och vrider jag på mig. Jag försöker få Ångesten att försvinna.
Förgäves. Han håller mig i ett fast grepp och vägra släppa taget.
Bröstet värker, klumpen i halsen växer och skakningarna blir allt våldsammare.
Tårar rullar i strida strömmar ned för kiderna.
Mina inre organ gör uppror.

Ingen panikångestattack. S n ä l l a !
Snälla, låt mig slippa, ber jag tyst för mig själv.
Den brutala svarta Ångesten vägrar ge vika och det stormar allt hårdare. En panikångeststorm.
En storm jag inte rår på.

Innan jag släpar mig till toaletten för att kräkas lyckas jag ringa min mamma och be om hjälp.

Med huvudet i toalettstolen och fingrarna i halsen försöker jag lätta på trycket. Det är trångt i halsen och jag hulkar.
Ska det vara så jävla svårt att kräkas.
Gång på gång stoppar jag fingrarna i halsen.
Det ska gå. Bara jag får spy känns allt bättre.

Det är inte sant.

Hjärtat bultar inte längre i bröstet, hjärtat hamrar. Hårt och brutalt. Precis som om det besinningslöst försöker slå sig ut ur min kropp.

Med armbågarna på toalettringen och huvudet begravt i händerna snyftar jag högt och försöker andas något så när normalt.
Det är omöjligt när hjärtat hamrar, tårarna rinner och den onda klumpen i halsen förflyttar sig upp och ned, i takt med den ansträngda andningen.
Jag sliter tag i håret på mitt huvud. Jag drar. Det gör ont, men det hjälper föga. Det som Ångesten gör med mig, gör ondare.
Jag gnuggar fingertopparna hårt i tinningen, tar ett nytt tag och sliter igen.
Det ska göra ont.

Kroppen prioriterar smärta.
Jag vill få kroppen att känna fysisk smärta. Precis som att fysisk smärta är bättre än psykisk.
Jag lyckas inte.

Efter åtskilliga minuter av förtvivlan sjunker jag slappt ihop på toalettgolvet.
Jag skakar fortfarande men andas lugnare. Jag gråter och med kinden mot det kalla golvet blir håret vått.

J knackar på toalettdörren och öppnar försiktigt.
Jag tar ingen notis om det.
Frågor som hur är det, vad har hänt och kan jag göra något, är omöjliga för mig att besvara. Världen utanför ångestbubblan existerar inte.

Det ringer på dörren och pappa stiger in.
J och han utbyter några ord innan han transproterar mig ut till bilen.
Mamma väntar hemma med te och skorpor.

Det första jag gör när jag kommer till mitt barndomshem är att besöka toaletten igen.
Det hjälper lika lite som sist.

Jag är otillräcklig.