From downstairs to upstairs
Hur det är, det vet jag inte.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte hur jag ska lösa de problem jag har.
Livet är förbannat svårt.
En längre tid nu har de destruktiva sidorna tagit över och jag har likgiltigt glidit med, utan kraft att göra motstånd.
Igår kom jag till ännu en punkt i livet då jag lännu en gång yckades sätta ner foten. Stampa, vända på klacken och gå i rätt riktning.
Jag kan omöjligt förstå varför det ska vara så svårt att leva som en normal (? ehh....) människa.
Mamma ringde imorse och vi talade om "den sista utvägen" (en annan form av terapi såklart....gäh)
Ibland undrar jag om livet verkligen är värt allt besvär. Just nu känns det tveksamt, även om jag tror att jag kommer ro i land den här dagen.
Dax att diska....?
I helgen var vi ute och svirade hela gänget. Riktigt, riktigt kul hade jag. En sådan utekväll behövdes verkligen efter den senaste tidens gråa vardag.
Tjejkväll. Karlarna kom i andra hand. Eller tredje.
Självklart innebär det fortfarande sura miner från en del håll. Jag är så less på svårtolkade män.
Har han anledning att vara sur? Är han sur?
Jag önskar mig en instruktionsbok. -Så här tolkar du männen i din omgivning.
På lördag är det agilitytävling. Min premiärtävling.
Det kunde ha varit sååååå kul -om inte pudeln löpte. Med andra ord får jag ställa upp med någon annans hund om jag verkligen är tävlingssugen, annars får jag stå över.
Så typiskt. Så tråkigt. Så irriterande.
Vad vore livet utan motgång?
Dax för de rosa arbetskläderna nu och sedan ska jag jobba utav bara rosa!
Ja vad säger man. Ta ett steg i taget och lägg all energi på dina framgångar. Låter lätt va! Men det går, saaaakta men säkert. Och killar... instruktionsböcker är nog ingen idé. Kanske samma recept där, fokusera på det som känns bra och greppbart och ihärdigt ignorera resten? Vad vet jag!
Oj va rosa och fint, E! Tänk va du är bra som kan balansera cykeln så bra när den håller på att välta! Du fixar detta. Livet är en labyrint som man kan gå vilse i ibland. Men det finns alltid vägar ut till öppet landskap och frisk luft. Glöm inte det! Å jag håller i cykeln. Glöm inte det heller! Kram
Jag har också en sån där glasskål, med sex muggar som hör till. Men jag har inte så där mycket grejer framme på min diskbänk.
"Ibland undrar jag om livet verkligen är värt allt besvär"
Det där är en sådan mening jag kommer att minnas och använda mig av framåt. Du verkar onekligen ha det lite upp och ner. Sara skriver bra ovan tycker jag.
Var tjejkvällen hemma hos dig? Herregud vilken disk. Jag saknar tjejkvällar, men jag har så få tjejkompisar. Så mina kvällar med skoj blir istället killkvällar med fokus på deras tjejproblem. Hur får man tjejkompisar? Det är så himla svårt att skaffa sig det i vuxen ålder. Alla tycks redan ha hittat sina kompisar och släpper inte in mig.
Ja fan hörru idag måste jag instämma i frågan om det är värt allt besvär egentligen?
Åh jag vill också jobba i så fina arbetskläder!! :D
Jag älskar rosa!
Och du ge inte upp. Jag har just fått en psykolog så jag hoppas på att jag ska hamna rätt igen. Det kommer att vända, för oss båda. Kram
Nu undrar jag så klart vart du har tagit vägen min vän...??
Varken något livstecken eller nytt inlägg än?
Hoho?