drogen

Hemtelefonens ilskna signal väcker mig vid tretiden. Det känns som om jag precis har lagt mig för att sova. Det är mörkt i sovrummet och jag trevar med handen på sängens andra sida. Telefonen fortsätter ursinnigt att signalera att någon vill mig något.
Jag greppar luren och på andra sidan hör jag systerysters förtvivlade röst. Osammanhängande berättar hon vad som hänt. Jag blinkar några gånger och är nu nästan helt vaken.
På min gata i stan, finns det alltid sängplats för vänner och familj och jag erbjuder henne att komma. J undrar sömnigt vad som står på och jag berättar.
Jag vankar av och an i lägenheten i väntan på att systern ska komma.
Hon kommer och vi kramas. Hon är så underbar, min syster.
När vi kryper ner i sängen är hon ledsen och väldigt upprörd, över det som hänt. Jag lyssnar med ett halvt öra, smeker henne över kinden och säger att det kommer att ordna sig. Värre saker har hänt.
Vi somnar där i min säng, hand i hand.
Några timmar senare spelar mobilen en kärleksballad. Klockan är sju och det är dax för en Drog att kliva upp. Förskräckligt trött och med ruffsigt hår beger jag mig ut på morgonpromenad. Ute är det varmt och förfärligt fuktigt. Den känns nästan som om jag befinner mig i Tanzania.
Om det hade varit så väl ändå...

Det blir buss till jobbet idag. Jag pallar inte att cykla i denna gräsligt fuktiga värme.
Det är ingen bra dag idag. Det är en illamåendedag.
Jag är trött och känner mig meningslös. Saker går sönder i min närhet och jag har stora blåsor på fingrarna efter gårdangens trimningar. Det är svårt att jobba då. Verktygen skaver i händerna, svetten lackar och håret blir fuktigt i nacken. Dessutom är min egen hund väldigt besvärlig.
Det mesta är dynga.
Klumpen i halsen växer, tårarna gör sig påminda bakom ögonlocken.
Jag öppnar egolådan och släpper in Ångesten. Välkomnar honom med öppen famn.
Fan. Honom skulle jag ju inte släppa in.
Jag tittar på klockan som sakta, kryper sig närmare tre. Jag slutar tre. Då kan jag gå hem och gräva ner mig. Älta, gråta och bara vara.

Jag får skjuts en bit av min kollega. Den sista biten går jag. Jag slipper gå ensam för Ångesten håller mig i handen.

Jävla Ångest
Jävla liv
Jävla skit

Jag vet vad det beror på. Jag hade samtal med min läkare idag.
Spänningarna har släppt, jag känner lättnad över att de närmsta två månaderna ordnar sig. Det blir så här då.
Svacka.
Jag hatar svackor. Jag är livrädd för att de ska bli långvariga, kanske till och med permanenta. Jag vill inte tillbaka.
Ångesten är duktig på att leda mig vilse och intala mig en massa skit.
Det är då det blir så här.

Idag har jag tur. Samma syster som delade säng med mig i natt, ringer och frågar om vi ska ta med oss föräldrarna och åka en sväng med båten.
Jag vill, fast jag inte vill.
Det är jobbigt att umgås när man är låg.
Det är jobbigt att vara ensam när man är låg.
Jag stirrar Ångesten i vitögat och bestämmer mig för att följa med.

Oroliga mamman undrar såklart vad som är fel. Jag tror knappt hon står ut att se mig sådär miserabel längre. Hon kanske är lika rädd som jag.
Stackars mamma.
Stackars mig.
Stackars hela världen.

Med pudeln i knät, vinden i håret, havsluften i näsborrarna och stänk av saltvatten i ansiktet, rår inte Ångesten på mig.
Jag mår bra.
Jag njuter.
Sol, vind och vatten måste vara min bästa medicin.

Jag känner mig vilsen och gaggig.
Illamåendet är tillbaka. Det där läskiga illamåendet som betyder något som jag inte förstår.
Jag har svårt att formulera orden till meningar. Mina fingrar knappar ihärdigt på tangenterna men när jag läst det jag skrivit söker sig pekfingret till delete.
-Gud så ointressant
-Det låter konstigt
-Bättre kan jag
Faktum är att jag, just nu, inte kan bättre.

Jag har svårt att acceptera mina tillkortakommanden. Det har jag alltid haft. Man kan alltid blunda, låtsas som om världen skimrar i rosa och traska på i ullstrumporna.
Det är en fälla och ingen genväg.
Jag testar den där genvägen gång på gång, står på öronen i fallgropen och får kämpa som ett djur för att ta mig upp.
Det är konstigt att man inte lär sig efter första djupdykningen. Eller efter andra. Eller tredje...

Jag hör Hjärnskrynklar-ladyns ord i mitt huvud. Kryp ner i egolådan, stäng locket och tänk bara på dig själv.
Gaaahh, varför ska det vara så fruktansvärt svårt?!
Vips, sticker ett finger ut, när jag pillar i lådans övre kant. Aha. Vad händer här ute? 
Andras liv är sååååå spännande. Det gör kanske inget om jag engagerar mig liiiite. Bara lite.
Jag kliver ur lådan.
Oj, mår mamma dåligt, har pappa ont, är moster sjuk, har grannfarbrorn brutit benet, är grannen olycklig kär, har kassörskan på Ica förlorat en anhörig, har kompisens kompis blivit dumpad, är systern ledsen,  är sonen bråkig osv osv...
Kan jag göra något? Lyssna? Hjälpa? Ordna? Fixa?

Plötsligt står jag där.
Igen.
Någonstans glömde jag mig själv.
Kryp ner i egolådan, stäng locket och tänk bara på dig själv.
Hjärnskrynklar-ladyns ord är försvunna. Egolådan är borta.

Jag måste ändra taktik.

Pilla på på lådans oigenomkomliga botten, virka eller nåt.

Nu har jag satt mig i lådan igen.
Egolådan.
Jag ska stanna i den.

Att bo i egolådan betyder inte att jag kommer sluta att bry mig om andra. Det betyder bara att jag ka sätta mig själv i första hand. Inte bara i bland. Jag ska ALLTID sätta mig själv i första hand.
Några genvägar finns inte. Jag har testat, så jag vet. Frågan är -har jag lärt mig det nu!?

Det är svårt att låta bli att smsa Mr Green.
Jag sa till min barndomskompis idag, att jag inte vill involvera mig i någon nu, för att det är jobbigt.
Hon tittade på mig och skakade på huvudet.
"Det är klart det är jobbigt. Det är alltid jobbigt. Ska du vara ensam hela livet bara för att det är jobbigt att involvera sig i någon?"
En mening som inbjuder till eftertanke.
Svaret är nej, jag varken vill eller ska vara ensam hela livet, för att det är jobbigt att inleda/leva i ett förhållande.
Vad är meningen med livet?
Gå i skolan, skaffa partner, jobba, producera barn, bli gammal, dö.
Måste man leva i tvåsamhet för att livet ska vara värdefullt?
Ibland känns det så.

Igår eftermiddag hade min handläggare på Försäkringskassan fortfarande inte hört av sig. Jag tog saken i egna händer och ringde hälsocentralen själv. Telefontid på torsdag.
Låt gå då.

Fredagen medförde utekväll med grillning på landet hos min tremänning. Trevligt. Sånt man behöver ibland när allt känns visset och dött.

Idag har jag tvättstugan. Förbannat tråkigt.
Satt på köksgolvet och försökte lära Sikla några nya tricks, då jag kom åt min ömma punkt på vristen. Blåmärket är borta sedan några dagar men det gör fortfarande ont när jag går. Jag har inte tänkt så mycket på det. Mera resonerat så som att det onda försvinner när svullnaden går ner och blåmärket bleknar.
Jag fingrade lite på samma ställe som blåmärket tidigare befunnit sig på. Där fanns en stor hård klump. Oroväckande ond och hård.
Aj.
Ländryggen är heller inte som den ska.
Jävla cykelolycka!

Ikväll ska jag dock försöka att se positivt på min tillvaro. Är bortbjuden på tjejkväll till min barndomskompis.

(Började bläddra i album för att eventuellt hitta en bild på oss i unga år. Det gjorde jag inte. Men jag hittade den här på min storasyster och mig)

Tänk att man varit så där söt en gång i tiden

Gårdagen började med ett möte hos Hjärnskrynklar-ladyn. Jag gillar henne. Hon är bra. Hon ställer allt på sin spets.
Hon hjälper mig att se vad jag håller på med.
Jag gråter floder när jag sitter där i den gråa fåtöljen. Hon pressar mig. Min hjärna jobbar febrilt med att hitta svar på hennes frågor. Hennes frågor...som också är mina frågor.
Hon ritar på det stora vita arket på väggen, hon skriver, hon ställer frågor. Frågor som leder rakt in i mitt innersta.
Det känns som om någon sticker in ett spjut, vrider om några varv och sedan drar ut det igen.
Hon frågar om jag är ledsen. Jag svarar att jag inte är ledsen, jag gråter för att det är jobbigt.
Det är skitjobbigt.
En timme hos hjärnskrynklar-ladyn känns som fem minuter. Tiden är slut. Jag ska strax lämna den gråa fåtöljen.
Hon har semester nu. Sex veckor. Jag har ett hästjobb framför mig säger hon. Jag kommer att gråta blod men hon vet att jag är en kämpe, att jag kommer klara det här.
Det vet jag också. Hennes ekande ord i mitt huvud ger mig styrka. Jag ska jävlar anamma ta mig ur det här.

Efter vårat möte kände jag mig bedrövligt ledsen men ändå peppad på något konstigt vis.
Dax för en promenad med pudeln till Gävles stadspark.
Ironiskt nog stannar jag till i kärleksparken. Vi tränar några lydnadsövningar som vi inte har gjort på väldigt länge. Fritt följ och läggande under gång fungerar bra. Sen tröttnar pudeln. Hon får fnatt, grabbar tag i en pinne och rusar fjorton varv runt gräsplätten. Överskottsenergi-hunden is back.
Jag slår mig ner i kärleksparken. Jag sitter där i gräset och tittar på hunden när hon glatt leker med pinnen. När hon tröttnat på ensamleken, kommer hon fram till mig och vill ha en uppgift.
Det får hon. Stolt utför hon den och vill ha belöning. Det får hon också.
Vi sitter i parken ganska länge. Solen skiner på oss och vi har det rätt så bra.

Klockan tickar på och det är dax att gå hem. Jag har ännu ett påfrestande möte denna dag.
Möte med försäkringskassan.
Jag behöver stöd. Jag ringer mamma och ber henne följa med.
Strax före klockan ett träffas vi och möter upp handläggaren innanför glasdörrarna.
Det är på kontoret med de röda gardinerna som min värld rasar samman igen.
Jag vägrar ge efter för tårarna och kämpar febrilt.
Ingen kan undgå att se hur jag mår men alla låtsas som att det regnar.
Jag försöker vara positiv. Det är mitt nya jag. "Det ordnar sig" eller "Det löser sig alltid" börjar bli standard i mina meningar nu mera.

Mötet är slut men vi har inte kommit fram till något. Handläggaren ska ringa min läkare och sedan återkomma till mig senare på eftermiddagen.
Mamma vill inte lämna sin söndertrasade dotter och bjuder därför på fika.
Vi hamnar på en uteservering och stämningen lättar. Vi pratar om midsommar och annat som man inte kan låta bli att dra på smilbanden åt.
Jag har speciella minnen från den här serveringen. De känns obehagliga så jag försöker ignorera dem.
Det sitter en kille på andra sidan som jag tycker att jag känner igen. Vi tittar på varandra flera gånger men jag vet inte om det verkligen är han. Jag låter det hela bero.

Jag vill inte gå till jobbet den här eftermiddagen. Helst av allt vill jag gå hem och bädda ner mig i sängen. Ligga där med min självömkan och gråta floder.
Jag ringer min kollega och ber henne hämta upp mig halv fyra. Då är jag säker på att jag kommer iväg.

Mamma och jag skiljs åt.
Jag beger mig hemåt för att hämta pudeln innan jobbet hägrar.

Handläggaren på Försäkringskassan ringer aldrig.

Jag är inte förvånad. Hon har lovat mig så mycket men håller aldrig ett endaste ord.
Hon leker med mitt liv och min tillvaro. Så är det alltid.

På jobbet blir vi kvar länge, länge.
Det kommer dit en gammal arbetskamrat till mig. En riktig trökfitta. En kärring. Någon jag verkligen avskyr. Hon vill ha hjälp med sin hund. Jag får leka proffs och sätter henne på plats några gånger.
Hon blir sur.
Min kollega och kärringen har en högljudd dispyt som slutar med att kärringen lämnar salongen.
Skönt.
Inte bara jag som tycker att det är något fel i huvudet på kärringen.
Vid det här laget, har dagens spillror av lilla E så smått börjat samlats ihop.
Jag tänker på annat.
Jag är fortfarande förtvivlat ensam, övergiven och vilse.
Jag har ingen aning om hur måndagen den 2 juli kommer te sig.
Det enda jag vet -det är att jag är stark. Jag är en kämpe. Det har hjärnskrynklarladyn sagt.