Hund, jobb, ex och sex
Det kanske låter sjukt men jag gillar terapi. Man får någon annas syn på sina egna tankar. En oberoende person, någon som aldrig tar ställning för eller emot. Det ger tillfälle till reflexion och eftertanke. Det ger kunskap om tanke och handling.
När jag torkat tårarna och står på trappan utanför det murade huset mitt emot kyrkan, ringer telefonen.
Jag blir ståendes utanför med luren i örat och blicken sveper över gångbanan.
Vi pratar hund, vi pratar jobb, vi pratar ex, vi pratar sex.
En svartklädd kille kommer gående. Fan vad jag känner igen honom.
Han stegar rakt emot mig.
När han kommer närmare ler det bekanta och blyga leendet.
Mitt hjärta tar ett extra skutt. Mr Old K!
Vi hejar på varandra och han ringer på telecoden till terapin.
Jag blir alldeles torr i munnen och vet inte riktigt vad jag ska säga till kompisen i telefonen. Jag börjar hysteriskt nervöst babbla om Stockholm, Helsingfors och Avesta på samma gång.
Den här karln gör mig fortfarande galen med sin närvaro!!!
Jag är övertygad om att han finner situationen lika jobbig som jag -ingen svarar i porttelefonen.
Jag vill stanna och rusa därifrån samtidigt.
Jag blir såklart stående, malande i telefonen om en massa osammanhängade saker.
Han står tätt intill telecoden och väntar otåligt.
Efter ytterligare en stund närmar sig en kvinna entren från gågatan. Hon trycker på dörröppnaren och Mr Old K hamnar mellan dörren och väggen.
Jag småler åt den genanta situationen som uppstår. Han krånglar sig ut från den smala fickan och går in.
Mitt hjärta trummar på ordentligt en bra stund till.
Vad är det med mig? Vad är det med honom!?
Grattiskram på födelsedagen hjärtegrynet!
Har du tagit ledigt från bloggskrivandet?
Hej!
Jag satt och googlade och plötsligt så dök din blogg upp. Har läst precis alla dina inlägg så nu har jag helt glömt bort vad det var jag höll på googla efter. Men i vilket fall som helst, du fångade mitt intresse för att läsa inläggen med det samma. En väldigt intressant blogg och jag gillade verkligen att läsa det du skrivit. Egentligen så vet jag inte varför, men kanske för att jag känner igen mig lite i det du skriver..exempelvis dina nedstämda dagar.. och den där Mr Green gillade jag att läsa om också för den delen. Så länge sen jag hade en sån där pirrpurr känsla i kroppen om en kille "-ska jag messa han? nej fan jag vågar inte, vad ska jag skriva, äh skiter i det... nej fan jag gör det!"
=)
Tänkte först bara lämna en kommentar, men nu börjar det bli ett helt inlägg här.. dags att sluta =)
Hare bra!
//Denice.