Att mobilblogga suger!
Vad mer kan man säga när man har knappat fjorton inlägg och inget blir publicerat!?
Jag vill hem!
NU!
Här bor jag nu
Här bor jag nu. I en sjukhussal som luktar gammalt piss.
Min öroninflammation är allvarlig. Jag får antibiotika genom dropp och knaprar morfin för brinnande livet.
När ska jag slippa motvinden och njuta av medvinden?
Som det känns nu....ALDRIG
Självmord
Jag är arg på Döden, han tar mina vänner med sig någon annanstans. Mitt hjärta är krossat -ännu en gång.
Jag träffade henne för några veckor sedan. Hon va så glad. Det gick bra i skolan och hennes fosterhemsplacerade barn skulle få flytta hem. Hon hade äntligen lämnat sin kille, som klådde henne gul och blå, i tid och otid.
Som den kvinnan kämpat! Från sitt första andetag på jorden, till det sista.
Mina tårar forsar ner för kinderna och droppar ihärdigt ner på mitt bröst. Den rosa klänningen blir våt.
Jag undrar stilla om jag kunnat göra något för att förhindra det som hände.
Med en gång sätter Ångesten igång och kastar skit på mig. Jag borde ha ringt. Jag borde ha skrivit till henne på msn. Jag borde ha sett till att vi träffats och fikat.
Jag borde...
Jag kunde ha gjort allt det där. Kanske hade det gjort skillnad. Kanske inte. Om jag hade ringt henne samma dag hon tog beslutet, kanske utgången blivit en annan.
Nu gjorde jag inte det.
Då blev det så här.
Uppmärksamhetsabstinens
Min SO-lärare i högstadiet sa alltid "Jaha ja, välkommen till klagomuren, är det någon mer som har några klagomål. Jahaja" på sin finlandssvenska. Jag skulle behöva klagomuren nu.
Tårarna rullar strida strömmar ner för mina kinder. Jag kan knappt röra mina käkar. Det gör ont. I örat. IGEN.
Kände av det lite i morse men fick för mig att det var en ilsken finne i örat som försökte göra sig "hörd". Ignorerade smärtan. Som vanligt när jag verkligen har ont. Det ständiga resonemanget -det går säkert över snart.
Vid femtiden på eftermiddagen idag började det verkligen värka i örat. Gnällade lite till kollegorna och ringde så klart mamma. Mamma sa att jag borde ringa hälsocentralen men jag envisades med att det snart går över.
Nu sitter jag här och kan knappt röra mig för att jag har så ont. Ge mig 10 ml heminevrin så jag kan sova. NU!
Livet är så orättvist! Det var ju inte alls länge sedan jag hade ont i örat sist. Det var heller inte länge sedan jag käkade pennicillin pga öroninflammation. Fan Gud, vad har du emot mig!?
Jag trodde att beundraren, Honom, hade glömt mig nu. Jag har ju varit så sval. Svarat på hans meddelanden, javisst, men inte mer än så.
När han börjat tystna, får jag stora paniken och världens uppmärksamhetsabstinens. Hallå!!! Har du glömt mig? Gillade du inte mig? Hoho.
Det är bäst jag avfyrar ett meddelande. Bara för att påminna honom om att jag fortfarande existerar. Han svarar. Och visst minns han mig.
Samma sak igen. Han är på. Jag är sval.
Jag säger att jag snart hoppar i ån om jag inte slipper öronvärken snart.
Han säger att jag ska undvika stenarna.
Va, vill du träffa mig igen, undrar jag retsamt.
Det vill han, om han får.
Klart han får. Men hur menar han att vi ska träffas?
Vill han bli min kompis? Vill han knulla? Vill han något seriöst?
Vad vill jag?
Jag vill fortfarande bara ha någon som smeker min arm innan jag ska sova. Och kanske smeker min kind.
Eller vill jag något annat?
En sak vet jag i alla fall. JAG VILL INTE HA ONT I ÖRAT
Cencur
Äsch.
Det blev delete för hela slanten.
Kort summering: ensam, fuktigt, saknad.
Ibland önskar jag att jag inte var jag. Vore jag någon annan så vore allt förmodligen så mkt enklare....säääääkert.
Husmor kokar sylt, festar och tittar på Afrikakort
Jag har inte varit särskilt delaktig i stadsfestandet. Jag tycker att det är trevligt att något händer, men mer än så är det faktiskt inte.
Max några timmar är spenderade i city den senaste veckan. Torsdag kväll offrade jag 40 spänn för en strömmingsbörjare, fredagkväll offrade jag en femtiolapp på en langos och åkte några gratiskaruseller och igår blev det fredagsrepris. Med andra ord ännu en langos.
De tio gratisbiljetterna till nöjesfältet hade varken jag eller J lust att spendera. Magen gjorde ju jordens uppror efter den feta langosen.
J uppmanade mig att slänga biljetterna, men det har jag inte hjärta till. Jag tittade mig omkring efter någon som såg sjukt åksugen ut. Vid biljettkassan stod två grabbar med sina respektive. Ja, grabbar och grabbar, de var kanske strax över tjugofem.
Jag knallade helt sonika fram till den ena killen och frågade om han ville ha tio gratisbiljetter.
Han och killkompisen såg förbluffade på mig. Tjejerna blängde förvånat på mig.
K: Vad vill du ha för de då, frågade den ena killen.
Han var rätt söt, så jag log och förklarade att han fick dem.
K: Menar du att vi får, alltså f å r de här? Vi kan alltså åka tio karuseller?
E: Ja.
K: Men oj, tack
Han avfyrade ett jätteleende och gav mig en kram. Den andra killen gjorde lika.
Tjejerna blängde fortfarande på mig. Blickarna var inte ett dugg trevliga.
Det minsta man kan begära är väl ändå ett leende och ett eventuellt tack? Men icke. Jag hängde tack och lov inte upp mig på det. Jag kände mig bara så belåten över att killarna blev så glada.
Med andra ord Blingbling, det finns en del människor med omtanke utan baktanke. Jag, till exempel =)
Tidigare på kvällen hade vi tillbringat i föräldrarnas villa. Systerystern med sambo hade sin födelsedagsfest där. Gott om folk slöt upp och det var riktigt trevligt stundtals. Gott krubb och schysst bål. Lite trist är dock att Stockholmarna hängde i sitt gäng och vi Gävlebor hängde i vårt. Sånt nöter på mig.
Sikla spenderade kvällen och natten, hemma hos min faster och Rodeshian Ridgebacken Leo. Jag oroade mig en del för hur det skulle gå, men imorse när jag hämtade mitt lilla knyte fick hon bara lovord från hela familjen. Hon hade skött sig sååå bra.
Hjärtat slog ett extra slag. Hon är inte särskilt förtjust i att lämna mig. En meshund kan man säga. Piper och drygar när jag lämnar bort henne. Men inte hos fastern. Med andra ord blir det där hon får vara nästa gång jag behöver hundvakt.
Innan jag begav mig hemåt igen tog vi oss en tur i skogen. Den stora svampskogen. Shit va mycket kantareller det finns nu alltså.
Så förutom hundvakt och en trevlig skogspromenad fick jag en hel påse med skogens guld.
Jag har blivit riktigt huslig.
Plockat kantisar och blåbär. I går morse gjorde jag till och med blåbärssylt.
När jag läser PapaMacs Afrikaskildringar blir jag alldeles lyrisk.
Jösses vad jag saknar resandet! Jag bara måste härmas lite och lägga upp ett par bilder på "mina" massajer.
Känner du igen dem, Papamac? ;)
Bilddagbok
Sjunger min blogg på sista versen nu?
Kärt barn har många namn
Namn som Mr Green, Wolverine, J osv används inte bara här på bloggen utan även i vardagen.
Just smeknmanet J förvirrar många i min bekanskapskrets, eftersom så många har ett namn som börjar på J. Det slutar ofta med att två, tre personer svara JA! i kör. Här på bloggen finns bara en J, min samboende stöttepelare i svårigheternas vardag.
Mina smeknamnsfavoriter är helt klart Drogen och Pärlan.
Anledningen till att dessa benämningar faller mig i smaken, vet jag faktiskt inte. En teori skulle ju kunna vara att det är personer som jag tycker väldigt mycket om, som har tillägnat dessa namn till mig.
KP, min kära vän dietisten, började kalla mig för Drogen för en hel hög med år sedan. Hon flyttade från hemstaden Gävle för att söka lyckan i studentstaden.
Under dietistens första tid på annan ort var jag stöttepelare nummer ett. Hon mådde dåligt och ville ge upp, medan jag tyckte att hon skulle kämpa på liiiiiite till. Vi spenderade timtal i telefonen och jag tömde mitt förråd på positiva glosor.
En dag sa hon till mig i telefonen: "E, du är precis som en drog. När man en
gång har fått smaken av dig på tungan, vill man bara ha mer. Du är beroendeframkallande"Namnet Pärlan har inte direkt någon historia. Jag kan egentligen inte identifiera mig med en pärla heller. Jag är ju inte direkt vacker.
Kanske tycker jag om det, för att jag har en önskan, att någon gång i framtiden se ut som en pärla...
Har ni några smeknamn?
Bloggsvacka
Lite roligare är att mina nya, rosa kollegor, tränar på samma gym som jag. I och med det blir gymmet både rosa och rött.
Idag är jag ledig. Det betyder utflykt till stugan. Sol, bad, hundsim samt njutning på bryggan.
BIR
Träning, träning och åter träning.
Det blir agility i höst också.
Samma sak där.
Träning, träning och åter träning!
Sikla drygt 9 månader
Bäst i rasen med hederspris
Singö
Singö var lika fantastiskt som vanligt. Den varma solen log mot oss, vi åt god mat och drack schyssta drinkar. 75 personer var bjudna på festen i år. Sanslöst, vilket kalas!! Och vilken slutsumma notan måste ha hamnat på!! (All inclusive as usual).
04:30, morgonen mot söndag försökte jag mobilblogga. Då jag tagit en paus från festen och tittade på soluppgången från klipporna.
En och annan drink gjorde att det blev för svårt att lyckas.
Söndagen gick i solandets tecken. Stranden full av loja partyprinsar och prinsessor. I och med det spottade även mitt mående upp sig några hål. Allt kändes lite lättare och lite positivare.
På hemvägen körde jag ner bilen i diket, då jag fick möte på den smala skogsvägen. Typiskt mig. Storasystern blev lite halvputt när de fick kliva ur och putta på för att vi skulle kunna fortsätta vår hemresa.
Själv skrattade jag gott och förklarade att jag inte trodde att diket var så djupt. Resterande tid av resan spenderade hon med hjärtat i halsgropen -tydligen kör jag väldigt opålitligt (jag förstår INTE vad hon menar).
Arbetsdagen idag har lunkat på i sakta mak.
Inte särskilt mycket folk och inte särskilt mycket att göra. Värmebölja, för att beskriva det lite försynt.
Det är tur att jag jobbar med så underbara människor. De är verkligen medicin för själen att gå till jobbet.
Rätt eller fel
Jag gick hem redan vid fyra, då, nära sammanbrott.
Det känns fel att gå hem för tidigt. Men samtidigt är detta min arbetsträning. Jag kanske inte MÅSTE pressa mig till max för att se vad som händer. Det vet jag ju redan.
Nu har jag sovit några timmar men känner mig fortfarande lägre än havsbotten.
Jag hoppas för allt i världen att människorna på Singö kan lätta upp min gråa inställning till livet.
En bockbrännare
Det är så jäkla skönt att promenera tidigt på mornarna. Det är en speciell känsla, en speciell värme och ett speciellt lugn.
Vi traskade på friskt och rätt som det var gick vi förbi ett ställe med några parkerade bilar. Jag kände igen en av bilarna och kom snart på att Mr Green jobbar ju där.
Smakade lite på namnet. Mr Green. Jag kom snart underfund med att han inte är något för mig. Precis som jag tidigare kommit fram till.
När promenaden var promenerad, frukosten var äten och tidningen var läst, slog Deppot klorna i mig och krävde att jag skulle gå och lägga mig igen.
Svag som jag är gjorde jag som Deppot ville och blev snart ett med detta förbaskade väsen.
Jag snoozade väckarklockan gång på gång men förmådde inte att kliva ur sängen. Klockan blev tio, halv elva, kvart i elva...Jag började jobba elva.
Avfyrade ett sms till min kollega och meddelade min sena ankomst. När kyrkklockorna slog elva masade jag mig ur sängen. Hoppade i kläderna och tryckte gaspedalen i botten. Jag körde nog om varenda bil på motorvägen.
En halvtimme sen, stod jag där på jobbet. Blek och deprimerad som få.
Jag fattar inte varför alla toppar följs av en djup dal.
Om allt bara känns så där kanonbra en dag, så kan man sätta sin vänstra stortå på att dagen efter kommer bli en tung upplevelse. Det slår, ta mig fan, aldrig fel!!!
Valparna på jobbet gav mig hjärtklappning idag. Jag hade inte särskilt långt till tårarna de gånger jag var ut och rastade dem. Känslosvall som heter duga.
Det känns tomt med bara en hund hemma (Evita är ju med sina puppisar) så jag lånade hem världens gosigaste schnauzertjej över natten. Skönt med lite extra värme och kärlek i sängen!
J har haft folk här i kväll. Jag tog en tvåtimmarspromenad för att slippa vara trevlig. Det gick åt pipan. De gick inte förrän alldeles nyss.
Fulla människor är jobbigt när man inte är på topp.
Fick dock reda på vem som brände Gävles julbock år 2000. Det var lite, jag ska väl inte säga kul, men kanske lite roande ändå. Fan, folk är helt från vettet.
Det bara är så.
Jag borde ha lagt mig för länge sedan.
Imorgon är det jobb och sen är det en all inclusive, på SIngö i helgen. Den årliga sommarfesten går av stapeln.
Jag vill känna mig peppad och förväntansfull. Just nu känns det bara jobbigt. Jag hoppas att mitt tomrum fylls av massor med nya, spännande och positiva upplevelser.
Intriger och jäkelskap har jag fått nog av.
Det känns som om allt jag skrivit bara blev en enda röra.
Mina inlägg har inte alls blivit särskilt läsvärda den senaste tiden.
Kram på er alla, hur som helst!
Just nu är allt så...
...tomt
Jag är en torsk
Inte en människa kan gå förbi oberörd. Sötnosarna framkallar varma leenden och ömhet. Kärlek.
Trimmet är fullt med valpar. Galet söta valpar.
De två pudelvalparna och tre små dvärgschnauzervappisar. Alla fem är sex veckor nu. Jag blir helt sjuk när jag vilar ögonen på dem. Jag tar upp dem och när de sitter i min hand och slickar mig på näsan, lovar jag att de ska få följa med mig hem. Allihopa.
Jag bara ljuger. Jag ljuger dem rakt i ansiktet, dessa små underbara fenomen.
Jag vet att jag får ta hem både en pudel och en schnauzer om jag vill. Men gosh. Jag måste vara realist här.
Jag har ingen aning om hur mitt liver ser ut i framtiden. Jag vill ju ut och resa. En hund kan jag med säkerhet lämpa av hos mamma och pappa, men två eller tre...nja, tveksamt.
Dessutom ska en vovve aktiveras. Blir nästkommande hund, lika överaktiv som Sikla, kommer jag definitivt att få problem.
Jag släpper ner de små liven i valphagen igen och suckar tungt.
Det blir fler hundar i mitt hushåll i ett senare skede.
Medvind
Åtminstone för stunden. Det känns galet bra. Det hör ju inte direkt till vanligheterna precis.
Jag kanske är löjlig som känner mig så glad över ett litet sketet extraknäck, men när Dalmasen frågar Mig om jag vill jobba åt honom, så blir jag vansinnigt tillfredställd.
Nöjd över att jag är jag.
Ärtiga, trevliga, glada, positiva E.
Vi känner inte varandra egentligen, jag och Dalmasen. Vi hejar på varandra dagligen och utbyter ett och annat snuskigt skämt ibland, men mer än så är det inte.
Alltså måste ärtiga, trevliga, glada, positiva E ha gjort ett bra intryck på honom.
Det är ju inte direkt så att jag är vacker. Hade jag varit det, hade jag ju fått erbjudandet pga mitt utseende.
Hur som helst, så suger jag på den här karamellen ett tag nu. Den är säkert snart slut.
Fåniga jag
Vad är det med mig!?
Har utseendet betydelse?
Kommentaren till Papamac som blev ett helt inlägg.
Jag är en utav dem som i barn- och ungdomens dagar, fått höra diverse nedlåtande om mig själv och mitt utseende.
Vissa dagar ruskar jag på huvudet och rycker på axlarna, åt dessa sårande ord som jag minns så väl. Andra dagar etsar sig kommentarerna fast och jag ältar dem, om och om igen.
Det sorgliga är, att personen eller personerna som uttalat dessa sårande fraser, sällan förstår vidden av sitt glappande.
Många säger att utseendet inte har någon betydelse, andra säger att det är omöjligt att se insidan först. Första intrycket är ju bevisligen utsidan.
Men vad säger utseendet om någons personlighet?
Är jag snäll om jag är vältränad? Är jag en dålig vän om jag är överviktig? Är jag osmart om jag har stora tuttar? Är jag en bättre vän som blondin än brunett?
Jag förstår inte.
Somliga undrar varför man ska välja en ful och snäll partner framför för en snygg och snäll partner.
Men vem säger att han är snygg och hon är ful?
Skönheten finns i betraktarens öga. En klyscha -ja kanske.
Men det är ju så. Ingen människa på jorden är den andre identisk. Det måste ju betyda att vi alla är vackra, men att vi tilltalas av olika utseende.
Vilken typ faller du för?
Den frågan dyker upp ibland och som så många gånger förr, bringar den oreda i hjärnkontoret.
Vilken typ faller jag för?
Killen jag föll för sist, var mörkhårig och hade härligt bruna ögon, han var inte särskilt vältränad men ack så charmig. Väldigt framåt och självsäker.
Karln innan det var extremt vältränad, rakad, blond med blå ögon och extremt blyg.
Vilken typ faller jag för?
Jag förstår inte frågan.
Gemensam nämnare: Båda var snälla, omtänksamma och hade humor.
Faller jag för snälla, omtänksamma killar med humor då? Är det min "typ"?
Jag föll helt enkelt för en personlighet som tilltalade mig.
Jag väljer inte mina vänner efter utseende heller.
En är homosexuell, en annan extremt överviktig, någon är extremt smal, somliga är korta, andra långa, nån har jättestora tuttar, en annan nästan inga alls. Några är blondiner, andra är brunetter, en är rödhårig, en annan är tunnhårig.
Att de är mina vänner beror inte på hur de ser ut. Det beror på att vi har kul och skrattar när vi umgås -vi trivs helt enkelt tillsammans.
På utsidan är vi helt olika "typer", så det är tur, att det är insidan som räknas!!!
Mitt nummer i cyberspace
En hon.
Hon ställde frågor och berättade om sig själv. Jag svarade glatt och trevligt och lämnade ut mitt mobilnummer fast jag egentligen inte ville.
Jag är hopplös.
Hon frågade lite om mig och jag berättade.
Jag vill inte ha fler samtal från nyfikna nu. Jag vill inte vara kontaktperson för den här organisationen längre.
Som en amatörpsykolog satt jag där och försökte ge stöttning och råd. I själva verket kände jag mig bara idiotisk. Hallå, här sitter jag, 23 år gammal och ger råd till någon som är 48.
Visst, jag kanske har vandrat längre i labyrinten än vad hon har, men det räcker nu.
Mitt telefonnummer i cyberspace är snart ett minne blott.
Jag vill inte mer.
Jag är mormor
Jag känner mig alldeles utmattad.
Men nu är åtminstone hunden ren och tovfri. Så gott som i alla fall.
Jag har glömt att berätta att jag har blivit mormor.
Evita har fått valpar i helgen. Nio stycken godingar.
Hon bor hos uppfödaren under valptiden och jag längtar så tills jag får komma dit å titta.
Tog mig i kragen efter middagen och gav mig ut på en cykeltur. Pudeln behövde verkligen komma ut och sträcka på benen. Själv hade jag fullt sjå att andas, hålla i styret och näsduken.
Det är ju sommar ute ju. Det är varmt, solen skiner och det luktar nyklippt gräs. Låt mig få njuta! Bara liiite
