En trasig värld

Gårdagen började med ett möte hos Hjärnskrynklar-ladyn. Jag gillar henne. Hon är bra. Hon ställer allt på sin spets.
Hon hjälper mig att se vad jag håller på med.
Jag gråter floder när jag sitter där i den gråa fåtöljen. Hon pressar mig. Min hjärna jobbar febrilt med att hitta svar på hennes frågor. Hennes frågor...som också är mina frågor.
Hon ritar på det stora vita arket på väggen, hon skriver, hon ställer frågor. Frågor som leder rakt in i mitt innersta.
Det känns som om någon sticker in ett spjut, vrider om några varv och sedan drar ut det igen.
Hon frågar om jag är ledsen. Jag svarar att jag inte är ledsen, jag gråter för att det är jobbigt.
Det är skitjobbigt.
En timme hos hjärnskrynklar-ladyn känns som fem minuter. Tiden är slut. Jag ska strax lämna den gråa fåtöljen.
Hon har semester nu. Sex veckor. Jag har ett hästjobb framför mig säger hon. Jag kommer att gråta blod men hon vet att jag är en kämpe, att jag kommer klara det här.
Det vet jag också. Hennes ekande ord i mitt huvud ger mig styrka. Jag ska jävlar anamma ta mig ur det här.

Efter vårat möte kände jag mig bedrövligt ledsen men ändå peppad på något konstigt vis.
Dax för en promenad med pudeln till Gävles stadspark.
Ironiskt nog stannar jag till i kärleksparken. Vi tränar några lydnadsövningar som vi inte har gjort på väldigt länge. Fritt följ och läggande under gång fungerar bra. Sen tröttnar pudeln. Hon får fnatt, grabbar tag i en pinne och rusar fjorton varv runt gräsplätten. Överskottsenergi-hunden is back.
Jag slår mig ner i kärleksparken. Jag sitter där i gräset och tittar på hunden när hon glatt leker med pinnen. När hon tröttnat på ensamleken, kommer hon fram till mig och vill ha en uppgift.
Det får hon. Stolt utför hon den och vill ha belöning. Det får hon också.
Vi sitter i parken ganska länge. Solen skiner på oss och vi har det rätt så bra.

Klockan tickar på och det är dax att gå hem. Jag har ännu ett påfrestande möte denna dag.
Möte med försäkringskassan.
Jag behöver stöd. Jag ringer mamma och ber henne följa med.
Strax före klockan ett träffas vi och möter upp handläggaren innanför glasdörrarna.
Det är på kontoret med de röda gardinerna som min värld rasar samman igen.
Jag vägrar ge efter för tårarna och kämpar febrilt.
Ingen kan undgå att se hur jag mår men alla låtsas som att det regnar.
Jag försöker vara positiv. Det är mitt nya jag. "Det ordnar sig" eller "Det löser sig alltid" börjar bli standard i mina meningar nu mera.

Mötet är slut men vi har inte kommit fram till något. Handläggaren ska ringa min läkare och sedan återkomma till mig senare på eftermiddagen.
Mamma vill inte lämna sin söndertrasade dotter och bjuder därför på fika.
Vi hamnar på en uteservering och stämningen lättar. Vi pratar om midsommar och annat som man inte kan låta bli att dra på smilbanden åt.
Jag har speciella minnen från den här serveringen. De känns obehagliga så jag försöker ignorera dem.
Det sitter en kille på andra sidan som jag tycker att jag känner igen. Vi tittar på varandra flera gånger men jag vet inte om det verkligen är han. Jag låter det hela bero.

Jag vill inte gå till jobbet den här eftermiddagen. Helst av allt vill jag gå hem och bädda ner mig i sängen. Ligga där med min självömkan och gråta floder.
Jag ringer min kollega och ber henne hämta upp mig halv fyra. Då är jag säker på att jag kommer iväg.

Mamma och jag skiljs åt.
Jag beger mig hemåt för att hämta pudeln innan jobbet hägrar.

Handläggaren på Försäkringskassan ringer aldrig.

Jag är inte förvånad. Hon har lovat mig så mycket men håller aldrig ett endaste ord.
Hon leker med mitt liv och min tillvaro. Så är det alltid.

På jobbet blir vi kvar länge, länge.
Det kommer dit en gammal arbetskamrat till mig. En riktig trökfitta. En kärring. Någon jag verkligen avskyr. Hon vill ha hjälp med sin hund. Jag får leka proffs och sätter henne på plats några gånger.
Hon blir sur.
Min kollega och kärringen har en högljudd dispyt som slutar med att kärringen lämnar salongen.
Skönt.
Inte bara jag som tycker att det är något fel i huvudet på kärringen.
Vid det här laget, har dagens spillror av lilla E så smått börjat samlats ihop.
Jag tänker på annat.
Jag är fortfarande förtvivlat ensam, övergiven och vilse.
Jag har ingen aning om hur måndagen den 2 juli kommer te sig.
Det enda jag vet -det är att jag är stark. Jag är en kämpe. Det har hjärnskrynklarladyn sagt.


Kommentarer
Postat av: ninni

läser, gillar hur du skriver.. vill läsa mer!

Postat av: Therrorese

Är gad att din hjärnskrynklar-lady är så bra! Du fixar detta. Precis som jag gör!

2007-06-28 @ 09:59:20
URL: http://therrorese.blogg.se
Postat av: Beyonce

Du behöver ju nästan inte peppas, som du sa själv är du stark och kommer fixa det här även om det är jobbigt. Massor av kramar!

2007-06-28 @ 10:40:07
URL: http://bday.blogg.se
Postat av: Zinnie

Peppo tillbaks :)
Och som sagt, klart du fixar - kämpe var det.

2007-06-28 @ 11:41:55
URL: http://zinnie.blogg.se
Postat av: blessing

Mmm driver dagg faller regn...hej det är bara jag , blessing som knackar på...ta fasta på orden som du fick i gråa stolen , hon gav dig kanske mer praktiska råd...i julia verkar sverige stanna....så får man hitta egna lösningar tillsamans med de man litar på. Ge inte in du klarar det tillsammans med andra...ensm är inte stark. Åtminstonde kan du pussa på vovarna. Kika in till mi om de blir för långtråkigt/kramen Bless you

2007-06-28 @ 17:47:55
Postat av: Caffe Latte

keep up the good work E!

2007-06-28 @ 18:11:56
URL: http://goya.blogg.se
Postat av: annica

Klart du är stark. Det är man när man måste. Jag tror på dig! Synd att hon går på semester, men you can do it :)

2007-06-28 @ 18:35:13
URL: http://oktobertjejen.bloggagratis.se
Postat av: Dante

kram på dig!
håll huvudet högt
/D

2007-06-28 @ 19:03:15
Postat av: Blingbling

Kämpa på tjejen. Du har kommit långt på väg tycker jag. Inte alla som vågar ta steget att gå till skrynkliga damer. Jag är en av dem.

2007-06-28 @ 19:40:44
URL: http://blingbling.webblogg.se/
Postat av: Alla mina pojkar

Som vanligt kunde det varit jag som beskrivit känslorna. Mitt problem är dock att jag oftast inte KAN gråta när allt är skitjobbigt. Det stannar som en fet klump i magen och halsen och där stannar det tills dagarna runnit iväg och det sakta sakta börjar lösas upp och man kan börja andas lite lättare. Tills nästa smäll kommer och den är där igen.
Jag vill också ha en hjärnskrynkeltant som ovanstäende nämner. Ibland tror jag det hade varit det enda som kan hjälpa mig att släppa det som varit och gå vidare.

2007-06-29 @ 14:43:17
URL: http://minajagochirene.blogg.se
Postat av: E

Tack söta!
Ni är guld, ni peppar mig lika mycket som hjärnskrynklar-ladyn.

2007-06-29 @ 18:04:22
URL: http://drogen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback