drogen

Jag har tappat fokus.
Helt och hållet. Trots allt positivt runt omkring; Det är sommar, solen skiner, jag har jobbat en vecka på mitt nya jobb och lägenheten är snart färdig.
Som en trotsig fyraåring sluter jag mig inom mitt skal och vältrar mig i min självömkan. Ältar en massa dravel. Sånt som hänt. Sånt som inte har hänt och sånt som kanske kommer att hända.
Emellanåt är jag inte ens glad för andras skull.
Då och då blir jag förbannat less på mig själv, rycker upp mig en stund, men jag återförenas ändå alltid tillslut med den nödställda och ynkliga bitterfittan som ingen tycker om.
Inte ens jag.
Jag hatar henne till och med. Faktiskt. Vi är varandras motsatser.
Problemet är bara att hon sitter på piedestalen och jag står nedanför.
Det borde vara tvärtom.
Jag önskar så innerligt att saker och ting kunde hända av sig själv. Att jag kunde vakna en dag och livet skulle vara perfekt.
Vilken dåre som helst vet ju att så inte är fallet.
I den här världen måste man jobba för sina framgångar. Så väl fysiska som psykiska. Motgångarna däremot, dem kan man bara sitta rakt upp och ner och invänta.
Jag har varken tid eller lust att invänta någotdera.
Ändå är det precis det jag gör.