drogen

Tårarna rullar ned för mina kinder i en strid ström. Klumpen i halsen har vuxit sig enorm och det gör ONT. Hade J sett mig nu, skulle hon säga att jag plågar mig själv, att jag ska sluta läsa bloggar om sjuka och döda. Att det är slöseri med energi och tårar.
Vi är så olika jag och J. Hon är musslan och jag är boken.
Jag inbillar mig att det på något vis är bra för mig och kanske, att tårkanalerna behöver en genomströmning.
För jag gråter. Krockodiltårar som aldrig tar slut. Trots att jag inte känner personerna i fråga är det är vackra minnen som spelas upp framför mig. Deras minnen.
Mitt fokus ligger på någon annans liv, någon annans lidande. Jag slipper mig själv och mina patetiska problem för en stund.
Det känns skönt.
Det ger mig styrka.